Rödgrönt fiasko, eller politik på 2000-talet

Säg att det är slut, Sahlin: "Från att ha haft en tydlig politisk och strategisk idé, blev de rödgröna en dålig kopia av alliansen, med den viktiga skillnaden att varken partimedlemmar eller väljare egentligen efterfrågat något samarbete."

Ibland är det bara tråkigt att konstatera att man hade rätt:

Själv tillhör jag den generation som enligt Sjölanders analys (om man nu får kalla det så) borde uppleva samarbetet med vänsterpartiet som “omvälvande”. Så är inte fallet – det är otaktiskt att 2 år före ett val acceptera motståndarens agenda och riskera att vara på defensiven under lång tid, samarbeta med vänsterpartiet har socialdemokratin i praktiken alltid gjort om än inte formellt. Mona Sahlins ledarskap tar inte “sin utgångspunkt i dagens … omständigheter” utan låter sig ledas av motståndaren.

Direkt komiskt blir det när man läser Laakso idag:

Som en del av oss pekade på tidigt så var det ett katastrofalt misstag för hela den idéen att ta in Vänsterpartiet. Kuppmakarna bär ett enormt ansvar, inte bara för valförlusten utan också för den cementerade blockpolitiken och den extremt olyckliga försening som det innebär att det inte fanns mer än en valplattform 2010 när det hade kunnat finnas en vision över 10 års tid.

Laakso har inte en siffra rätt:) Det var inte sammansättningen av samarbetet som utgjorde problemet utan själva idén om att spela spelet såsom motståndaren ville - obegåvat frestas jag säga och ett exempel på hur taktiserandet upphöjts till princip i vårt parti. Så formar man inte politik för vår tid, så vinner man inte förtroende.

Funderade en hel del kring detta under eftermiddagens övning på Internetdagarna på temat http://www.internetdagarna.se/program/seminarium/16 (hittar förstås inte streamingen därifrån). Fokus på detta seminarium ligger ju förstås på hur de sociala medierna användes i valrörelsen, lite med utgångspunkt i den bild som gavs i boken Politik 2.0. Något generaliserat diskuterades hur de social medierna fungerade, vilken betydelse de hade i valrörelsen. Även om det är intressant i sig (och jag tycker Anders Larssons forskning kan ge intressant kunskap) så är frågan egentligen helt fel ställd. Frågan är förstås om ökade publiceringsmöjligheter för gemene man, om samtal och diskussioner på nätet kan bidra till en vitalisering av det offentliga samtalet, kan bidra till en förstärkning av det demokratiska samtalet, kan bidra till att utveckla både demokratin som sådan men kanske än mer bidra till utvecklingen av partiarbetet.

Så för att återknyta till det strategiska historiska misstaget att forma de rödgröna - beslutet presenterades för för partifolket, för väljarna utan att dessa inbjudits att diskutera frågan. Vad hade varit enklare än att slänga ut frågan på nätet? Kolla nu på hur folk anpassar sig till "pausen" (inga namn nämnda).

Precis samma sker nu när det gäller Afghanistan, uppgörelser söks i slutna rum - ingen inbjuds att delta. Ledande personer har upppenbarligen ingenting fattat - vår tid kräver fullständig transparens, alla diskussioner ska öppet redovisas, människornas röster skall höras - nätet är en av flera möjligheter att förverkliga detta.

Socialdemokratin har gått kräftgång under lång tid. Diskussionen om hur vår politik skall formas måste söka en del svar långt bak i tiden. Att vara statsbärande är inte samma som att vara statskramare.

Technorati Tags:
Erik Laakso, Mona Sahlin, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Politik 2.0

Så röstar jag och varför (del 1)

Isobel Hadley-Kamptz: Dåliga partier, bra människor: "Jag vet inte vad jag ska rösta på. Jag vet inte ens vilket block jag ska rösta på.

Jag kommer stå där velande i vallokalen med den gnagande insikten att jag oavsett vilket kommer bli besviken.

I många länder uttalar ledarsidor sitt stöd för partier inför val. Trots personvalets uppenbara begränsningar väljer jag alltså hellre enskilda kandidater. För det finns massor av bra människor i nästan alla partier.
Om jag fick drömma skulle Alice Åström (V) vara de rödgrönas justitieministerkandidat och då skulle jag inte längre tveka lika mycket.

