Ojämlikheten består i bolagen: "Av 217 personer i ledningspositioner är endast 35 kvinnor, det motsvarar 16 procent. Några av börsens tungviktare som verkstadskoncernen Sandvik, lastbilsjätten Scania, låstillverkaren Assa Abloy och tobaksjätten Swedish Match har inte en enda kvinna i sina ledningar. I banksektorn ser kvinnorepresentationen bättre ut. Swedbanks ledning består till hälften av kvinnor, medan SEB:s till en tredjedel utgörs av kvinnor. Sämst av storbankerna ser det ut hos delvis statligt ägda Nordea där 1 av 6 personer i ledande befattning är en kvinna.
Sandvik, vars koncernledning är tom på kvinnor, försvaras av kommunikationsdirektören Anders Walin av att det är relativt få personer i ledningen och att de som finns ansvarar för tunga och viktiga affärsområden.
"
Jag tillhör de medelålders män som har lite svårt för varannan damernas. Inte för att jag på något sätt har svårt för kvinnor i ledande ställning, har uppskattat (mycket) några av de kvinnliga chefer jag haft genom åren. Det jag har svårt för är att saker och ting generellt skulle bli bättre om kön går före kompetens (och i politiken just politiken). SvDs undersökning förstärker denna mig skepsis. För att ta ett exempel: Om man tittar på hur banker hanterat, klarat sig genom de senaste årens finansiella kris och ställer det i relation till hur könsfördelningen i deras högsta ledning ser ut blir man ju fundersam. Min bank - Swedbank utmärker sig i postiva termer när det gäller könsfördelningen i ledningen - frågan är (och den ställer förstås inte Svds reporter Anna-Karin Storvall) om de har 1) varit en bättre bank för kunderna generellt och 2) har de klarat sig bättre än andra banker när det gäller just hanterandet av krisen.
Den frågan kan man ställa också i andra sammanhang. Har vi en bättre politik inom justitiedepartementets område nu när det är en kvinnlig justitieminister än under föregående mandatperion då motsvarigheten var en man. Mitt svar är att den (politiken) är lika dålig!
