Gadgeten innehöll ett fel

20090706

Mitt läskiga resonemang

Hur ung måste man ha varit?: "Somliga blir provocerade, och menar att enbart kriteriet ungdom inte är tillräckligt för att man ska kunna få ta plats. Det är ett rätt läskigt resonemang, som Peter Karlberg här ger sig på.
Faktum är att partiet och fackföreningen fortfarande styrs av en mycket homogen grupp män och kvinnor med samma utseende och samma namn. Och det också oftast folk som känt varandra mycket länge.

Det betyder inte alls att de skulle vara diskvalificerade - men den samlade bilden är ju sanslöst ensidig. Josefin Deiving är upprörd över att Stockholms Arbetarkommun till höstens partikongress kommer skicka en delegation med en medelålder på 54 år. Hon är arg med all rätt, och inte bara hon, utan också Alexandra. Själv är jag smått desperat över att facit av samma kongressval i mitt eget partidistrikt, Stockholms Län, blev att vi skickar nästan enbart yrkespolitiker (nån som vill kan ju räkna ut medelinkomsten på Länets delegation; den är höööög) för att lägga fast framtidens politik.
Gamla och rika alltså. Känns det bra?"





Underbart - jag har lyckats prestera "ett rätt läskigt resonemang", dock inte läskigare än att ingen hittills orkat med att kommentera detsamma:-)

Skämt åsido - jag är inte riktigt säker på att Calle Fridén orkade läsa hela det läskiga resonemanget som avslutades så här:
Hon har rätt såtillvida att det uppenbarligen finns personer (oavsett ålder) i beslutsfattande positioner som inte fattar. De bör bytas ut mot personer (oavsett ålder) som fattar.
Skälet till min osäkerhet återfinns i flera formuleringar av Fridén där får man intrycket att han tror att jag antingen ingår i den homogena grupp som styr eller av outgrundlaga skäl ägnar mig åt att försvara tingens ordning. Så är naturligtvis inte fallet - det jag försöker visa är att partiet sannolikt nu under rätt lång tid kommit att driva en identitetspolitik istället för en mer traditionell klasspolitik. Detta medför att den tradition vi har att välja företrädare ur en liten krets med få kriterier (av vilka inga har med politiken att göra) nu vidgas av t.x. Josefin Deiving till att omfatta unga. Tidigare har vi haft facklig tillhörighet, geografisk spridning och några till som för ett antal år sedan kompletterades med kön. Till detta skall vi om jag förstås Fridén rätt förstås lägga etnisk bakgrund - och så måste vi förstås ha HBT, funktionshindrade etc.

Själv har jag uppfattningen att detta är helt förkastligt. Tillbaka till rejäla linjestrider där medlemmar väljs därför att de har ett starkt stöd för den politik de vill driva. Där valprocessen vare sig det gäller interna uppdrag eller nomineringar till riksdag m.fl. enbart handlar om politik och inte personliga medfödda egenskaper. Människor skall identifiera sig med vår politik - inte med utseende, kön, etnicitet, klädsel, ålder, vikt eller vad vi nu kan hitta på för något. Lite erfarenhet därtill och vi kan få riktigt bra ledning.

För att ta ett väldigt konkret exempel: När partiet efter valförlusten 2006 skulle välja ny ledning tyckte jag att vi skulle göra just det men det tyckte inte partiet utan valde en ledning som i huvudsak består av folk som hade ledande positioner under åren närmast före 2006 (det gäller partiledaren, partisekreteraren osv), vissa under rätt många år dessförinnan.

Eller ett annat från valet av kongressombud: I min arbetarekommun ansågs det viktigare att vår kommun kom med än att ha flera bra kandidater så vi uppmanades att inte nominera för många. Eftersom valet inte föregås av någon politisk diskussion så röstar, de antagligen ganska få, röstande på de kända dvs kommunalråden.

