En bättre värld är möjlig (7)

Farlig signal om sänkta ambitioner: "Den kan rentav bli så att Socialdemokraterna utser en nödpartiledare under sista veckan i mars, som ännu färre i själ och hjärta velat ha än Mona Sahlin 2007, samtidigt som rörelsen inte hunnit med att formulera en modern politik, som tror på att en bättre värld är möjlig. Då har ont blivit värre"

Björn Elmbrandt befarar att vi skall sänka våra ambitioner. Han tror att vi kommer att hamna där vi alltid hamnat dvs. "hamnar där man alltid varit, strax till vänster om mitten i svensk politik". Det tror inte jag.

Skälen är följande:

1. Vi kommer under de närmaste månaderna att föra en diskussion som fokuserar hur våra grundläggande värderingar skall komma till uttryck under detta århundrade - en historisk och gigantisk uppgift men ack så utmanande

2. Vi kommer att formulera denna politik bland annat utgående från de sju budord för en återuppväkt socialdemokrati jag formulerade häromdagen. Dock, denna politik kommer att formuleras i en diskussion där så många bidrar, där alla verkligen kan delta, där för första gången en sådan process sker öppet, inbjudande, tillåtande.

3. Vi kommer i denna process att identifiera oss som det frihetsparti ett klassiskt socialdemokratiskt alternativ alltid (borde) varit. Vi kommer inom ramen för denna diskussion att kunna formulera en strategi för väsentlig ökad makt över det egna livet.

4. Vi kommer att under denna resa att stöta och blöta viktiga principiella frågor som gäller just människors möjligheter att förverkliga sina drömmar liksom alla de hinder som nuvarande, främst ekonomiska ordning, reser. Vi kommer att forma en politik som utmanar kvartalskapitalismen.

5. Välfärd skapas genom ökad produktion som skapar förutsättningar. Ökad välfärd skapas genom tillväxt. Tillväxt skapas genom att fler förverkligar idéer som leder till ökad produktion. Tillsammans kan vi skapa en kultur som stimulerar idéer, stimulerar innovation, som ger utrymme för fler att skapa.

6. Vi kommer i denna process att avfärda kontrollsamhället som detta århundrades strategi. Tvärtom kommer vi att formulera en vision för ett samhälle där solidaritet är den allt överskuggande gemenskapsbyggande grunden, där varje människas värde och integritet , där varje människas rätt respekteras.

7. Kanske kommer vi t.o.m., men för detta är tiden kort, att kunna formulera åtminstone ett embryo till hur vi ser på hur vi vill förändra de mer grundläggande motsättningarna i samhället, de mellan arbete och kapital. Detta är emellertid den svårast delen av samhällsbygget.

Vad vi däremot måste och förstås kan är att formulera en vision av samhället där det är medborgaren som har makten, där vi i ökad utsträckning underordnar staten/kommunen medborgaren/kollektivets intressen. Där vi i ökad utsträckning ser enskilda/kollektiva lösningar/projekt som lösningen istället för att inkorporera dessa (lösningarna) i det "offentligas" namn.

Technorati Tags:
Socialdemokratiska Arbetarepartiet, solidaritet, staten, Björn Elmbrandt, Arena

Op-Ed Columnist - Making Banking Boring - NYTimes.com

Op-Ed Columnist - Making Banking Boring - NYTimes.com: "Part of the problem is that boring banking would mean poorer bankers, and the financial industry still has a lot of friends in high places. But it’s also a matter of ideology: Despite everything that has happened, most people in positions of power still associate fancy finance with economic progress.

Can they be persuaded otherwise? Will we find the will to pursue serious financial reform? If not, the current crisis won’t be a one-time event; it will be the shape of things to come."

Paul Krugman är en man som rekommenderas till läsning av flera (bl.a. Björn Elmbrandt och Bengt Silfverstrand). I artikeln som citatet är hämtat ur (New York Times 20090409) driver Krugman tesen att det finns ett samband mellan hushållens lånekvot, bankers sexighet (höga löner/hög avkastning) och risken för finansiell härdsmälta. Sambandet skulle kunna formuleras som att när bankerna framstår som upphetsande arbetsplatser lånar de ut hejdlöst och tjänar mycket pengar vilket sammantaget leder till stor risk för kollaps.