Med henne har Vänsterpartiet en narkotikapolitik som inte ser missbrukare som brottslingar och en kriminalpolitik som bygger på vetenskap och humanism. Hennes engagemang för den enskildes rätt mot staten överskuggar dessutom de flesta liberalers."

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en ledare i Expressen som beskriver hennes vånda inför valet och det är faktiskt inte svårt att förstå hennes resonemang. Som socialdemokrat brottas jag dock med andra perspektiv på frågan - finns det något som tillräckligt starkt talar emot att jag skulle lägga min röst på mitt parti. På ett sätt skulle man kunna föreställa sig att denna utgångspunkt underlättar - t.ex. kunde man ju tänka sig att blockfrågan därmed är avförd och så är det naturligtvis. Dock - när valrörelsen utvecklats som den gjort - är det inte helt självklart, den närmast patetiska strategi som karaktäriserat densamma där det gällt att övertrumfa varandra med spenderandet av offentliga medel kan få den trognaste socialdemokrat att tvivla. Finns ju anledning att både i ett kort och långt perspektiv fundera över hur vi använder dessa.

Långt viktigare är dock frågan om hur grundläggande socialdemokratiska värden representeras. Det handlar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Inte nödvändigtvis om huruvida budskapet är grinigt:) När det gäller frågan om frihet har jag faktiskt stora problem - jag såg t.ex. inte Thomas Bodström på manifestation för bibehållande av ett öppet samhälle i lördags. Hade han dykt upp hade det förstås väckt betydande uppmärksamhet - att känna integriteten hotas i samband med ett drogtest går tydligen bra, men att dra några intelligenta slutsatser av detsamma klarar han dessvärre inte. Hoppas precis som Isobel Hadley-Kamptz att Alice Åström blir justitieminister.

Också när det gäller jämlikheten kunde man begära mer men här är ändå linjen klar, ungdomar skall inte tidigt tvingas välja bort framtida utbildningsmöjligheter (här borde förstås argumentet vara att alla oberoende av arbete faktiskt behöver god kommunikativ förmåga på både svenska och engelska - grundskola räcker inte i någon bransch). Skyddet för de som drabbats av sjukdom och/eller arbetslöshet är väsentligt bättre med det rödgröna alternativet och det är faktiskt historiskt så att socialdemokratin gjort mycket bra, tyvärr har vi inte lyckats utveckla en bra modell för vår tid. Dessutom saknas konkreta åtgärder när det gäller de som har det svårast - det är faktiskt orimligt att lägga stora resurser på skattesänkningar till alla pensionärer, även de rika, samtidigt som vi har många med betydligt svårare situation.

Technorati Tags:
Erik Laakso, Expressen, Isobel Hadley-Kamptz, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Thomas Bodström, Mona Sahlin, Frihet

I valet och kvalet

Jobben kommer, jobben kommer | Badlands Hyena: "Det är förstås bra, men låt oss inte heller glömma att 8,0 procents arbetslöshet dessutom är betydligt mindre än de 6,0 procent som Göran Persson föll på 2006. Då var det dessutom massarbetslöshet, vilket det inte är nu."

Jag har svårt att få till det där riktiga engagemanget inför årets val. Lite glimtar det dock till när jag läser ovanstående citat. Orsaken är att jag en längre tid funderat över just begreppet massarbetslöshet - om nu vi väljer att kalla 6-8% för det (beroende på om vi är i opposition eller inte) - vad skulle vi då kalla t.ex. 20% om vi drabbades av en 20/30-tals depression?

Två frågor tycker jag att det är relevant att ställa idag (apropå valet):

1. Vad handlar valet om om vi bortser från retoriken?

2. Vad borde valet handla om?

Om vi börjar med den första frågan så förefaller det som om medielogiken helt styr. Nu gäller det att övertrumfa motståndaren med mer eller mindre populistiska förslag - erkannerligen spenderande. Är det inte mera skattepengar till än den ena, än den andra gruppen så är det minskade skatter för en den ena än den andra.

