Och vi dömer ut Ullman

Harald Ullman dömer ut s-kampanjen: "Socialdemokraternas valstrategi i detta val var den mest misslyckade i Socialdemokraternas långa och stolta historia. I varje framgångsrik marknads- eller valkampanj måste målet vara att maximera, inte minimera antalet kunder/väljare. Man måste välja rätt målgrupp och utgå från målgruppens uppfattning om verkligheten. Och dessutom vårda sitt varumärke så att målgruppen känner igen sig. Det misslyckades man med.

Socialdemokraterna solkade sitt varumärke genom att samarbeta med Vänsterpartiet. Ungefär som om någon på Volvos marknadsavdelning skulle komma på idén att man skulle marknadsföra Volvo och Trabant tillsammans. Och även om man anser att Vänsterpartiet lämnat sin solkiga kommunisthistoria bakom sig
Så är man i grunden emot marknadsekonomin som väldigt många medel och arbetar-klassväljare lever och är beroende av."

Håller helt med Harald Ullman när det gäller hans värdering av den socialdemokratiska valstrategin. Tyvärr just på de grunder som han tycks anse vore ett bättre alternativ. Det var just målgruppsoptimeringen som definitivt låg till grund för misslyckandet. Att sedan som Ullman döma ut samarbetet med Vänsterpartiet på grundval av "fakta" visar ju bara hur ännu en PR-människa går vilse i sina egna teorier. Det finns andra stratgiska skäl att döma ut samarbetet - knappast att det solkade varumärket.

Ullmans kommentar till valaffischerna är dock klockren

Men ”Vi kan inte vänta.” Vad är det för budskap när man inte kan läsa texten om vad man inte kan vänta på. Själv undrade jag om man väntade på arvodena?

Tänkte själv samma tanke varje gång jag körde förbi bilder av kommunalråd/riksdagsmän där just väntandet var det enda urskiljbara.

Technorati Tags:
Eftervalsdebatt, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, val2010, Vänsterpartiet, Harald Ullman

Har hittat visionen

Socialdemokratins framtid?: "Socialdemokratins möjligheter inför framtiden var min utgångspunkt när jag den 10 juli skrev ett inlägg med rubriken "Gick ni utan oss?". Grundfrågan var hur vi tar vara på de kloka och viktiga synpunkter som kommer fram. Jag fick läsvärda svar från t.ex. Cattis Ullström och Johan Sjölander.
Där grunnar jag fortfarande över tankar att skriva ner.

Cattis ger mig en berättigad knäpp på näsan och skriver om vikten att koppla till historien och hur viktigt det är att unga också får möjlighet att vinna sin historia. Avslutningen är viktig:

Den som ska forma framtiden tjänar på att förstå det förflutna. Det är inte så mycket svårare än så.

Johna skriver om bildningens betydelse och skickar med ett citat, oerhört värdefullt.

Någon har sagt att traditionalism måste handla om att bevara elden, inte att tillbe askan.

Dagens Aftonbladet-ledare tror jag är viktig. Berättelsen om hur Nynäshamn jobbar och tänker borde vara en läroläxa för många. Det är visioner för framtiden som blir handfast i politikens verkstad."

Mina partikamrater kan delas in i några få kategorier: Vi har de, som likt mig, förstår att det är visionen som saknas men som oftast har få bidrag till densamma (kritikerna). Vi har de som tror att eftersom vi var lyckosamma förr så borde vi restaurera (traditionalisterna). Vi har de som med full kraft ger sig i kast med de dagsaktuella problemen, i bästa fall får med sig omgivningen och kör (teknokrater). Vi har de som i största allmänhet vill väl (rättvisa) och som i avsaknad av analytisk förmåga hemfaller till renodlad pragmatism (kommunalrådet).

Om vi tar denna kategorisering för given kan vi konstatera att det är få som kommer att ställa de rätta frågorna. Ställer man inte de rätta frågor får man svar som i pratkiken blir oanvändbara. En hel del förstås kan bli bra ändå.

Låt oss ta detta med jobben som exempel. De allra flesta kommer, om de ombeds att prioritera, att uppge att de tycker att detta är en av de absolut viktigaste frågorna. Följdfrågorna är förstås många men en skulle kunna vara vem som skall fixa fler jobb, en annan hur människor skall kunna bli "anställningsbara". Kritikern kommer att efterlysa visionen av det från arbetslöshet befriade samhället, traditionalisten kommer att kräva höjd a-kassa och fler platser i komvux, teknokraten kommer att utarbeta en plan för att locka verksamheter till den egna bygden och kommunalrådet kommer att kräva statliga insatser.