Receptet mot detta är att återgå till tråkig banking dvs hårt reglerad utlåningsverksamhet. Det är säkert rätt (åtminstone ur ett traditionellt konservativt perspektiv) - låt oss backa tillbaka till tiden före 1980 så blir allt bra.

Frågan är förstås vem/vilka som då inte kunde låna

- företagare med behov av riskkapital?
- vanligt folk som ville köpa bostad?

Sådan är kapitalismen

Uppdrag: samhällskritik: "Nu får Mona rådet av borgerliga ledarsidor att "göra en Blair". Men det räcker med anpassningsrörelser högerut. Bara om socialdemokraterna kan befria sig från det finansiella ekonomiska tänkandets bojor, finns det skäl att tro på den återuppståndelse, som påskhelgen lovar."

Björn Elmbrandt reser den kanske viktigaste frågan som det socialdemokratiska partiet har att besvara, tyvärr utan att egentligen besvara den. Istället ger han referenser till några namngivna internatiionella debattörer och uppmanar till kontakt med progressiva akademiker. Gott så, men jag tror också alla vanliga medlemmar borde ägna denna fråga mycket tankearbete.

Under lång tid fungerade den traditionella socaldemokratiska samhällsmodellen i en slags symbios med en i allmänhet långsiktig kapitalism som baserades på industriproduktion. Mervärdet som genererades tillgodogjorde sig kapitalisterna (ägarna) genom avkastning på satsat kapital dvs aktieutdelning. Under sådana förhållanden får man en rätt regelmässigt fungerande situation med konjunkturcykler och strukturomvandlingar - allt vilket vi "vet" hur man skall hantera.

Under de senaste åren (30-40) har detta förändrats och vi har alltmer dragits in i en spekulationsekonomi där handel med finansiella instrument (inkl. traditionell aktiehandel). Kapitalistens (ägarnas) intresse förskjuts då från verksamhetens långsiktiga avkastningspotential (utdelning) till den kortsiktiga kursutvecklingen - företagsledningens framgång mäts inte längre huvudsakligen baserat på företagens resultat utan på hur handeln i företagets akteer utvecklas.

Möjligen är det så att det numera stora instutionaliserade ägandet här spelar stor roll, alltså att t.ex. pensionsfonder är stora aktörer på de finansiella marknaderna. Det betyder ju nämligen att ägarna (fonderna) faktiskt också rent objektivt inte har något intresse för den enskilda verksamhetens långsiktiga potential utan faktiskt bara har till uppgift att producera största möjliga avkastning på satsat kapital.

I sin mer småskaliga version fungerar ju kapitalismen annorlunda - där ägare och företagsledning sammanfaller och där ambitionen är att bygga upp ett blomstrande företag att ge i arv till kommande generationer. Detta står förstås i stark kontrast till den stora världens kapitalism där företagsledningens intressen sammanfaller med de kortsiktiga spekulanternas. Företagsledningens och fondernas intresse sammanfaller - berikande genom att kursuppgång och bonusar.

Hur ser då alternativen ut? Kan man förändra detta på nationell basis eller krävs globala insatser?

Jag är osäker. På nationell nivå kan man förstås åtminstone förändra de av staten kontrollerade fonderna och sannolikt också skapa regelverk för institutionella placerare som försäkringsbolag m.fl. Poängen skulle då vara att med tvingande kraft skapa en reglering som stimulerar/främjar långsiktigt "industriellt" sunt agerande och engagemang. Priset skule sannolikt vara lägre avkastning, dvs lite lägre pensioner. Möjligen skulle priset man får betala bara vara övergående om en sådan reglering faktiskt innebär en långsiktigt förändrad marknad - för att åstadkomma det krävs sannolikt att förändringarna genomförs i huvudelen av världens länder.

Enkelt uttryckt - givet att vi inte kan totalt omstöpa det kapitalistiska system i vilket vi lever så borde vi hitta en metod att få fram storägare i företagen som har långsiktiga ambitioner med just det företaget.

PS Det kanske skall tilläggas att min beskrivning ovan är lite generaliserad. Det finns förstås undantag från regeln - tror faktiskt att Scania skulle kunna tjäna som exempel på det. DS