När medlen blivit målen

Tiden debatt: Är klassresan målet?: "Vi måste inse att för väldigt många är inte klassresan eller karriären det som lockar. Istället vill man ha en drägligare arbetssituation som går att kombinera med livet i övrigt och bli sedd för den insats man gör. Socialdemokratin måste lägga minst lika mycket politisk kraft på att reformera 2000-talets arbetsliv som att utmåla klassresan som lösningen. Jag tror inte minst att stora tjänstemannagrupper skulle välkomna en sådan politik."

(Hittat via Storstad.)

Leif Jakobsson tillhör en av de ledande, han är vice gruppledare i riksdagsgruppen, socialdemokraterna som faktiskt förmår diskutera riktiga och viktiga frågor. I den ovan citerade artikeln får han läsaren att faktiskt börja fundera dels på de konkreta frågorna rörande klassresan som mål eller medel, om avsaknaden av en politik för arbetet, dels också kring hur arbetslivet faktiskt ser ut för det stora flertalet lönearbetare - frågor kring arbetsmiljö. arbetsförhållanden, lönenivåer etc.

Marika Lindgren Åsbrink ställde en del förhoppningar på Jobbkongressen 2009 bl.a. uttryckt i ett blogginlägg så här:

Det finns alltså all anledning att diskutera marknadens plats i välfärden. Det är angeläget att vi pratar om hur vi får mest valuta för våra skattepengar och en bra, likvärdig välfärd för alla. Det finns så mycket erfarenhet och empiri nu att vi skulle kunna göra ordentliga utvärderingar av vad marknadstänket har inneburit för välfärden. Vad har blivit bättre? Vad har blivit sämre? Vad har blivit dyrare? Billigare? Etc.

Och det är förstås sant (även om jag undrar vad de entusiastiska deltagarna på den kongressen tänker så här i backspegeln). Vad som inte diskuteras av Lindgren Åsbrink och heller inte diskuterades av Jobbkongressen, som jag minns det, är vad våra grundläggande utgångspunkter frihet, jämlikhet och solidaritet betyder i detta sammanhang - hur de bör vägleda våra frågor. Som Anders Nilsson uttryckte det i en kommentar här häromdagen:

De kan inte ses enskilt och isolerat, de verkar bara tillsammans.

Så för att bara ta ett exempel - skolan; Vi vet att bäst resultat nås om undervisning sker i blandade grupper. Vi vet att alla i skolan måste få sina speciella behov tillgodosedda. Vi vet att fritt val av skola förstärker segregationen orsakad av socioekonomiska skillnader (som tydligast manifesteras genom boendesegregationen). Vi vet att frågan om huvudmannaskap har mycket liten om ens någon betydelse i sammanhanget. Så vad blir vår politik när det gäller hur skolan skall organiseras? Och lite utanför den diskussionen - var sker diskussionen om vilken skolpolitik vi ska föra när det gäller innehåll - vilken kunskap det uppväxande släktet behöver i den värld de ska leva i, de närmaste 60-70 åren?

Rekommenderar förresten läsning av en artikel i Fokus skriven av Torbjörn Nilsson. Där är ett antal wonks (utomordentligt fånigt epitet för övrigt) intervjuade. Policy wonks är sådana som sitter på kammaren och läser utredningar, räknar på människors beteenden medan deras motsvarighet, political hacks, läser opinionsmätningar, kommunikationsplaner och analyserar motståndarens drag. Här saknar man ju - men så är ju begreppen uppfunna i Washington - alla de tänkande människor som finns i och runt, om än sargat så fortfarande dock, ett folkrörelseparti. Alla de som faktisk lever i den verklighet hacks och wonks teoretiserar/triangulerar om och som genom aktivt deltagande i diskussionen har oerhört mycket att bidra med.

Kajsa Borgnäs har rätt:

S var en gång centrum för den samhällskritiska och framtidsskapande debatten.

Sakta men säkert avlägsnar sig nu en politiskt allt mer instängd socialdemokrati från de verkligt avgörande framtida maktfrågorna. Vårt parti lider både av en historielöshet och brist på framtidsuppfattning, i grunden en bristande analys av hur vårt samhälle ser ut i finanskapitalismens och globaliseringens tid.