Jag undrar - faktiskt lätt förfärad - var den ideologiska striden tog vägen, vart tog frågan om ett demokratiskt, solidariskt samhällsbygge vägen? Hur kan skattelättnader - vare sig det handlar om jobbskatteavdrag eller pensionärsskatten (det senare ett faktiskt fult använt begrepp tyvärr - någon sådan existerar ju inte) - bli huvudfråga när vi har alltför många hemlösa som inte får en bostad, alltför många missbrukare som inte får den vård de behöver, alltför många barn som lever i relativt sett fattiga familjer. Och här börjar väl svaret på den andra frågan.

I ett demokratiskt samhälle riskerar ingen att bli oskyldigt uthängd (nu publiceras namn på folk - både misstänkta och offer), i ett demokratiskt samhälle övervakas/visiteras inte medborgarna, i ett demokratiskt samhälle ökar den enskilde människans inflytande - i vardagen, på jobbet och i samhället i övrigt.

I ett solidariskt samhälle är det omsorgen om dem som bäst behöver omgivningens stöd som står i fokus, som är politikens absoluta prioritet. I ett solidariskt samhälle kastas ingen ut, även romer och ensamkommande flyktingar är välkomna. I ett solidariskt samhälle står dörren öppen, välkomnas de som söker sig hit. I ett solidariskt samhälle minskar utrymmet för mer eller mindre tydligt uttalat rasistisk propaganda.

Valet borde i alla avseenden handla om framtiden. Inte om detaljer i ersättningsnivåer, skattesatser etc. Det borde handla om hur vi skapar en skola som förbereder för framtidens arbetsliv. Det borde handla om hur framtidens arbetsliv kommer/borde se ut, både vad gäller vad som kan skapa nya jobb/tillväxt och om hur makten i detsamma ser ut. Det borde handla om hur samhället ska vara organiserat för att säkra uthållig tillväxt, jobb och bostäder till alla osv.

PS jag kommer att bli mycket besviken om de rödgrönas valmanifest bara blir ytterligare ett utspel i raden som spenderar - fram med lite visioner DS

Technorati Tags:
Integritet, IT i skolan, Miljöpartiet, Skola, Val2010, Valstrategi, Vänsterpartiet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet

Kommentar till "Sahlins krasch "

Sahlins krasch | Nyheter | Aftonbladet: "Den rödgröna budgetmotionen skulle peka ut en ny väg för Sverige och i otaliga debatter har Mona Sahlin fått berätta om sin och oppositionens politik.
Men Socialdemokraterna störtdyker i opinionen. I Synovates senaste mätning får partiet 32,5 procent, den lägsta siffran sedan 2005. Aftonbladet har pratat med ett 15-tal socialdemokratiska kommunalråd och en lång rad S-profiler. De pekar på fyra orsaker:

Den rödgröna koalitionen

Otydligt ledarskap

Interna konflikter

Greklandskrisen

"

Möttes av braskande rubriker på Aftonbladets löpsedel idag - Sahlins krasch - och hittar en torftig artikel på samma tema på webben lite senare. Av ingressens utlovade 15-talet kommunalråd och långa rad av s-profiler blir det några futtiga uttalanden från en hendfull (varav en är Christer Isaksson - kommunalråd/s-profil?)

Endast ett uttalande har någon egentlig substans, nämnligen Peter Akinder, politisk chefredaktör på Östra Småland, som noterat att, apropå det rödgröna samarbetet:

"
– Signalen till väljarna är: ”Vi kommer aldrig mer att vara ett stort parti som kan regera Sverige på egen hand.” Därmed har man reducerat sin egen betydelse."

Själv kommenterade jag bristen på diskussion angående den strategin (alltså organiserat samarbete före val) så här:

Själv är jag socialdemokrat – inte en enda gång har jag mött en diskussion i partiet om strategiska vägval (när det gäller samarbetsparter) inför nästa val. Inte en enda gång har jag tillfrågats vad avser min uppfattning om inkluderande av eller exkluderande av andra partier. Jag lever på 2000-talet – där förväntas såpass viktiga frågor diskuteras helt transparent så att alla kan vara med. alla kan vara delaktiga, alla kan känna att vägval vuxit fram. Från vilket århundrade partiledningen kommer vill jag inte spekulera i:-)

(här hade jag tänkt att referera till Aftonbladets Lena Melins analys - borde ju vara intressant med tanke på den exponering den s.k. kraschen fått - men finner en rätt ointressant artikel)

Nu tror inte jag att sossar (såväl partimedlemmar som sympatisörer/väljare) har några större problem med att partiet samarbetar med andra i regeringsställning. Vi är rätt väl förankrade i en demokratisk tradition av kompromisser och partiet har ju i regeringsställning sökt och fått stöd från både olika håll historiskt. Vad jag har svårt med är den totala brist på transparens som blir följden av organiserat samarbete inför ett val, den brutala inskränkning av människors möjlighet att på valdagen faktiskt göra sin röst hörd som sådant samarbete leder till och den brsit på egen tydlig politik som blir följden av att kompromissrna ingås utan ett faktiskt valresultat att basera dem på.

