Gadgeten innehöll ett fel

20101128

Dags för studier

Socialdemokraterna: En chans som inte kommer åter: "Vi har en historisk chans att återknyta till vårt ursprungsuppdrag, att frigöra människan Att frigöra henne genom att se och lyssna på henne. Att ta henne på allvar.






Fler och fler kamrater skriver intressanta texter, fortfarande dock mest förpostfäktningar, mer om vad vi bör diskutera än diskussion om detsamma men oaktat det - intressant. Johan Westerholm tillhör de som blivit intressantare.

Karl Petersen är lite mer konkret och beskriver lokal framgångsrik politik:
Dessa fyra punkter bygger alla på insikten att tillväxt är förutsättningen för utveckling. Bara om Luleå blir en attraktiv plats för företagande och entreprenörskap kommer vi att ha råd med den välfärd som kommuninvånarna behöver. Bara om Luleå erbjuder möjligheter för unga människor att förverkliga sina livsprojekt här, blir vi en stad som överlever på sikt.


Lena Sommestad pekar på en mer generell problembild:
Men socialdemokratin har under senare tid inte bara mött svårigheter i sitt politiska projekt som lärande parti, utan också stora möjligheter – möjligheter som inte har tagits till vara. Jag vill hävda att det inte är svårare att vara ett lärande parti i täten för samhällsdebatten idag än för femtio år sedan. Snarare tvärtom. Problemet är att partiet idag har en ledning som inte prioriterar kunskap och samhällsanalys som grund för sin politik. Möjligheterna tas inte till vara.


Problemet är att ingen egentligen har något förslag som ger möjlighet att under bara några månader, fram till extrakongressen i mars nästa år, påbörja arbetet med att "bli ett lärande parti för att låna Sommestads ord, formulera hur vi "frigör människan" för att låna Westerholms, konkretisera en politik som beskriver hur landet "erbjuder möjligheter för unga männsikor att förverkliga sina livsprojekt" för att låna Petersens. För långt viktigare än persondiskussioner är politiska diskussioner. Mitt förslag är att omedelbart starta en gigantisk studiecirkel i vilken alla medlemmar engagera,s en studiecirkel som bedriva i hela partiet, som organiseras såväl traditionellt med mängder med träffar men också öppen och tillgänglig digitalt.


Technorati Tags:
, , ,


20101125

Skattepolitiken är väl ändå inte frågan

Vem ska berätta om nya arbetarklassen?: "när svaret istället var att vända tillbaka till utgångsläget, nämligen att förändra verkligheten för den arbetande klassen"





Funderar över Kristian Lundbergs ord när jag läser Dany Kessels debattartikel i Expressen. Visst är det bra att i partiet också rymma dessa wonks men kommer lösningarna på vårt problem att kunna sökas i skattepolitiken? Kan man verkligen uttrycka sig så som Kessel gör:
Lösningen för socialdemokratin kan därför inte vara att möta Borg på hans planhalva. Lösningen är att formulera en ny skattepolitik som bygger på grundläggande socialdemokratiska värderingar. en skattepolitik för arbete, klimat och jämlikhet.

Visst är det så att vi inte ska möta Borg på hans planhalva, så långt är jag med, men sen blir det svårt - de socialdemokratiska grundläggande värderingarna är inte arbete, klimat och jämlikhet - jag vill påstå att de är frihet, jämlikhet och solidaritet och det är en väsentlig skillnad. I synnerhet om man väljer att se dessa som en helhet, oupplösligt förenade som grund för politiken.

Kessel har dock en viktig poäng - när vi vill bygga ett jämlikt solidariskt samhälle med ökade frihetsgrader är det ett stort problem att vi utformat ett skattesystem som slår mot lönearbete (både mot lönearbetaren och arbetsköparen). De alternativ vi kommer att utforma måste dock grunda sig på hur denna vision av det jämlika solidariska frihetliga samhället ska se ut.