Problemet är att ingen egentligen kommer att adressera det grundläggande problemet, det som handlar om vem som bestämmer över produktionen, över produktionsresurserna. För till syvende och sist är det ju makten det handlar om, och då förstås inte makten i Rosenbad. Staten är ju bara ett redskap som normalt står för att upprätthålla tingens ordning dvs de maktförhållanden som råder. Landsting och kommun är till för att administrera ordningar som syftar till att reproducera arbetskraft alternativt hålla den vid rimligt god vigör.

Att vi är intresserade av att upprätthålla idén om möjlig social rörlighet syftar ju huvudsakligen till att ge människor idén om en något ökad kontroll över den egna tillvaron (nog så viktigt). Syftet är ju inte att ge dem faktiskt makt över sitt arbete, faktiskt makt över produktionsresurserna. Och det är egentligen här som den ofta tankemässigt katastrofala vurpan sker - produktionsresurser i statlig/kommnal ägo ger de facto inte arbetarna (de anställda) större kontroll, mer makt. Tvärtom så tillhör ju t.ex. stora delar av de kommunanställda de som har de sämsta arbetsvilllkoren (t.ex. lön), minst eget inflytande över arbetets organisering och fullständig avsaknad av makt över produktionsmedlens utveckling eftersom syftet med desamma bara är att serva "samhällets" behov av arbetskraft.

Nima Djohari-Taimouri berör ett inlägg på Arvid Falk i någon mån dessa frågor i en kritik av den klassanalys om görs i boken Gråa vägens manifest. Socialdemokratin valde tidigt väg och därmed metod - reformism - men baserar sin ideologi på i grunden marxistisk teori om samhällets uppdelning i klasser med utgångspunkt i människors relation till produktionsmedlen. Den stora skillnaden/motsättningen föreligger förstås mellan de som äger och har makten över produktionsmedlen (kapitalisterna) och de som bara har sitt arbete att sälja. Bland de som säljer sitt arbete finns dock betydande skillnader i just förhållandet till kapitalet varför man självklart kan tala om andra klasseer än arbetarklassen. Så blir inte heler en arbetare kapitalist för att hans pensionspengar placeras i aktier - i någon mening kan man säga att han därmed får betala två gånger, med sin svett som lönearbetare och med relativt låg avkastning på sina sparpengar som disponeras av kapitalet.

Så vad är grunden för socialdemokratins framtid, som Peter Andersson frågar. Jag tror att den ligger just i att ställa de rätta frågorna när det gäller makten i samhället. Utifrån de frågorna kommer man att åter kunna formulera en vision om ett samhälle där makt inte heter pengar, makt inte bara över den egna tillvaron utan också makten över produktionen. Då blir inte administrerandet av statsmakten - att vinna val - målet utan bara medlet för att utveckla samhället på ett sådant sätt att t.ex. överproduktionskriser av det slag som drabbat bilindustrin kan undvikas. Då kommer inte bostadsbyggandet att gå i stå trots uppenbar bostadsbrist. Då kommer inte väldiga produktionsresurser i form av "massarbetslöshet" bland ungdomar att uppstå eftersom arbete faktiskt finns. Det är visionen vi saknar.

Mitt läskiga resonemang

Hur ung måste man ha varit?: "Somliga blir provocerade, och menar att enbart kriteriet ungdom inte är tillräckligt för att man ska kunna få ta plats. Det är ett rätt läskigt resonemang, som Peter Karlberg här ger sig på.
Faktum är att partiet och fackföreningen fortfarande styrs av en mycket homogen grupp män och kvinnor med samma utseende och samma namn. Och det också oftast folk som känt varandra mycket länge.

Det betyder inte alls att de skulle vara diskvalificerade - men den samlade bilden är ju sanslöst ensidig. Josefin Deiving är upprörd över att Stockholms Arbetarkommun till höstens partikongress kommer skicka en delegation med en medelålder på 54 år. Hon är arg med all rätt, och inte bara hon, utan också Alexandra. Själv är jag smått desperat över att facit av samma kongressval i mitt eget partidistrikt, Stockholms Län, blev att vi skickar nästan enbart yrkespolitiker (nån som vill kan ju räkna ut medelinkomsten på Länets delegation; den är höööög) för att lägga fast framtidens politik.
Gamla och rika alltså. Känns det bra?"

Underbart - jag har lyckats prestera "ett rätt läskigt resonemang", dock inte läskigare än att ingen hittills orkat med att kommentera detsamma:-)

Skämt åsido - jag är inte riktigt säker på att Calle Fridén orkade läsa hela det läskiga resonemanget som avslutades så här:

Hon har rätt såtillvida att det uppenbarligen finns personer (oavsett ålder) i beslutsfattande positioner som inte fattar. De bör bytas ut mot personer (oavsett ålder) som fattar.