Just därför är det förvånande att inte fler av dem som vill ingå i ledningen för en framtida socialdemokrati, tar detta tillfälle i akt att ägna sig åt att reflektera och resonera om valet på ett djupare plan än det till intet förpliktigande konstaterandet att ”vi har misslyckats”. För att talet om behovet av att ”diskutera politik och inte bara person” ska bli något annat än en besvärjelse, hoppas jag att fler företrädare snart tar chansen.

Och det räcker förstås varken med att fler av de som vill ingå i ledningen deltar i diskussionen/reflekterandet. Det räcker inte heller med att diskussionen/reflektionen stannar vid vad som inte gick bra i valet. Först när dessa (aspiranter på att ingå i framtida ledning) och alla andra medlemmar och sympatisörer aktiveras i en diskussion som mycket mera genomgripande syftar till att formulera oss - inte för att vinna val - för att kunna presentera en vision för hur vårt samhälle faktiskt ska bli bättre, faktiskt bli ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Studsar lite när jag ser hur en del partikamrater resonerar:

Jag fattar inte varför vi ska välja en valberedning som representerar varenda landsända, fraktion eller underorganisation? Jag trodde vi skulle välja några som kunde utse en partiledare som kan vinna val.

Citatet hämtat från Johanna Graf som tydligen vill reducera partiledarvalet till en fråga för några få i en valberedning vald av vem och där frågan inte är om att ha en ledning för partiet (dvs som jag trodde en politisk rörelse) utan som kan vinna val!

PS Trevligt med folk som deklarerar att de faktiskt kan tänka sig att kandidera till ledande positioner i partiet. Jag gör det, Peter Högberg gör det - vilka fler? DS

Technorati Tags:
Aktuellt i Politiken, Frihet, Jämlikhet, Marika Lindgren Åsbrink, Peter Högberg, Skola, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Fokus, Ann-Sofie Wågström, Leif Jakobsson, Torbjörn Nilsson, Kajsa Borgnäs

Tankesmedja utan digitalt utbyte av tankar

Behövs verkligen RUT?: "Någonstans säger det något om tidsanda och debattklimat att detta speciella behov, behovet av städhjälp, lyfts fram framför alla andra behov och framställs som det mesta angelägna familjepolitiska kravet alla kategori"

Anne-Marie Lindgren har förstås rätt i sin iakttagelse. Det är oerhört intressant att fundera över vad det är som styr debatten, vilket perspektiv som dominerar. Thomas Hartman dryftar också den frågan utifrån en "studie" av journalisters egenintresse (inkomstnivå) och refererar också Ilsemarie.

Alltså - vem/vad bestämmer agendan t.ex. för partiledarutfrågningar, för nyhetsvärderingen....?

Anne-Marie Lindgren har däremot också fel. Jag har inte uppfattat att RUT-avdraget är den dominerande familjepolitiska frågan. Dess upphov är föreställningen om att det finns en utbredd svart sektor för hushållsarbete och att denna skulle kunna minskas genom avdraget. Detta skulle ha tre positiva effekter; Den ena att skatt kommer in från dessa inkomster, den andra att de anställda därmed skulle få ordnade förhållanden (sjukförsäkring, pension etc) och den tredje - och det är den enda som relaterar till familjepolitik om än indirekt) att nya jobb skulle skapas genom att fler skulle efterfråga sådana tjänster om de var vita och konkurrenskraftiga genom skattereduktionen (till att göra det själv huvudsakligen).

Nu är det ju osäkert hur många nya (vita) jobb som skapats och huruvida kostnaden för avdraget motsvarar ökade skatteintäkter - att betydligt fler inom medelklassen skulle vilja ha sådana tjänster torde vara uppenbart om man pratar med folk. Att arbetare aldrig kommer att kunna räkna hem att låta en annan arbetare utföra uppgifter man kan göra själv torde väl vara lika självklart.

