Hur val går till (2)

Socialdemokraterna: Valberedningen och det politiska spelets konsekvenser | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: "Förtroenderådet har nu framtiden i sin hand. Undrar om de förstått allvaret i situationen. Och det vi ser? Ett politiskt spel på absolut lägsta nivå. De som ligger bakom detta håller på att effektivt stänga alla dörrar till alternativa karriärer i sin omsorg om den egna dagsaktuella positionen, detta beteende är inte acceptabelt i det näringsliv som hägrar efter en lång politisk gärning. Jag vågar påstå att detta beteende har de senaste dagarna kommenterats med förakt i de kretsar jag är verksam i ner på personnivå. Och det är just detta spel som får nybörjare, som jag själv, i politiken att vända densamma ryggen. Personligen har jag en bra bit kvar innan den dagen kommer men allt har ett bäst före datum. Precis allt, även sittande partistyrelse som kollektiv. Och med dess beteende hitintills så är det inte uteslutet att socialdemokratin har ett bäst före datum den med. Tyvärr.
"

(Hittat via knuff.)

Mitt förra inlägg om Hur val går till är förstås en utmärkt illustration av hur man på lokal nivå gör samma fel som nu utspelar sig på central nivå. De förhoppningar man kunnat hysa om att partiorganisationen som helhet skulle vakna upp och inför den kommande mandatperioden faktiskt ägna politiken en tanke verkar komma på skam. Lokalt gick vi fram några procent, dock inte tillräckligt för att ta igen det vi tappade 2006 och därmed fortfarande långt från forna tiders valresultat. Då sitter vi still i båten, kör på som vanligt och väljer folk enligt ledningens direktiv. Varför skulle vi ompröva något, varför skulle vi välja företrädare som kan leda den politiska diskussionen inom olika områden?

Som Anne-Marie Lindgren skriver

"Uppgiften är att hitta en politik, som är relevant både i förhållande till problemen i dagens samhälle och i förhållande till våra grundläggande värderingar – för hittills har jag inte hört någon kräva att ”förnyelsen” ska innefatta en omprövning också av dem."

Ingenting av det som hände på det möte jag bevistade igår tyder på att man förstått detta.

Fast vi börjar ju få lite roliga inspel. Staffan Lindström är lite arg - främst på:

att Mikael Damberg lånar sig till folkpartistisk populism över att lagstifta om ett icke-problem. Stort VAFAAN! Vi ska arbeta mot förtryckande strukturer med hjälp av upplysning, folkbildning, opinionsbildning, kvotering, förhandlingar, demonstrationer, kultur men inte via förbud mot vissa sorters kläder.

Och jag förstår Lindström - hur kan förbudspolitik vara relevant och stämma överens med våra grundläggande värderingar?

Technorati Tags:
Johan Westerholm, Skola, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Anne-Marie Lindgren, Staffan Lindström

Tankesmedja utan digitalt utbyte av tankar

Behövs verkligen RUT?: "Någonstans säger det något om tidsanda och debattklimat att detta speciella behov, behovet av städhjälp, lyfts fram framför alla andra behov och framställs som det mesta angelägna familjepolitiska kravet alla kategori"

Anne-Marie Lindgren har förstås rätt i sin iakttagelse. Det är oerhört intressant att fundera över vad det är som styr debatten, vilket perspektiv som dominerar. Thomas Hartman dryftar också den frågan utifrån en "studie" av journalisters egenintresse (inkomstnivå) och refererar också Ilsemarie.

Alltså - vem/vad bestämmer agendan t.ex. för partiledarutfrågningar, för nyhetsvärderingen....?

Anne-Marie Lindgren har däremot också fel. Jag har inte uppfattat att RUT-avdraget är den dominerande familjepolitiska frågan. Dess upphov är föreställningen om att det finns en utbredd svart sektor för hushållsarbete och att denna skulle kunna minskas genom avdraget. Detta skulle ha tre positiva effekter; Den ena att skatt kommer in från dessa inkomster, den andra att de anställda därmed skulle få ordnade förhållanden (sjukförsäkring, pension etc) och den tredje - och det är den enda som relaterar till familjepolitik om än indirekt) att nya jobb skulle skapas genom att fler skulle efterfråga sådana tjänster om de var vita och konkurrenskraftiga genom skattereduktionen (till att göra det själv huvudsakligen).

Nu är det ju osäkert hur många nya (vita) jobb som skapats och huruvida kostnaden för avdraget motsvarar ökade skatteintäkter - att betydligt fler inom medelklassen skulle vilja ha sådana tjänster torde vara uppenbart om man pratar med folk. Att arbetare aldrig kommer att kunna räkna hem att låta en annan arbetare utföra uppgifter man kan göra själv torde väl vara lika självklart.

