Brit Stakston: Propaganda skadar de sociala medierna - Debatt - Expressen.se: "Partierna har alltså hyfsat stor respekt för de egna bloggarna. Men jag vill hävda att den utveckling som har skett främst handlar om att se bloggare som ytterligare en mediekanal, till mest nytta när de med egna ord skriver om det som partiet centralt vill att man lyfter. Alltså samma förhållningssätt som till traditionella medier. Beslutsprocesserna i partierna är så gammelmodiga att det inte finns plats för det medinflytande som skulle kunna skapas av sociala medier. Det vitaliserade politiska engagemang som borde vara en konsekvens av de sociala medierna, är aldrig utgångspunkten för tunga politiska beslut när det kommer till kritan.
Ingenstans finns kopplingen mellan bloggarna eller Facebooksidorna och den politik som ska skapas. Varför har inte politiker självförtroende nog att på riktigt involvera väljarna? Är det rädslan för att förlora den egna makten som styr och stänger dörren till större medinflytande?
"(Hittat via knuff.)
Mycket skrivs om sociala medier, om sociala medier och politiken/partierna, om sociala medier och valrörelsen. Det skrivs och pratas förresten en hel del om sociala medier och myndigheter också men det ligger lite vid sidan om här men hänger delvis samman.
Brit Stakton har gjort en helt korrekt iaktagelse. De sociala medierna - alltså sådana medier vars främsta egenskap är att de är medel för kommunikation mellan avsändaren och mottagaren, där gränsen mellan dessa två egenskaper suddas ut och avsändare/mottagare byter plats, blir många - eller kanske snarare en del av de som använder dem förväntar sig att den kommunikation som uppstår skall spela roll. För att vara helt tydlig och ta mitt eget deltagande som exempel:
Jag har bloggat större delen av den tid det instrumentet funnits tillgängligt, finns på Facebook (om än något passivt då FB mer har karaktär av familjär kommunikation + lite marknadsföringskanal) och twittrar ganska flitigt m.m. Mitt användande av dessa medier grundar sig helt enkelt på två saker - debatt/diskussionslystnad i allmänhet och det gäller politik och min professionella verksamhet i synnerhet, med betoning på politiken. Dessa medier blir i praktiken den åtminstone tidsmässigt största delen av mitt politiska engagemang. Det är klart som f-n att jag vill att det skall spela roll, att jag (eftersom jag nu är socialdemokrat) vill att så många som möjligt - särskilt bland andra sympatisörer och partiaktiva - skall läsa, tänka till, uppröras, glädjas åt mina kommentarer och förstås gärna delta/hugga emot. Fär några andra (alltså utanför vår lilla krets) samma typ av reaktioner, kanske t.o.m. sig en tankeställare ibland blir det än bättre.
Sammanfattningsvis - valet av att vara en aktör i de "sociala medierna" baseras på att jag vill diskutera, munhuggas, få reaktioner - få argumentera och få möta motargument (och medhåll). Om man inte har denna ambition ska man (är det bättre att) välja andra medier. Blev förresten - så här lite inom parantes - kallad besserwisser av en twittrare, det är nog den enda diskussion jag inte tar:)
Givet ovanstående blir förstås partiernas användande av "sociala medier" en smula problematiskt. Å ena sidan har partier - i synnerhet under valår - stort legitimt behov av att få ut sitt budskap och å den andra sidan skulle dessa medier kunna vara en helt integrerad del av den process som formar politiken. Den förra delen fungerar tämligen automatiskt och förklarar hur Karin Pettersson kan inleda sin artikel i Expressen för någon vecka sedan med
Det är inte varje dag man skriver en hel debattartikel för att skryta. Men nu tänker jag göra det. Jag tänker berätta hur vi blev bäst av svenska partier på nätet.
