Kommentar till Åström, Batljan och Nilsson och om tillväxtens nödvändighet

Partiet (S)om föll på eget grepp: "– Moderaterna har en berättelse som handlar om att de människor som är arbetslösa eller i utanförskap kan få jobb i en lågproduktiv tjänstesektor, kommenterar Jenny Andersson, doktor i ekonomisk historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier.

– Socialdemokraterna däremot har ingen analys av hur arbetslösheten hänger ihop med ekonomiska förändringar i samhället utan anpassar sig i stället till högern.

Det behöver inte nödvändigtvis vara så att väljarna tycker om eller tror på Moderaternas lösningar – sänkta minimilöner, lågproduktiva jobb i en växande servicesektor – men jämfört med Göran Perssons ”jobben kommer” från 2006 eller Mona Sahlins vädjande om att vi helt enkelt ska vara snälla mot varandra i årets valrörelse så valde ändå väljarkåren att gå på Reinfeldts linje.

Kanske finns det någon slags rättvisa i Socialdemokraternas tillbakagång. Jämlikhet och arbete har varit (S) själva grundvärden ända sedan arbetarrörelsens barndom. De senaste tjugo åren har partiet misslyckats i sina hjärtefrågor. Samhället har dragit isär och Socialdemokraterna har fått betala priset."

Magnus Åström fångar upp en del av socialdemokratisn problem i Dagens Arenaa. Detsamma gör Ilija Batljan i en intervju i Veckans Affärer. Batljan hävdar bland annat att problemet är

Avsaknaden av politik. Det saknades en helhetsdiskussion om vår vision. I stället för att förklara vår helhetssyn bildade vi ett slags lapptäcke av sakfrågor och kompromisser som inte hängde ihop

Sen skåparBatljan ut det rödgröna samarbetet - och har förstås rätt - men jag kan inte låta bli att konstatera att han inte gjorde det, offentligt i alla fall, när det presenterades. Det är rätt många nu som kommer ut, som nu luftar kritik, invändningar som man undrar var de höll hus när det spelade roll vad som sas (spelar roll nu med för det är inte försent).

Några har stått resliga hela tiden, bland dem Anders Nilsson som idag skrev under rubriken När verkligheten kommer ikapp oss så står vi utan svar, och vi förstår inte människor längtan och strävan:

Debatten om framtidens socialdemokrati tog slut, den hänvisas till en kriskommission vars uppdrag har ett oklart bäst före datum.

Under tiden tycks det om Thomas Bodströms onda och goda sidor och partiets ledning positionerar sig för att överleva stormen. Är han det ställföreträdande lidandet, syndabocken i eftervalsdebatten? Det nödvändiga offret för andras överlevnad?

Kriskommisionen mobiliserar medhårs-strykarna och en generation ideologer som hör till före "feldt-tiden", som får representera det ondas upphov. På så sätt är det en knäpp på näsan som på partiledaren som tyckte att gå tillbaka 8 år i tiden med vår analys, var tillräckligt; ett lite tafatt försk att säga att "allt är inte bara mitt fel". Men vi måste gå mycket längre tillbaka än till 2002. Och det räcker inte att stanna vid Belsebub Feldt och 80-talet.

Själv har jag en till Nilssons resonemang kompletterande fundering. Under 70-talet kanaliseras mycket av den till 68 knutna radikaliteten bort från frågor om makt, inflytande och under den gröna vågens flagg över till miljöalarmism (obs det fanns/finns mycket att göra inom miljöområdet). Effekten blev att socialdemokratin (och faktiskt hela samhällets) framtidstro baserad på teknikutveckling och tillväxt fick sig betydande törnar. Symbolfrågan är kärnkraften.

Enkelt uttryckt - om den ideologiska utgångspunkten är att man skall fördela de samhälleliga resurserna mera rättvist och så att alla får rimliga livsvillkor krävs tillväxt, ett överskott att fördela eftersom ekvationen egenintresse/solidaritet alltid måste ha en lösning som innebär att ingen får det sämre.

Det är därför Batljan har helt rätt när det gäller:

"Ett fatalt misstag"

Socialdemokraternas oppositionsråd i Stockholms läns landsting ifrågasätter också samarbetet mellan de rödgröna partierna - och kritiserar uppgörelsen om Förbifart Stockholm.