Precis som Anders Nilsson uttrycker det:
För visst vi behöver vi en ordentlig skattedebatt men den kan ju inte få ersätta debatten om framtidens samhälle. Och dit når vi knappast med vare sig blåslampor, en massa bra grejor eller perversioner. Då är det dags att tala om de verkligt eviga socialdemokratiska värdena Frihet, jämlikhet och solidaritet.





Technorati Tags:
, , , , , , ,


20101121

När medlen blivit målen

Tiden debatt: Är klassresan målet?: "Vi måste inse att för väldigt många är inte klassresan eller karriären det som lockar. Istället vill man ha en drägligare arbetssituation som går att kombinera med livet i övrigt och bli sedd för den insats man gör. Socialdemokratin måste lägga minst lika mycket politisk kraft på att reformera 2000-talets arbetsliv som att utmåla klassresan som lösningen. Jag tror inte minst att stora tjänstemannagrupper skulle välkomna en sådan politik."



(Hittat via Storstad.)



Leif Jakobsson tillhör en av de ledande, han är vice gruppledare i riksdagsgruppen, socialdemokraterna som faktiskt förmår diskutera riktiga och viktiga frågor. I den ovan citerade artikeln får han läsaren att faktiskt börja fundera dels på de konkreta frågorna rörande klassresan som mål eller medel, om avsaknaden av en politik för arbetet, dels också kring hur arbetslivet faktiskt ser ut för det stora flertalet lönearbetare - frågor kring arbetsmiljö. arbetsförhållanden, lönenivåer etc.

Marika Lindgren Åsbrink ställde en del förhoppningar på Jobbkongressen 2009 bl.a. uttryckt i ett blogginlägg så här:
Det finns alltså all anledning att diskutera marknadens plats i välfärden. Det är angeläget att vi pratar om hur vi får mest valuta för våra skattepengar och en bra, likvärdig välfärd för alla. Det finns så mycket erfarenhet och empiri nu att vi skulle kunna göra ordentliga utvärderingar av vad marknadstänket har inneburit för välfärden. Vad har blivit bättre? Vad har blivit sämre? Vad har blivit dyrare? Billigare? Etc.
Och det är förstås sant (även om jag undrar vad de entusiastiska deltagarna på den kongressen tänker så här i backspegeln). Vad som inte diskuteras av Lindgren Åsbrink och heller inte diskuterades av Jobbkongressen, som jag minns det, är vad våra grundläggande utgångspunkter frihet, jämlikhet och solidaritet betyder i detta sammanhang - hur de bör vägleda våra frågor. Som Anders Nilsson uttryckte det i en kommentar här häromdagen:
De kan inte ses enskilt och isolerat, de verkar bara tillsammans.
Så för att bara ta ett exempel - skolan; Vi vet att bäst resultat nås om undervisning sker i blandade grupper. Vi vet att alla i skolan måste få sina speciella behov tillgodosedda. Vi vet att fritt val av skola förstärker segregationen orsakad av socioekonomiska skillnader (som tydligast manifesteras genom boendesegregationen). Vi vet att frågan om huvudmannaskap har mycket liten om ens någon betydelse i sammanhanget. Så vad blir vår politik när det gäller hur skolan skall organiseras? Och lite utanför den diskussionen - var sker diskussionen om vilken skolpolitik vi ska föra när det gäller innehåll - vilken kunskap det uppväxande släktet behöver i den värld de ska leva i, de närmaste 60-70 åren?

Rekommenderar förresten läsning av en artikel i Fokus skriven av Torbjörn Nilsson. Där är ett antal wonks (utomordentligt fånigt epitet för övrigt) intervjuade. Policy wonks är sådana som sitter på kammaren och läser utredningar, räknar på människors beteenden medan deras motsvarighet, political hacks, läser opinionsmätningar, kommunikationsplaner och analyserar motståndarens drag. Här saknar man ju - men så är ju begreppen uppfunna i Washington - alla de tänkande människor som finns i och runt, om än sargat så fortfarande dock, ett folkrörelseparti. Alla de som faktisk lever i den verklighet hacks och wonks teoretiserar/triangulerar om och som genom aktivt deltagande i diskussionen har oerhört mycket att bidra med.