Sen är det faktiskt så att politiken för storstäderna - oaktat vad Thomas Östros tycker - inte tillräckligt attraherar någon grupp i dessa områden.

Skuggfinansminister Thomas Östros tar däremot kritiken med ro och menar att politiken har anpassats efter stockholmarnas plånböcker:
– Vår politik är väldigt väl utformad för den vanlige stockholmaren som är en kärnväljare för oss.
Ni anklagas för att gå mot vänster, kommentar?
– Vi har verkligen arbetat för att se till att våra förslag är positiva just för stockholmarna.

Det största misstaget

Och de här ska vi regera tillsammans med?: "Privat konsumtion är alltså improduktiv i vänsterpartistens värld. Kan man också misstänka att alla pengar egentligen är statens och att det är en subvention att vi får behålla något själv?
Det är också en “moderniseringsstrategi” att ta ut än högre skatter.
När skatten sänks så är det staten som “slänger pengar” efter höginkomsttagare.

Att ta in vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet är det största misstaget socialdemokraterna gjort under de snart 4 åren av opposition."

Den gode Laakso har surnat till - en artikel av Ali Esbati i Flamman tycks ha varit den utlösande faktorn. Hela hans resonemang ovan när det gäller Esbatis syn på privat konsumtion som något improduktivt (nu menar nog inte Esbati att all sådan är det men det låter lätt absurt så som han beskriver det) är träffsäkert.

Att samarbetet med vänsterpartiet skulle vara det största misstaget som socialdemokratin gjort de senaste åren är dock felaktigt. Det största misstaget är att före valet, därtill fösta av högeralliansen, presentera en koalition som regeringsalternativ. Förutom att det strategiskt var ett misstag att spela alliansen i händerna som framtvingar uppgörelser av den typ vi nyligen sett kring RUT-avdraget fråntar det väljarna möjlighet att rösta på tydliga alternativ.

Socialdemokratin behöver en jobbpolitik som inte bara handlar om att stärka förutsättningaran för utveckling av en tjänstesektor som kräver hög kompetens (och alltså är betjänt av satsningar på forskning och utbildning) utan också ser till att det utvecklas en betydligt större tjänstesektor som är inriktad på även i framtiden nödvändig service vars tjänster folk har råd att köpa respektive folk kan försörja sig på.

Jag protesterar

Rödgröna vill vässa föräldraförsäkringen: "Enligt vad SvD erfar finns nu ett färdigt underlag till en överenskommelse om föräldraförsäkringen i den rödgröna arbetsgrupp som ansvarar för välfärd och rättvisa. Tre viktiga förslagmärks:

•Höjt tak i både den tillfälliga föräldraförsäkringen och i havandeskapspenningen.

•En helt ny barntidsersättning för småbarnsföräldrar som vill kunna jobba deltid.

•Fyra månader eller 120 dagar av föräldraförsäkringen knyts till respektive vårdnadshavare.

"

Inlämnar härmed en protest eller reservation mot detta möjliga men annu inte bekräftade beslut. Jag är och kommer att fortsätta att vara motståndare till cementerandet av samarbetet inom den rödgröna konstellationen. Det är ett - för att nu tala klarspråk - förakt mot väljarna att dessa partiers ledare aktivt driver oss mot ett tvåpartisystem - därtill lurade av högeralliansen.

När dessutom arbetet i samarbetsgrupperna leder till att man förstärker en av de tendenser man istället borde bekämpat - tendensen att tro att människors val skall styras av lagar och/eller utformningen av olika former av stöd när istället vår tid kräver en ökad acceptans för att männsikor helt och fullt skall få ökad kontroll över detta. Ett mycket stort misstag och i ett längre perspektiv fatalt.