Många är socialdemokrater, men är tveksamma om (s) är det....: "Socialdemokraterna ligger i intervallet 31 - 35 procent i de senaste opinionsmätningarna. Även om vänsterblocket leder så är detta en signal om att partiet nu måste ta ut steglängden. En eventuell valvinst med ett resultat i den nivån får självfallet effekt på hur många ministrar partiet får. Dessutom får det effekt på även de mest centrala ministerposterna.
Socialdemokraterna ska ha som mål att vara ett minst 40-procentsparti."(Hittat via s-bloggar.)
Någon (Peter Hultqvist) är orolig för att vi inte kommer att få tillräckligt många ministerposter. Det är inte jag. Mitt enda intresse när det gäller valresultat är att tillräckligt stor del av valmanskåren tar ställning för en bra politik.
Även om Britta Sethsson fokuserar på trygghetssystemet/n
Vi måste acceptera att det trygghetssystem som byggdes upp under förra seklet var baserat på det samhälle som fanns då. I dag har vi ett annat samhälle. Ett samhälle som är i ständig och snabb omvandling. Ett nytt trygghetssystem måste ta hänsyn till att vissa arbeten försvinner och aldrig mer kommer tillbaka, eller att en människa kan skadas på sitt arbete så att han/hon inte kan arbeta kvar just där. Då ska samhället erbjuda rätt utbildning till de nya arbeten som växer fram och/eller som personen med arbetsskada kan klara av. Under tiden måste man ha en rimlig inkomsttrygghet att falla tillbaka på.så är hon något mycket viktigare på spåren. Som det alltid har varit så kräver också vår tid sina lösningar och de behöver inte alls se ut som gårdagens. Oavsett om vi t.ex. väljer att kalla saker arbetsförmedling eller kompetensförmedling (en kosmetik väl i klass med städandets omdefinition till lokalvård) så handlar det egentligen om 1) hur vi säkrar tillväxt och 2) hur vi klarar omställningarna.
Enkelt uttryckt - men ofta så svårt att åstadkomma i praktiken - så behöver vi en icke obetydlig tillväxt konstant för att uppnå mål som full sysselsättning, finansiering av välfärd för alla osv.
Man kan ju t.ex. fundera över den globala överproduktionen av bilar. Volvo och SAAB borde förstås ha tillverkat säljbara bilar istället för osäljbara. Vem vet (visste) vilka bilar (eller andra typer av fordon) man idag kan produceras med lönsamhet för sådär en 6-7 år sedan för det var då dagens produktportfölj i praktiken bestämdes? Miljöbilar hör uppenbarligen inte till dessa eftersom det behövts statliga subventioner för att göra dessa säljbara. Är det för övrigt så att det faktiskt är en överproduktion eller är det helt enkelt så att ordningen i världen gör att de delar av jordens befolkningen som faktiskt är i stort behov av förbättrade transporter helt enkelt inte har köpkraft nog?
Det är egenrtligen ganska lätt att formulera krav på, idéer om hur en väl fungerande välfärd borde vara konstruerad, med god kvalitet i vård, skola och omsorg, med välfungerande trygghetssystem. Det är betydligt svårare att formulera idéer om hur stabil, permanent tillväxt skapas, hur produktionen skall organiseras så att kriser undviks men omställning underlättas. Det senare är kanske vårt största problem.
I dagens samhälle drabbas ofa den enskilda arbetaren hårdast i samband med omställningar. Samme arbetare har också minimalt inflytande över utvecklingen av det egna företaget. Skulle förändrade maktförhållanden - alltså mellan arbete och kapital - förbättra situationen?