Det är i och för sig riktigt att vi är bäst men det gäller faktiskt bara om man begränsar bäst till att vara antalet sedda klipp på YouTube eller antal fans på Facebook eller antalet följare på Twitter. Om att vara bäst istället handlar om t.ex. i vilken utsträckning partiledaren faktiskt kommunicerar med sina följare på Twitter så blir bilden något annorlunda (även om inte andra är bättre). Om att vara bäst handlar om att faktiskt kunna visa att de många s-märktas diskussioner på nätet påverkat t.ex. debatten om integritetsfrågor faktiskt fått avgörande betydelse för utformningen av politiken blir bilden också något annorlunda (även om ingen annan är bättre).
Erik Laakso kommenterar Petterssons artikel (också i Expressen, vars rubriksättning är helt otrolig)
Karin Pettersson skriver på Sidan 4 att Socialdemokraterna dragit tre lärdomar. En om ekonomi och en om att ha tålamod, men den intressanta lärdomen handlar om att släppa kontrollen. Det har de politiska partierna oerhört svårt för, då det är en grundläggande dogm att sätta agendan och styra debatten dit man önskar. Men fria skribenter, debattörer och människor med egna åsikter går inte i ledband. Därför är insikten om släppt kontroll mycket viktig. Men det är inte släppt kontroll när bara speciellt utvalda skribenter bjuds in på arrangemang som partierna anordnar. 2007 bjöds utvalda bloggare in till partikongressen, det var nytt och fräscht. 2010 bjuds fortfarande endast utvalda bloggare in till partiets arrangemang. Hur fräscht är det?
En del kamrater har ömma tår t.ex. Claes Krantz som skriver
Jag är ärligt talat trött på Eriks Laaksos skitsnack. Och ja. Jag tar det personligt. Uppenbarligen har jag varit en kontrollerad partimegafon de senaste 3 åren av mitt mitt liv ägnat åt att driva försöka driva socialdemokratisk liksom vänsterinriktad debatt via min blogg.
En annan är Rosemari Södergren som på Kulturbloggen skriver
Det är synd att Erik låter sig utnyttjas av Expressen, som ju kommer att ta varje chans att hitta kritik mot S och bloggare som vill ha bort högerhärvan.
En tredje, fast ändå inte, är Alexandra Einerstam som skriver
Bloggen har blivit en del av valrörelsen och eftersom jag vill att vi vinner valet har jag, av naturliga skäl, tonat ner min kritik gentemot vissa förslag som Socialdemokraterna och de Rödgröna har lagt (och som jag inte håller med om). Jag har även tonat ner min kritik vad gäller vissa av företrädarna för Socialdemokraterna och de Rödgröna. Det är helt och hållet mitt eget beslut (och jag har inte tystnat helt i min kritik). Oavsett politisk färg, tror jag att många bloggare gör som jag detta år.
Einerstam tar upp det som jag tror är pudelns kärna. Det har skett en förskjutning i hur många kamrater väljer att närma sig partiets politik och denna förskjutning är en direkt följd av att det är valår (och att man mer eller mindre medvetet sluter leden, blir propagandist för en redan fix och fördig - ofta av andra fastlagd - linje). Den här förskjutningen är - och det är min bestämda uppfattning - inte en funktion av skärpta krav uppifrån inom Netroots. Den är icke dessto mindre olycklig, den utarmar diskussionen och är särskilt allvarlig då vi numera inte går till val på egen politik utan på en redan innan valet i stora stycken fastlagd koalitionspolitik. Nu regnar det ju överenskommelser, överenskommelser vars innehåll inte diskuterats, vars prislapp inte deklareras. Detta alliansbygge innebär en oerhörd maktkoncentration till några få i partiet som dealar i slutna rum. Jag störde mig på de överenskommelser som Göran Persson gjorde inför säkrandet av en riksdagsmajoritet efter de val han ledde partiet igenom men då beslöts i alla fall vår valplattform i vårt parti. Nu formas t.ex. den ekonomiska politik vi går till val på av Östros tillsammans med företrädare för MP och V i en budgetmotion. Och vem skall jag då som partimedlem diskutera det hela med (i efterhand) och hur skall väljaren påverka inriktningen om man tycker det blev för mycket V eller MP.
