Vi lever ju i en monarki

S-politiken är en ren familjeangelägenhet: "Han blev kommunalråd vid 28 års ålder, innan dess hade han arbetat som socialdemokratisk ombudsman.
Niklas pappa Anders är också ombudsman till yrket. Han sitter i riksdagen för Socialdemokraterna. Niklas farbror Allan var tidigare kommunalråd i Landskrona – för Socialdemokraterna.

---

När han avgick fick partidistriktet sin första kvinnliga ordförande, ganska ung dessutom. En förnyelse av det göteborgska gubbväldet!
Hon heter Anna och är dotter till Göran.
Landstingsråd i Blekinge var tidigare Erland Johansson. Sonen Mats blev regionråd.

---

Mona Sahlin är dotter till Hans Andersson som var politiskt sakkunnig hos statsrådet Ingvar Carlsson och ordförande i Nacka arbetarekommun. Hon är gift med Bo Sahlin som är vd i det socialdemokratiska mediebolaget AiP.
Sahlin säger att hon vill förnya partiet. Det har hon sagt i 20 år. Lycka till."

Peter Kadhammar redogör för hur successionsordningen ser ut i vårt land. Inget konstigt med det - Sverige är en monarki och detta med ärftligt företräde till ledande befattningar verkar inte begränsat till den kungliga familjen, forna tiders adel, nutidens ledare i större börsbolag osv. utan har också sin motsvarighet inom partier - Kadhammar exemplifierar med socialdemokraterna. Frågan är dock inte oproblematisk, dels därför att, som väl är Kadhammars poäng, utveckling rimligen förhindras, dels därför att det knappast vore rimligt att belägga barn till potentater med yrkesförbud. Erik Laakso kommenterar Kadhammars artikel så här:

Man skulle kunna säga att det är en beskrivning av ett parti som leds av stolens filosofi eftersom det är en näst intill obefintlig nyrekrytering som leder fram till en sådan familjedominans.

Makthavare.se, Andreas Henriksson, har sett sig föranlåten att spekulera i vilka namn som skulle kunna vara aktuella för socialdemokratin att lyfta fram istället för det nu slutligt (får man hoppas) förbrukade ledarskapet. Utgångspunkten har varit:

Makthavare.se har kartlagt vilka personer som finns på olika poster i dag, en del framträdande och andra mindre framträdande. Men det de har gemensamt är att de alla pekas ut som kommande namn inom partiet inom en snar framtid, och att de flesta av dem har bevisat vad de går för genom framgångsrika valrörelser på det lokala eller regionala planet i valet 2010. De anses också besitta en förmåga att tänka politiskt i ett strategiskt perspektiv, alltså långsiktigt i flera led, och omsätta detta i praktisk politik i det korta perspektivet.

Och visst är strategiskt tänkande en bristvara och en önskvärd kvalitet. Ett stort problem är dock att de flesta varit så tysta när det gäller de såväl strategiska som taktiska misstag som gjorts. Hur många av de namn Henriksson nämner har utmärkt sig genom tydligt framförd kritik mot partiets officiella linje under de senaste decennierna (eller åtminstone under den sista mandatperioden eller åtminstone under det senaste halvåret). Flera av de nämnda har suttit i positioner där de rimligen har kunnat påverka och rimligen måste ta sin del av ansvaret för att det gått åt fanders.

Mona Sahlin var fel val när hon valdes till partiordförande inte för att hon är dotter till Hans Andersson utan för att hon varit med och "tagit ansvar" för bristen på verklig politisk utveckling under minst 20 år. Då tyckte jag att alla de som suttit i regering/partiledning under Persson var diskvalificerade, förlänger nu den tidsgränsen med fyra år och utvidgar i princip kretsen till alla de som lånade sig till den förskräckliga kampanjen "Vi kan inte vänta" - århundradets sämsta affischkampanj. Men - och detta är förstås ett mycket viktigt men, lika lite som jag tycker att vi har tid att grotta ner oss i organisationsfrågor har vi tid att ägna oss åt personfrågor. Det är dags att ta tag i de verkliga frågorna, att ta tag i hur en socialdemokratisk politik för framtiden ska se ut.