Noterar att Arbetarrörelsens tankesmedja anser sig så självgod att man inte kan kommentera på deras blogg, de visar heller inte trackbacks. Lite stalinistiskt:)

Technorati Tags:
Thomas Hartman, Arbetarrörelsens tankesmedja, Anne-Marie Lindgren, Ilsemarie

Hur lättviktig kan Lindgren vara

Pröva förbud mot vinstutdelning! : "Erfarenheterna pekar entydigt på att vinstintresset kan få negativa konsekvenser inom den skattefinansierade sektorn. Uppstramningar i regelverket skulle kunna dämpa en del av de problem som vinstintresset skapar. Men det finns klara skäl att därutöver pröva ett förbud mot just vinstutdelning, skriver Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningschef Anne-Marie Lindgren i VECKANS ANALYS, som nu återkommer efter sommarens uppehåll."

Jag har länge hyst en viss respekt för Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja. Samtidigt har jag hyst en del förväntningar på densamma tankesmedjan som dessvärre sällan uppfyllts. Mina förväntningar har egentligen varit enkla, nämligen att smedjan som sig bör skall böja medan stålet är varmt, skall omvandla det redan tänkta till något nytt, skall utmana snarare än bekräfta. Det senare kan man ju knappast säga om Lindgrens drapa kring vinst på skattemedel som ur någon slags intellektuell synvinkel knappast når några svindlande höjder - snarare påminner den om trosviss bekännelse i frikyrkostil.

Det är förstås inget egentligt fel på Lindgrens beskrivning av de problem som man har att hantera när det gäller privata entrepenörer vars verksamhet helt eller delvis finansieras med skattemedel. det stora problemet ligger i att hon helt bortser från att den pågående diskussionen med fokusering på skola och vård helt bortser från att stat och kommun formligen vräker ut hundratals miljarder varje år som går direkt ner i de profithungriga kapitalisternas händer som bortser från skattebetalarnas intressen. Så omfattande är nämligen spenderandet av skattemedel på inköp av varor och tjänster från den privata sektorn. Om detta skrev Laakso på Arvid Falk förra veckan (men sannolikt hade Lindgren semester då). Man kunde ju annars tycka att om man yttrar sig under rubriken Veckans analys någon liten antydan om att man har förmåga att problematisera frågan borde framskymta - icke så.

Nu är ju dessvärre inte Lindgren ensam. Enligt Peter Andersson har Marie Granlund stämt in i kören

Hör på Ekot att Marie Granlund, talesperson för S i utbildningsfrågor, kommenterar den senaste tidens debatt om friskolor och vinster. Maries budskap är att socialdemokraternas uppfattning är:

De pengar som vi gemensamt via skatten har avskatt ska gå till skolan och inte till enskilda aktieutdelningar.

kan ingen reflektera över frågan lite mera seriöst? Samme Andersson rubricerar sin kommentar till Lindgrens "analys" med Tung S-ideolog.

Låt oss börja om från början:

Skoldebatten skall handla om skolan dvs om dess mål, dess resultat och om hur dessa kan förbättras.

Debatten om skattemedel versus vinst måste ta sin utgångspunkt i den verklighet vi lever i dvs utgå från att sannolikt huvuddelen av alla skattemedel används för konsumtion av varor och tjänster som leverers av aktiebolag med krav på vinst. Problemet i vår värld är inte kravet på vinst - det är hur maktförhållandena ser ut dvs att det är ett fåtal förunnat att kunna köpa sig makt genom ägande, makt som bl.a. ger möjlighet att tillskansa sig vinster på andras arbete. Det är värt att diskutera. Vinst behöver kooperativa företag också - är den större än vad som behövs för reinvesteringar/expansion återbetlar men den i form av återbäring till ägarna (kooperatörerna - fint folk i socialdemokratisk historia).

En analys av vinstutdelning på verksamheter finansierade med skattemedel måste för det första beakta att alla verksamheter som vill överleva måste gå med vinst (eller hållas under armarna med bidrag när det går dåligt). För det andra måste en sådan analys också beakta att mycket stor del av våra skattemedel faktiskt används till konsumtion som tillhanahålls av vinstdrivande företag. För det tredje måste analysen (eftersom begreppet välfärdstjänster introducerats som särskiljande drag hos vissa men inte alla skattefinaiserade verksamheter) kunna förklara vari skillnaden mellan vinst på t.ex. läkemedel och läromedel å den ena sidan och vinst på själva sjukvården/skolverksamheten å den andra sidan ligger.