Det jag också försöker visa är att både Deiving och Fridén har fel, eller åtminstone kraftigt överdriver vad man kanske skulle kunna benämna generationsklyftan. Det är faktiskt så att alla har varit unga, det är faktiskt så att unga i alla tider har haft svårt att få plats (jobb, bostad, makt), attt unga under åtminstone av mig överblickbar tid utvecklat sin egen kultur vilken uppfattats som annorlunda, farlig eller omoralisk av de äldre. Det är också så att det senare aldrig gällt alla äldre, tvärtom är det nog så att de ledande i utvecklingen av ungdomskulturella fenomen varit just lite äldre. Bara en liten tanke att fundera över är t.ex. medelåldern på de som leder utvecklingen av Internet, av de verktyg som bär upp den sociala aktivitet som allt fler blir delaktiga i.

6 kommentarer:

  1. Nej, Peter. Du är den som trivialiserar problemet, för att du inte vill se att just du är en del av det. Men det är OK. Det är symtomatiskt.
    Det är eoner i skillnad mellan din ungdomstid och det som upplevs idag.

    SvaraRadera
  2. Vad jag finner värre än identitetspolitik är när jag upptäcker bristande demokrati i S-föreningar, som när två styrelsemedlemmar kuppartat utsåg sig själva att kandidera till kongressombud vid ett föreningsmöte. Säkert urrepresentativa "S-kyrkvärdar" men ingen av dem gick vidare :-)

    SvaraRadera
  3. Calle, jag börjar bli trött på att du hela tiden buntar ihop mig med de styrande i vårt parti. Du får faktiskt förklara det.

    SvaraRadera
  4. För att få sagt från början, jag är gammal. Så vidare, det är partiets förb-nnade plikt att lyssna, lyssna på unga, på gamla, på män, på kvinnor etc, men det är inte inte detsamma som att det är partiets politik.

    Att lyssna är hållning och organisation, och det är partiet uselt på. Partiet kommunicerar uppifrån och ner och när partiledaren håller ett halvdant tal,- den ena hälften var att det var snyggt framfört, den andra hälften var att det var politiskt ointressant-, då jublar medlemmarna. Det var så dinosaurien dog ut.

    Men det största problemet som jag ser det är att vi inte längre är så bra på politik heller, och då är det illa. Politik måste formas utifrån en idé om framtiden. Inte en längtan tillbaka. Och där kommer, som jag förstår det, generationsfrågan in.

    Unga idag har inget erfarenhet av den tid som flytt, inga Madeleine-kakor att minnas doften av. Det är bra, eller borde vara bra, om det inte vore för att det är så förtvivlat lätt att idealisera. Och det är ungdomar lika bra på som gamla. Jag som växte upp på 50-talet vill för allt i världen inte ha den tiden tillbaka. Tänk om vi hade haft den ekonomi, trygghet och de valmöjligheter som man har idag. Och likafullt så fick vi ett hyfsat liv till slut. Dagens ungdomar har säkert ett helvete, men kommer lika säkert att få ett bra liv de också. Så det är knappast här de politiska frågorna skall formas, utan i synen på samhället.

    Maryam Yazdanfar lyckas i sin intervju i AB både ta med sig identitetspolitiken och underordna den klasspolitiken utan att mista sikten mot framtiden och det som den kräver av oss. Läs den. Peter Andersson kommentarar den också klokt i sin blogg.

    SvaraRadera
  5. På den tiden jag var aktiv i politiken hände det ganska ofta att jag inte deltog i val av t ex kongressomd. Jag vägrade att välja någon på grund av de var unga, gamla, kvinnor eller kom från ytterkanten av kommunen, var metallare, kommunalare etc.

    Varför det? Jo, de som kandiderade ville inte redovisa vilka ståndpunkter de hade i en mängd viktiga frågor. Det ansågs t o m ofint och mot partietiketten att kräva en sån redovisning. "Ombuden kan inte åka till kongresser med bundna mandat. De måste vara fria att ta ställning efter diskussioner."

    Vilken glädje skulle jag haft om jag skickat en halvfet gammal gubbe eller en ung kvinna till kongressen och jag efteråt insett vad de egentligen stod för?

    SvaraRadera
  6. Leo - du har helt rätt, precis min ståndpunkt (och erfarenhet)

    SvaraRadera

Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.