Kajsa Borgnäs har rätt:
S var en gång centrum för den samhällskritiska och framtidsskapande debatten.

Sakta men säkert avlägsnar sig nu en politiskt allt mer instängd socialdemokrati från de verkligt avgörande framtida maktfrågorna. Vårt parti lider både av en historielöshet och brist på framtidsuppfattning, i grunden en bristande analys av hur vårt samhälle ser ut i finanskapitalismens och globaliseringens tid.

Just därför är det förvånande att inte fler av dem som vill ingå i ledningen för en framtida socialdemokrati, tar detta tillfälle i akt att ägna sig åt att reflektera och resonera om valet på ett djupare plan än det till intet förpliktigande konstaterandet att ”vi har misslyckats”. För att talet om behovet av att ”diskutera politik och inte bara person” ska bli något annat än en besvärjelse, hoppas jag att fler företrädare snart tar chansen.


Och det räcker förstås varken med att fler av de som vill ingå i ledningen deltar i diskussionen/reflekterandet. Det räcker inte heller med att diskussionen/reflektionen stannar vid vad som inte gick bra i valet. Först när dessa (aspiranter på att ingå i framtida ledning) och alla andra medlemmar och sympatisörer aktiveras i en diskussion som mycket mera genomgripande syftar till att formulera oss - inte för att vinna val - för att kunna presentera en vision för hur vårt samhälle faktiskt ska bli bättre, faktiskt bli ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Studsar lite när jag ser hur en del partikamrater resonerar:
Jag fattar inte varför vi ska välja en valberedning som representerar varenda landsända, fraktion eller underorganisation? Jag trodde vi skulle välja några som kunde utse en partiledare som kan vinna val.
Citatet hämtat från Johanna Graf som tydligen vill reducera partiledarvalet till en fråga för några få i en valberedning vald av vem och där frågan inte är om att ha en ledning för partiet (dvs som jag trodde en politisk rörelse) utan som kan vinna val!

PS Trevligt med folk som deklarerar att de faktiskt kan tänka sig att kandidera till ledande positioner i partiet. Jag gör det, Peter Högberg gör det - vilka fler? DS






Technorati Tags:
, , , , , , , , , , , ,


20101118

Frihet, jämlikhet och solidaritet - betyder det nåt idag

Bengt Göransson: Låt oss börja med baskurs i demokrati: "En genomgång av partiets grundläggande värderingar med konkretiseringar av vad dessa kräver av dagens politiska förslag är vad som behövs. Och den kan bara dess medlemmar svara för. Dessa grundläggande värderingar kan sammanfattas i franska revolutionens klassiska budskap - frihet, jämlikhet, broderskap - som borde vara giltiga också idag. Att valfrihet är något annat än frihet, att jämlikhet inte är detsamma som lika chanser, att broderskap inte enkelt kan ses som synonymt med rättvisa, det är teser som behöver prövas mot dagens problem. För de lokala partiorganisationerna gäller att man där på nytt måste prata politik, inte nöja sig med att i något slags demokratisk ambition försöka se till att alla får rösta om alla frågor, eller, eftersom det är omöjligt, nöja sig med att på det lokala mötet få rapporter från nämnder och fullmäktige eller att få nominera ledamöter dit.

Vi måste se till att återupprätta respekten för grundläggande värderingar och inse att de inte är mål som kan eller ska uppnås för att sedan läggas tillhandlingarna. De ska tillämpas. Tänk på tio Guds bud - Nu har jag älskat min nästa, vad ska jag hitta på nu? Den som säger så kommer inte undan med att beskriva sig som förnyare, han skulle ses som lite knäpp.

Återupprätta respekten för politiken som idébas, tona ned tillbedjan av den beslutspotente."