Peter Högberg skriver under rubriken Släkten är värst:

Men det finns en viktigare fråga (än att vara släkt/gift med min anm.) som går i rörelsen och det är de regler som inte går att finna i en enda lagbok, ej heller i stadgar, utan förs vidare av hemliga maktkoncentrationer som med kulturer och oskrivna regler styr. Vid minsta tanke på förändring av maktbalansen så förs man åt sidan. Inte alla märker detta utan plötsligt så är dörrarna inte längre så öppna.

Det är ord och inga visor.

Technorati Tags:
Mona Sahlin, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Peter Kadhammar, Andreas Henriksson, Makthavare.se, Kriskommission, Monarki, Successionsordning

Demonisera debattörerna

Andreas Henriksson tillhör dem som vill förenkla tillvaron. När han refererar en pågående debatt inom socialdemokratin, som faktiskt och som alla debatter borde syns även utanför de partiaktivas krets tack vare bloggar och debattsidor, så blir det en debatt om skolan trots att den uppenbarligen handlar om något helt annat.

Rosornas krig om (s)kolpolitiken: "Skolan blir en glödhet stridsfråga på socialdemokraternas partikongress i höst. Efter att Carin Jämtin rykt ihop med sex socialdemokratiska förnyare på DN-Debatt om partiets syn på friskolor vill den pensionerade chefsideologen Enn Kokk att den ledande (s)-bloggaren Erik Laakso och oppositionsrådet i Haninge, Robert Noord, lämnar partiet."

Även Jonas Morian (som väl har nära förbindelser till makthavare.se där Andreas Henriksson skriver) förenklar på samma sätt. Debatten handlar inte alls om skolan, om så skulle den förstås fokusera på hur vi garanterar att alla barn oavsett i vilken skola de går får den bästa tänkbara undervisning. Då skulle den handla om hur vi faktiskt garanterar att alla barn går i en skola som ger dem möjlighet att tillägna sig de kunskaper och färdigheter som 2000-talet kräver. Då skulle den handla om hur vi ser till att alla barn får gå i en skola som är utrustad för den tid vi lever i och som därmed kan ge dem en föberedelse för den tid de kommer att leva i om 5, 10, 15 år.

Den intellektuelle giganten HK på Aftonbladets ledarsida har åtminstone fattat att det handlar om något annat. HK skriver bl.a.

Det handlar inte om att begränsa valfriheten utan om att se till att medborgarnas pengar kommer medborgarna till del i form av vård, skola och omsorg. Det är egentligen konstigt att Sverige är ensamt i Norden om att inte ha den typen av begränsningsregler.

Möjligen skulle msn ju kunsn fundera över om Sverige också är ensamt om att inte tillåta avgifter, men då kasnke frågan blir för svår.

Oaktat detta så har vi alltså en hel drös med folk som hävdar att bolag som driver viss verksamhet som helt eller delvis finansieras av skattemedel inte får dela ut ev. vinst till sina ägare medan alla andra bolag som säljer hela eller delar av sina tjänster och varor till samma uppdragsgivare är fullt tillåtna att göra detta. Här förlorar jag mig fullständigt i (bristen på) logiken.

Den ärade Enn Kokk sällar sig förstås till statskramarna, till de som ser offentligt driven verksamhet som garanten för ökad jämlikhet.

Den socialdemokratiska partikongressen i höst har möjligheten att åtminstone ta ett första steg mot att återskapa en skola, som syftar till att öka jämlikheten i samhället.

Då kan man ju fråga sig huruvida den skolpolitik som utgick från offentligt driven skola och med upptagningsområde som princip för urval bidrog till detsamma, för det är ju "principen" Kokk es cortes slåss för, drömmer sig tillbaka till. Enn Kokk refererar till Anna Wikström som enligt Kokk har

En utmärkt kartläggning av dessa problem finns på Anna Vikströms S-blogg.

jag letar efter denna kartläggning men finner den inte.

Och när nivån på debatten läggs av sådant som produceras av Kokk och Wikström så förstår man Laaksos frågor

Är det så man vill ha det? Om vi inte klarar att ta diskussionerna utan att önska våra motståndare åt ett annat parti så kanske det är ordet ”demokrati” vi ska klura mer över?

Jan Andersson ser i alla fall problemet med sättet att diksutera. Johan Westerholm gör en intressant reflekton på samma tema

Så, när jag nu läser vad Björn och Enn skriver så kan jag inte göra mig kvitt känslan av att det i deras budskap finns slutsatser som ligger nära wahabismen och andra närliggande rörelsers. Att framtiden står att finna i gårdagens samhälle.