Noterar att Arbetarrörelsens tankesmedja anser sig så självgod att man inte kan kommentera på deras blogg, de visar heller inte trackbacks. Lite stalinistiskt:)

Technorati Tags:
Thomas Hartman, Arbetarrörelsens tankesmedja, Anne-Marie Lindgren, Ilsemarie

Kommentar till "Sahlins krasch "

Sahlins krasch | Nyheter | Aftonbladet: "Den rödgröna budgetmotionen skulle peka ut en ny väg för Sverige och i otaliga debatter har Mona Sahlin fått berätta om sin och oppositionens politik.
Men Socialdemokraterna störtdyker i opinionen. I Synovates senaste mätning får partiet 32,5 procent, den lägsta siffran sedan 2005. Aftonbladet har pratat med ett 15-tal socialdemokratiska kommunalråd och en lång rad S-profiler. De pekar på fyra orsaker:

Den rödgröna koalitionen

Otydligt ledarskap

Interna konflikter

Greklandskrisen

"

Möttes av braskande rubriker på Aftonbladets löpsedel idag - Sahlins krasch - och hittar en torftig artikel på samma tema på webben lite senare. Av ingressens utlovade 15-talet kommunalråd och långa rad av s-profiler blir det några futtiga uttalanden från en hendfull (varav en är Christer Isaksson - kommunalråd/s-profil?)

Endast ett uttalande har någon egentlig substans, nämnligen Peter Akinder, politisk chefredaktör på Östra Småland, som noterat att, apropå det rödgröna samarbetet:

"
– Signalen till väljarna är: ”Vi kommer aldrig mer att vara ett stort parti som kan regera Sverige på egen hand.” Därmed har man reducerat sin egen betydelse."

Själv kommenterade jag bristen på diskussion angående den strategin (alltså organiserat samarbete före val) så här:

Själv är jag socialdemokrat – inte en enda gång har jag mött en diskussion i partiet om strategiska vägval (när det gäller samarbetsparter) inför nästa val. Inte en enda gång har jag tillfrågats vad avser min uppfattning om inkluderande av eller exkluderande av andra partier. Jag lever på 2000-talet – där förväntas såpass viktiga frågor diskuteras helt transparent så att alla kan vara med. alla kan vara delaktiga, alla kan känna att vägval vuxit fram. Från vilket århundrade partiledningen kommer vill jag inte spekulera i:-)

(här hade jag tänkt att referera till Aftonbladets Lena Melins analys - borde ju vara intressant med tanke på den exponering den s.k. kraschen fått - men finner en rätt ointressant artikel)

Nu tror inte jag att sossar (såväl partimedlemmar som sympatisörer/väljare) har några större problem med att partiet samarbetar med andra i regeringsställning. Vi är rätt väl förankrade i en demokratisk tradition av kompromisser och partiet har ju i regeringsställning sökt och fått stöd från både olika håll historiskt. Vad jag har svårt med är den totala brist på transparens som blir följden av organiserat samarbete inför ett val, den brutala inskränkning av människors möjlighet att på valdagen faktiskt göra sin röst hörd som sådant samarbete leder till och den brsit på egen tydlig politik som blir följden av att kompromissrna ingås utan ett faktiskt valresultat att basera dem på.

Sen är det faktiskt så att politiken för storstäderna - oaktat vad Thomas Östros tycker - inte tillräckligt attraherar någon grupp i dessa områden.

Skuggfinansminister Thomas Östros tar däremot kritiken med ro och menar att politiken har anpassats efter stockholmarnas plånböcker:
– Vår politik är väldigt väl utformad för den vanlige stockholmaren som är en kärnväljare för oss.
Ni anklagas för att gå mot vänster, kommentar?
– Vi har verkligen arbetat för att se till att våra förslag är positiva just för stockholmarna.

Känner mig helt avsågad

Anne-Marie Lindgren sågar vinstkramarna.....: "Anne-Marie Lindgrens slagkraftiga slutvinjett i ovannämnda artikel får bli slutvinjett även i detta blogginlägg: ”Erfarenheterna pekar entydigt på att vinstintresset kan få negativa konsekvenser inom den skattefinansierade sektorn……..För det handlar om skattepengar. Och varför ska skattepengar gå till vinst till privata aktieägare, när det handlar om verksamheter som precis lika gärna kan drivas i offentlig regi, utan någon vinstmarginal, och den kostnad den utgör? För, som sagt, det är en myt att privat verksamhet gör allt så mycket bättre och effektivare, så att vinsten betalar sig själv. Det gör den inte.”"

(Hittat via s-bloggar.)

Trots idoga försök har jag inte lyckats hitta den artikel Bengt Silfverstrand höjer till skyarna. Känner mig sålunda helt avsågad.