Gillar Bengt Göransson, har gjort ända sedan jag träffade honom första gången i början av 90-talet då han fortfarande var minister. Inte bara för att han är en oerhört sympatisk person med förmåga att både se och höra utan kanske faktiskt mera för hans i folkrörelsearvet så djupt förankrade demokratisyn. Den demonstreras också i hans artikel i Expressen. Det visar sig ju också att vi delar samma syn på vad utgångspunkten för den nu påbörjade diskussionen bör vara även om jag gillar den "moderniserade" varianten av den franska revoulutionens paroll, nämligen Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Skrev någonstans att det vi behöver är att omvandla de närmaste månadernas partiarbete till en gigantisk studiecirkel, en studiecirkel där kanske inte bara medlemmar kan delta - vi har ju massort med vänner, väljare - en studiecirkel som just går på djupet med dessa grundläggande värderingaroch vad de mer i praktiken innebär i vår tid och som ställer frågor typ:

Frihet från vad, frihet att göra vad?

Jämlik när det gäller ekonomisk makt, jämlik när det gäller livschanser, jämlik när det gäller?

Solidarisk med vem och hur?


Tror att det verkligen behövs ett studiecirkelstuk på detta även om studierna/diskussionerna skall föras öppet i alla rum man kan tänka sig, förstås och kanske i rätt hög grad i de digitala (utan att stänga ute). Vi diskuterar nämligen sedan sannolikt rätt lång tid inte politik, alltför många både medlemmar och andra saknar vana, skolning för detta. Det märks när man försöker föra principiella resonemang i sin förening, i sin arbetarekommunen, på sin blogg.

Det märks när en riksdagsledamot (Veronica Palm) uttalar sig på följande sätt angående frågor om hon kan tänka sig att bli partiledare:
"Jag har stor respekt för den processen, vilket innebär att jag inte tänker kommentera det arbetet eller ge mig in i några spekulationer om namn eller andra saker under processens gång. Vi är ett folkrörelseparti och då är det viktigt i sig att ha en demokratisk och öppen process där medlemmarna känner sig trygga, och det måste få ta tid."

Alltså hallå!!!!



Du är väl medlem och som sådan förväntas du ha åsikter både vad gäller poltiken, personerna och formerna, vill jag ropa till henne.

Du är väl förtroendevalg både i partiet och till riksdagen, då vill vi som valt dig verkligen höra vad du tycker om processen och om din egen roll i den, violl jag också utbrista.

Vem f-n känner sig trygg i en rörelse där ledande personer inte törs ha en åsikt, inte ens har en tydligt deklarerad uppfattning om de vill vara med/leda marschen tänker jag vidare.



Rätt svar är för övrigt: Yes, jag är intresserad av att leda partiet och kommer att besvara mer formella sådana frågor positivt och står alltså till förfogande om medlemmarna genom sina valda ombud på kongressen skulle välja mig. Fram till dess kommer jag med kraft att bidra till den nödvändiga diskussionen om den politiska riktning som partiet behöver utforma. Särskilt mycket kraft på att bedriva oppositionspolitik i riksdagen kommer jag inte att lägga under denna tid.

Som Helén Petterson skriver
Vår politik syftar till jämlikhet och rättvisa. Alla i ett samhälle tjänar på jämlikhetspolitik, och det kommer alltid att vara grunden till den politik som förs. En politik för 2010-talet kan inte betyda att de gamla grundpelarna om rättvisa, solidaritet, arbete och jämlikhet försvinner.
Problemet är ju just att vi nu faktiskt inte har en politik som står stadigt på dessa grundpelare i vår tid. Det ser annorlunda ut nu än för 50 år sedan!

