Socialdemokratins framtid?: "Socialdemokratins möjligheter inför framtiden var min utgångspunkt när jag den 10 juli skrev ett inlägg med rubriken "Gick ni utan oss?". Grundfrågan var hur vi tar vara på de kloka och viktiga synpunkter som kommer fram. Jag fick läsvärda svar från t.ex. Cattis Ullström och Johan Sjölander.
Där grunnar jag fortfarande över tankar att skriva ner.
Cattis ger mig en berättigad knäpp på näsan och skriver om vikten att koppla till historien och hur viktigt det är att unga också får möjlighet att vinna sin historia. Avslutningen är viktig:
Den som ska forma framtiden tjänar på att förstå det förflutna. Det är inte så mycket svårare än så.
Johna skriver om bildningens betydelse och skickar med ett citat, oerhört värdefullt.
Någon har sagt att traditionalism måste handla om att bevara elden, inte att tillbe askan.
Dagens Aftonbladet-ledare tror jag är viktig. Berättelsen om hur Nynäshamn jobbar och tänker borde vara en läroläxa för många. Det är visioner för framtiden som blir handfast i politikens verkstad."
Mina partikamrater kan delas in i några få kategorier: Vi har de, som likt mig, förstår att det är visionen som saknas men som oftast har få bidrag till densamma (
kritikerna). Vi har de som tror att eftersom vi var lyckosamma förr så borde vi restaurera (
traditionalisterna). Vi har de som med full kraft ger sig i kast med de dagsaktuella problemen, i bästa fall får med sig omgivningen och kör (
teknokrater). Vi har de som i största allmänhet vill väl (rättvisa) och som i avsaknad av analytisk förmåga hemfaller till renodlad pragmatism (
kommunalrådet).
Om vi tar denna kategorisering för given kan vi konstatera att det är få som kommer att ställa de rätta frågorna. Ställer man inte de rätta frågor får man svar som i pratkiken blir oanvändbara. En hel del förstås kan bli bra ändå.
Låt oss ta detta med jobben som exempel. De allra flesta kommer, om de ombeds att prioritera, att uppge att de tycker att detta är en av de absolut viktigaste frågorna. Följdfrågorna är förstås många men en skulle kunna vara vem som skall fixa fler jobb, en annan hur människor skall kunna bli "anställningsbara".
Kritikern kommer att efterlysa visionen av det från arbetslöshet befriade samhället,
traditionalisten kommer att kräva höjd a-kassa och fler platser i komvux,
teknokraten kommer att utarbeta en plan för att locka verksamheter till den egna bygden och
kommunalrådet kommer att kräva statliga insatser.
Problemet är att ingen egentligen kommer att adressera det grundläggande problemet, det som handlar om vem som bestämmer över produktionen, över produktionsresurserna. För till syvende och sist är det ju makten det handlar om, och då förstås inte makten i Rosenbad. Staten är ju bara ett redskap som normalt står för att upprätthålla tingens ordning dvs de maktförhållanden som råder. Landsting och kommun är till för att administrera ordningar som syftar till att reproducera arbetskraft alternativt hålla den vid rimligt god vigör.
Att vi är intresserade av att upprätthålla idén om möjlig social rörlighet syftar ju huvudsakligen till att ge människor idén om en något ökad kontroll över den egna tillvaron (nog så viktigt). Syftet är ju inte att ge dem faktiskt makt över sitt arbete, faktiskt makt över produktionsresurserna. Och det är egentligen här som den ofta tankemässigt katastrofala vurpan sker - produktionsresurser i statlig/kommnal ägo ger de facto inte arbetarna (de anställda) större kontroll, mer makt. Tvärtom så tillhör ju t.ex. stora delar av de kommunanställda de som har de sämsta arbetsvilllkoren (t.ex. lön), minst eget inflytande över arbetets organisering och fullständig avsaknad av makt över produktionsmedlens utveckling eftersom syftet med desamma bara är att serva "samhällets" behov av arbetskraft.
Nima Djohari-Taimouri berör
ett inlägg på
Arvid Falk i någon mån dessa frågor i en kritik av den klassanalys om görs i boken
Gråa vägens manifest. Socialdemokratin valde tidigt väg och därmed metod - reformism - men baserar sin ideologi på i grunden marxistisk teori om samhällets uppdelning i klasser med utgångspunkt i människors relation till produktionsmedlen. Den stora skillnaden/motsättningen föreligger förstås mellan de som äger och har makten över produktionsmedlen (kapitalisterna) och de som bara har sitt arbete att sälja. Bland de som säljer sitt arbete finns dock betydande skillnader i just förhållandet till kapitalet varför man självklart kan tala om andra klasseer än arbetarklassen. Så blir inte heler en arbetare kapitalist för att hans pensionspengar placeras i aktier - i någon mening kan man säga att han därmed får betala två gånger, med sin svett som lönearbetare och med relativt låg avkastning på sina sparpengar som disponeras av kapitalet.
Så vad är grunden för socialdemokratins framtid, som Peter Andersson frågar. Jag tror att den ligger just i att ställa de rätta frågorna när det gäller makten i samhället. Utifrån de frågorna kommer man att åter kunna formulera en vision om ett samhälle där makt inte heter pengar, makt inte bara över den egna tillvaron utan också makten över produktionen. Då blir inte administrerandet av statsmakten - att vinna val - målet utan bara medlet för att utveckla samhället på ett sådant sätt att t.ex. överproduktionskriser av det slag som drabbat bilindustrin kan undvikas. Då kommer inte bostadsbyggandet att gå i stå trots uppenbar bostadsbrist. Då kommer inte väldiga produktionsresurser i form av "
massarbetslöshet" bland ungdomar att uppstå eftersom arbete faktiskt finns. Det är visionen vi saknar.