I sak verkar dock den goda Lindgren inte tillföra frågan något - det avsnitt från hennes artikel som Silfverstrand avslutade sin kommentar med tycks ju behäftad med samma problem som den artikel av Lindgren jag kritiserade tidigare:

Det offentliga spenderar enorma summor varje år på konsumtion av varor och tjänster inklusive drift av verksamhet i egen regi. Allt detta finansieras med skattemedel. En mycket stor del av dessa skattemedel används för att köpa tjänster och varor från alldeles vanliga vinstmaximerande bolag - byggbolag, livsmedelshandel, läkemedelsindustri etc. Är det Lindgrens och Silfverstrands uppfattning att inga av dessa bolag får göra vinst?

Hur lättviktig kan Lindgren vara

Pröva förbud mot vinstutdelning! : "Erfarenheterna pekar entydigt på att vinstintresset kan få negativa konsekvenser inom den skattefinansierade sektorn. Uppstramningar i regelverket skulle kunna dämpa en del av de problem som vinstintresset skapar. Men det finns klara skäl att därutöver pröva ett förbud mot just vinstutdelning, skriver Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningschef Anne-Marie Lindgren i VECKANS ANALYS, som nu återkommer efter sommarens uppehåll."

Jag har länge hyst en viss respekt för Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja. Samtidigt har jag hyst en del förväntningar på densamma tankesmedjan som dessvärre sällan uppfyllts. Mina förväntningar har egentligen varit enkla, nämligen att smedjan som sig bör skall böja medan stålet är varmt, skall omvandla det redan tänkta till något nytt, skall utmana snarare än bekräfta. Det senare kan man ju knappast säga om Lindgrens drapa kring vinst på skattemedel som ur någon slags intellektuell synvinkel knappast når några svindlande höjder - snarare påminner den om trosviss bekännelse i frikyrkostil.

Det är förstås inget egentligt fel på Lindgrens beskrivning av de problem som man har att hantera när det gäller privata entrepenörer vars verksamhet helt eller delvis finansieras med skattemedel. det stora problemet ligger i att hon helt bortser från att den pågående diskussionen med fokusering på skola och vård helt bortser från att stat och kommun formligen vräker ut hundratals miljarder varje år som går direkt ner i de profithungriga kapitalisternas händer som bortser från skattebetalarnas intressen. Så omfattande är nämligen spenderandet av skattemedel på inköp av varor och tjänster från den privata sektorn. Om detta skrev Laakso på Arvid Falk förra veckan (men sannolikt hade Lindgren semester då). Man kunde ju annars tycka att om man yttrar sig under rubriken Veckans analys någon liten antydan om att man har förmåga att problematisera frågan borde framskymta - icke så.

Nu är ju dessvärre inte Lindgren ensam. Enligt Peter Andersson har Marie Granlund stämt in i kören

Hör på Ekot att Marie Granlund, talesperson för S i utbildningsfrågor, kommenterar den senaste tidens debatt om friskolor och vinster. Maries budskap är att socialdemokraternas uppfattning är:

De pengar som vi gemensamt via skatten har avskatt ska gå till skolan och inte till enskilda aktieutdelningar.

kan ingen reflektera över frågan lite mera seriöst? Samme Andersson rubricerar sin kommentar till Lindgrens "analys" med Tung S-ideolog.

Låt oss börja om från början:

Skoldebatten skall handla om skolan dvs om dess mål, dess resultat och om hur dessa kan förbättras.

Debatten om skattemedel versus vinst måste ta sin utgångspunkt i den verklighet vi lever i dvs utgå från att sannolikt huvuddelen av alla skattemedel används för konsumtion av varor och tjänster som leverers av aktiebolag med krav på vinst. Problemet i vår värld är inte kravet på vinst - det är hur maktförhållandena ser ut dvs att det är ett fåtal förunnat att kunna köpa sig makt genom ägande, makt som bl.a. ger möjlighet att tillskansa sig vinster på andras arbete. Det är värt att diskutera. Vinst behöver kooperativa företag också - är den större än vad som behövs för reinvesteringar/expansion återbetlar men den i form av återbäring till ägarna (kooperatörerna - fint folk i socialdemokratisk historia).

En analys av vinstutdelning på verksamheter finansierade med skattemedel måste för det första beakta att alla verksamheter som vill överleva måste gå med vinst (eller hållas under armarna med bidrag när det går dåligt). För det andra måste en sådan analys också beakta att mycket stor del av våra skattemedel faktiskt används till konsumtion som tillhanahålls av vinstdrivande företag. För det tredje måste analysen (eftersom begreppet välfärdstjänster introducerats som särskiljande drag hos vissa men inte alla skattefinaiserade verksamheter) kunna förklara vari skillnaden mellan vinst på t.ex. läkemedel och läromedel å den ena sidan och vinst på själva sjukvården/skolverksamheten å den andra sidan ligger.