En annan riksdagsledamot, Maryam Yazdanfar, skriver
Vi går till kärnan. Jag är socialdemokrat därför att jag vet att jämlikhet alltid, alltid är bättre än ojämlikhet. Jag ser hur Sverige sedan 1990-talet, då socialdemokraterna styrde har blivit mer ojämlikt.
Hon initierar lite välbehövlig självkritik. Det ska vi ha och många, som varit delaktiga i formandet av politiken under rätt läng tid, kanske är rätt så brända när det gäller att leda diskussionen framåt. Det är bland de som tänkt och tyckt ofta på tvärs mot partiledning (och dess rådgivare/konsulter) man hittar bra bränsle till brasan. Saknar dock frihetsbegreppet i Yazdanfars artikel.

Lena Sommestad uttrycker de grundläggande värdena med ett helt annat, lite historielöst språkbruk (om än väldigt PK) men var tod friheten vägen här
Jag är socialdemokrat därför att jag vill se ett samhälle som är långsiktigt hållbart – ekonomiskt, socialt och ekologiskt, ett samhälle där alla människor har lika värde och goda livschanser, och där demokrati, väl fungerande samhällsinstitutioner och fredlig konfliktlösning värnas. Jag är upprörd och förtvivlad över att leva i ett samhälle där dessa värden inte förverkligas, utan tvärtom försvagas.


En annan Peter som gillar Bengt Göransson hittar man för övrigt på Röda Berget.






Technorati Tags:
, , , , ,


20101117

Hälften kvar

Minst hälften bör lämna partiledningen: "För att den politiska förnyelsen av socialdemokratin ska kunna bli verklighet krävs att åtminstone hälften av det nuvarande ledarskapet byts ut. För att få en öppen process kring det ledarskap som ska väljas på partikongressen i mars krävs också att samtliga som kandiderar till partistyrelsen avger en programförklaring som rör deras visioner och politiska lösningar för att föra Sverige och socialdemokratin framåt, skriver flera S-bloggare i nätverket Netroots Öppna kriskommission"





En (höger)paroll i diskussionen om marginalskatterna vill jag minnas var just "häften kvar". I fråga om vilken ledning man skall ha i ett parti blir samma krav märkligt, nästan obegripligt. Men visst, det finns många som nu ska diskutera partiets framtid och för att göra det lätt för sig alternativt för att positionera sig eller andra väljer att t.ex. fokusera på organisation och/eller person. Peter Högmark varifrån jag hittade artikeln citerad ovan skriver
" Aftonbladet har sett vad som sker Expressen släpper fram utrymme och nu senast SvD. Alla ser att den nya socialdemokratin formas bland bloggare på nätet som vågar lyfta på alla stenar. Bloggare och andra aktiva på nätet som inte räds att bli av med stolen man sitter på eller som man kanske kunde få. Aktiva som drivs av en kärlek till socialdemokratin. En ny rörelse som vill att det socialdemokratiska arbetarepartiet även fortsättningsvis ska vara det ledande partiet i bygget av morgondagens samhälle."


Att vara det ledande partiet är inget självändamål, inte ens att vara ett parti. Historiskt sett är det väl inget konstigt om partier kommer och går. Enda skälet till att nu arbeta för att "rädda" socialdemokratin är ju att det finns tillräckligt många människor som upplever att de grundläggande värderingarna som utgör partiets historiska arv är hållbara och kan tillämpas politiskt också i vår tid. Den grund som alltså formulerades, i stor utsträckning, under en helt annan tid med början för sådär en 150 år sedan. Då hade vi ånglok, landet var inte elektrifierat, skog- och jordbruk bedrevs med häst och vagn, telefonen var ännu inte var mans egendom, folkflertalet försörjde sig på fysiskt arbete, förhållandena för det arbetade folket var mycket knappa och utsugningen av arbetarklassen hård.