Skälet till min osäkerhet återfinns i flera formuleringar av Fridén där får man intrycket att han tror att jag antingen ingår i den homogena grupp som styr eller av outgrundlaga skäl ägnar mig åt att försvara tingens ordning. Så är naturligtvis inte fallet - det jag försöker visa är att partiet sannolikt nu under rätt lång tid kommit att driva en identitetspolitik istället för en mer traditionell klasspolitik. Detta medför att den tradition vi har att välja företrädare ur en liten krets med få kriterier (av vilka inga har med politiken att göra) nu vidgas av t.x. Josefin Deiving till att omfatta unga. Tidigare har vi haft facklig tillhörighet, geografisk spridning och några till som för ett antal år sedan kompletterades med kön. Till detta skall vi om jag förstås Fridén rätt förstås lägga etnisk bakgrund - och så måste vi förstås ha HBT, funktionshindrade etc.

Själv har jag uppfattningen att detta är helt förkastligt. Tillbaka till rejäla linjestrider där medlemmar väljs därför att de har ett starkt stöd för den politik de vill driva. Där valprocessen vare sig det gäller interna uppdrag eller nomineringar till riksdag m.fl. enbart handlar om politik och inte personliga medfödda egenskaper. Människor skall identifiera sig med vår politik - inte med utseende, kön, etnicitet, klädsel, ålder, vikt eller vad vi nu kan hitta på för något. Lite erfarenhet därtill och vi kan få riktigt bra ledning.

För att ta ett väldigt konkret exempel: När partiet efter valförlusten 2006 skulle välja ny ledning tyckte jag att vi skulle göra just det men det tyckte inte partiet utan valde en ledning som i huvudsak består av folk som hade ledande positioner under åren närmast före 2006 (det gäller partiledaren, partisekreteraren osv), vissa under rätt många år dessförinnan.

Eller ett annat från valet av kongressombud: I min arbetarekommun ansågs det viktigare att vår kommun kom med än att ha flera bra kandidater så vi uppmanades att inte nominera för många. Eftersom valet inte föregås av någon politisk diskussion så röstar, de antagligen ganska få, röstande på de kända dvs kommunalråden.

Det jag också försöker visa är att både Deiving och Fridén har fel, eller åtminstone kraftigt överdriver vad man kanske skulle kunna benämna generationsklyftan. Det är faktiskt så att alla har varit unga, det är faktiskt så att unga i alla tider har haft svårt att få plats (jobb, bostad, makt), attt unga under åtminstone av mig överblickbar tid utvecklat sin egen kultur vilken uppfattats som annorlunda, farlig eller omoralisk av de äldre. Det är också så att det senare aldrig gällt alla äldre, tvärtom är det nog så att de ledande i utvecklingen av ungdomskulturella fenomen varit just lite äldre. Bara en liten tanke att fundera över är t.ex. medelåldern på de som leder utvecklingen av Internet, av de verktyg som bär upp den sociala aktivitet som allt fler blir delaktiga i.

I vinnarhålet

Johanna Graf: Bingo, bingo, bingo, bingo...: "Man kan glädjas åt att man fortfarande är största parti. Man kan se politiken som nån slags match det bara gäller att vinna.

Eller så kan man ägna sig åt att diskutera vad som är de viktiga nutidsproblemen Man kan grunna över förlängningen på trenden att (S) ökar i avfolkningsbygder och minskar i tillväxtregioner. Man kan lägga sin tid på att formulera en vision för framtiden. Så att man vet vad man vill göra med den där makten om man "vinner" den."

Johanna Graf tycker till och har helt rätt när det gäller. Glad att man inte är den enda som tänker så (och dessutom inte den enda som reagerar på metaforer hämtade från idrottens värld när de används i politiken).

Vilken j-a match?

Fick ett mail från en socialdemokratisk kandidat till EU-parlamentet idag som börjar så här:

Sverige möter Danmark i VM-kval på lördag. Socialdemokraterna möter moderaterna i Europaval på söndag. Två viktiga matcher där mycket står på spel.

Jag avskyr verkligen den här tendensen att importera terminologi från idrottens värld till alla möjliga andra områden. Ett val är ingen match, att kalladet match är att banalisera det absolut viktigaste inslaget i en parlamentarisk demokrati - det enda tillfälle där folket har en direkt möjlighet att utöva sin makt, sin grundlagsfästa rätt.