- Den var ett fatalt misstag. Den bevisade dels att en socialdemokratisk regering var beredd att kompromissa bort frågan om Stockholms tillväxt, dels att partiet inte förstod sig på de problem som invånarna i huvudstaden lever med.

Technorati Tags:
Anders Nilsson, Dagens Arena, Ilija Batljan, Thomas Bodström, Magnus Åström

Vad är egentligen en subvention

Se bortom skitfrågan: "Det hela är mycket enkelt: vilken bransch skulle inte expandera och ge fler jobb om den subventionerades så kraftigt? Och hur kan vi bättre än nu använda pengarna för att stimulera nya jobb?

Socialdemokraterna har hittills varit märkligt vaga i frågan och de olika utspel som har kommit från rödgrönt håll får antas vara positionering inför en gemensam överenskommelse. De principiella argumenten har varit frånvarande. Visst är Stockholmsväljarna viktiga för de rödgröna - men det är att underkänna dessa väljare att tro att billig städning är det som avgör vilket block rösten läggs på den 19 september.

Detta betyder inte att tjänstesektorn inte ska eller behöver stimuleras och subventioneras. Men reglerna måste vara av mer generell karaktär och/eller som tjänar ett samhällsintresse snarare än ett klassintresse."

Jag är medveten om att någon igen kan antas tycka att jag svär i kyrkan men jag har oerhört svårt för resonemag som innebär att om något har en lägre skattesats än något annat så subventioneras den verksamheten. Om så vore fallet skulle det enda möjliga "riktiga" tillståndet vara att allt har samma skattesats vilket ju vore fullständigt orimligt. Nisha Besaras resonemang utgår också från att just RUT-avdraget är en kostnad - eftersom hon tycks anse at de skattepangar som går till detta kunde användas bättre. Är det verkligen belagt, alltså att RUT kostar? Kanske är det så om vi utgår från att en stor del av de tjänster som nu berättigar till skatteavdrag ändå skulle ha köpts, men om denna bransch har ökat med mer än avdraget totalt kostar blir det ju en samhällsekonomisk vinst och mer skattepengar totalt att fördela.

Anders Nilsson beskrev häromdagen bra hur han resonerar om nyttjandet av RUT:

Här måste jag rätta ut ett par saker som gäller mig. Jag nyttjar inte hushållsnära tjänster för att det är ”ekonomiskt lönsamt”. Jag gör det därför att både jag och min sambo vill ha mera fritid. Vi jobbar bägge mer än 10-11 timmar om dagen, ofta helger och flera veckor i streck. Vi vill kunna arbeta socialt och politiskt i föreningsliv och kooperation, till det står fritiden till buds. Därför väljer vi bort en del tidkrävande sysslor och betalar hellre 600 kronor i månaden för tjänsten. Det är vita, beskattade pengar som ger pensionspoäng och skatteförmåga till den som gör jobbet. Personer som annars riskerat gå arbetslösa får jobb. Osv. Argumenten har ni hört förr. Men som sagt jag gör det inte för ”ekonomisk lönsamhet”, jag gör det för att samhällsnyttan är större än skatteavdragets privilegium.

Dock, den gode Anders använder uttrycket subvention när han beskriver företeelser med olika skattesats. Det är en otydlighet. Skatteverktyget har två funktioner; den ena är att säkerställa finansieringen av offentliga tjänster (oavsett vem som sedan utför dem), den andra är att styra produktion och/eller konsumtionen. I det senare fallet finns en mängd exempel genom åren på hur vi använt verktyget för att styra/stimulera t.ex. köp av miljöbilar, minska bilkörandet(bensinskatten), ROT-avdrag.

Det diskussionen borde handla om är om och i så fall vilka branscher som vi just nu behöver stimulera genom att minska dess kostnader. Om handlar då förstås om både huruvida tillväxt i en viss bransch kan tänkas bidra till minskad arbetslöshet och om huruvida densamma bidrar till människors (konsumenternas) lycka och välstånd.

Såg att Anders Svensson "vill" införa horavdrag:-)