Vi har vandrat en lång väg sedan dess och utformat mer eller mindre lyckade reformer syftande till att undanröja många av de missförhållanden som rådde då. Levnadsförhållandena har i de allra flesta fall blivit betydligt bättre, flertalet har ett rätt drägligt liv även om det finns grupper som inte inkluderas. I allt för stor utsträckning har vi institutionaliserat samhälleliga behov i offentlig verksamhet - folk får fortfarande stå med mössan i hand, nu inte inför brukspatron lika mycket som förr men istället kanske inför byråkratier av olika slag. Det som förr löstes genom kollektiva ansträngningar (tänkte på det varje år under Perssons sommartal i Björkviks Folkets Park) ska nu finansieras via skattesedeln och anordnas i kommunal regi. Nog med nostalgi:)

Poängen är förstås att vi överhuvudtaget inte nu ska lägga tid på att diskutera organisation eller person. Nu ska vi se till att pröva hur en politik vilande på vårt historiska arv ska se ut för att bära i ett samhälle där levnadsstandarden är hög, där engagemanget för att tillsammans göra saker är lågt (alltså när det gäller att driva föreningar, gemensamt bygga och underhålla anläggningar etc), där etablerade former för politiskt engagemang inte attraherar. Ett samhälle med en utbildningsnivå som vida överstiger tidigare generationers, där informationsmängden ökar med rasande fart och samtidigt blivit tillgänglig för alla på ett sätt som vi aldrig tidigare upplevt. När vi gjort hemläxan kan vi diskutera hur ledningen skall se ut för att kunna fortsätta att driva politiken framåt - fram till nästa års partikongress hinner vi inte mer och måste förstås också i formell mening följa gällande stadgar. Först därefter tro jag det är lämpligt att också se över vår organisationsstruktur. Stadgarna hindrar ju heller inte en fullständigt transparent process fram till kongressen och kamraterna som skrev i SvD har ju fullständigt rätt - inga val borde förekomma utan att alla kandidater avgivit en programförklaring.


Technorati Tags:
, , , , , , , , ,


20101116

En bättre värld är möjlig (7)

Farlig signal om sänkta ambitioner: "Den kan rentav bli så att Socialdemokraterna utser en nödpartiledare under sista veckan i mars, som ännu färre i själ och hjärta velat ha än Mona Sahlin 2007, samtidigt som rörelsen inte hunnit med att formulera en modern politik, som tror på att en bättre värld är möjlig. Då har ont blivit värre"





Björn Elmbrandt befarar att vi skall sänka våra ambitioner. Han tror att vi kommer att hamna där vi alltid hamnat dvs. "hamnar där man alltid varit, strax till vänster om mitten i svensk politik". Det tror inte jag.

Skälen är följande:

1. Vi kommer under de närmaste månaderna att föra en diskussion som fokuserar hur våra grundläggande värderingar skall komma till uttryck under detta århundrade - en historisk och gigantisk uppgift men ack så utmanande

2. Vi kommer att formulera denna politik bland annat utgående från de sju budord för en återuppväkt socialdemokrati jag formulerade häromdagen. Dock, denna politik kommer att formuleras i en diskussion där så många bidrar, där alla verkligen kan delta, där för första gången en sådan process sker öppet, inbjudande, tillåtande.

3. Vi kommer i denna process att identifiera oss som det frihetsparti ett klassiskt socialdemokratiskt alternativ alltid (borde) varit. Vi kommer inom ramen för denna diskussion att kunna formulera en strategi för väsentlig ökad makt över det egna livet.

4. Vi kommer att under denna resa att stöta och blöta viktiga principiella frågor som gäller just människors möjligheter att förverkliga sina drömmar liksom alla de hinder som nuvarande, främst ekonomiska ordning, reser. Vi kommer att forma en politik som utmanar kvartalskapitalismen.

5. Välfärd skapas genom ökad produktion som skapar förutsättningar. Ökad välfärd skapas genom tillväxt. Tillväxt skapas genom att fler förverkligar idéer som leder till ökad produktion. Tillsammans kan vi skapa en kultur som stimulerar idéer, stimulerar innovation, som ger utrymme för fler att skapa.

6. Vi kommer i denna process att avfärda kontrollsamhället som detta århundrades strategi. Tvärtom kommer vi att formulera en vision för ett samhälle där solidaritet är den allt överskuggande gemenskapsbyggande grunden, där varje människas värde och integritet , där varje människas rätt respekteras.

7. Kanske kommer vi t.o.m., men för detta är tiden kort, att kunna formulera åtminstone ett embryo till hur vi ser på hur vi vill förändra de mer grundläggande motsättningarna i samhället, de mellan arbete och kapital. Detta är emellertid den svårast delen av samhällsbygget.

Vad vi däremot måste och förstås kan är att formulera en vision av samhället där det är medborgaren som har makten, där vi i ökad utsträckning underordnar staten/kommunen medborgaren/kollektivets intressen. Där vi i ökad utsträckning ser enskilda/kollektiva lösningar/projekt som lösningen istället för att inkorporera dessa (lösningarna) i det "offentligas" namn.


Technorati Tags:
, , , ,


20101114

7 budord för en återuppväckt socialdemokrati

Sakine Madon: S-eliten är en snobbig adel: "En del menar att partiets kris beror på att de har varit dåliga på att kommunicera och förklara sin politik. Nonsens; folk vet mycket väl vad partiet står för. Och eftersom ödmjukheten har lyst med sin frånvaro förknippas politiken fortfarande med felriktade bidrag, slöseri med skattepengar, projektpolitik och identitetspolitiskt snömos.

Ett av alla feltänk är att skattehöjningar i alla lägen är bra för fattiga. Det finns inget solidariskt i att hårdbeskatta låginkomsttagare. Vänstertyckare som föraktfullt fräser "skitjobb" när de ska beskriva städjobb och liknande skulle behöva komma ner från sina höga hästar. Om förmögenhetsskatten gnälls det fortfarande att "jamen rika ska inte få vara så rika".
Men vem bryr sig, om samtidigt fattiga - i behov av offentlig sektor och att pengar stannar i landet - får det bättre?
"





Kamrater!

Dagens ledare i Expressen sätter fingret på några av de frågor som vi faktiskt behöver diskutera. Dessa frågor måste diskuteras därför att vårt parti i stor utsträckning förlorat sin identitiet, sin själ om man så vill - precis så som Sakine Madon uttrycker det genom en politik förknippad med "felriktade bidrag, slöseri med skattepengar, projektpolitik och identitetspolitiskt snömos".

Statskrameri brukar jag kalla det som innebär att vi ersatt människors kraft att både enskilt och kollektivt bygga ett gott samhälle med kommunala eller statliga insatser. Patentlösningen på alla problem är offentliga insatser finansierade med ökat skatteuttag - sällan eller aldrig genom att bemyndiga "undersåtarna" och ge dem egna medel att enskilt eller i gemenskap bygga livskraftiga samhällen, tillsammans formandes det Sverige vi vill ha.

Som Madon också konstaterar
"Det behövs fortfarande en bred och pragmatisk vänster som inte tappar fokus och klassperspektiv. Anledningen är enkel: Borgerliga politiker saknar i regel personlig erfarenhet av sociala problem och socialt utsatta områden"
Identitetspolitiken har ersatt klassperspektivet, har fördunklat analysen så påtagligt att vi inte längre kan uppfattas som företrädare för de mest utsatta, för de mest maktlösa, för de som befinner sig på de lägre stegen på klassamhällets stege. I synnerhet som våra företrädare mera sällan faktiskt har egen erfarenhet från detta, våra partiorganisationer abdikerat både från politisk skolning och från ideologisk debatt. Istället diskuterar vi lokala kommunala sakfrågor med litet ideologiskt innehåll, gör medskick istället för att ta politiska strider och väljer företrädare inte efter politisk linje utan efter kön och möjligen etnisk tillhörighet (och ser förstås till att några fackliga kommer på valbar plats fortfarande utan att fråga efter politiken).

Några grundelement är naturliga att slå fast:

1, Vårt ideologiska arv ska förvaltas väl, det bygger på en marxistiskt inspirerad analys av samhället som fokuserar på människors förhållande till produktionen och i synnerhet på de maktrelationer som en sådan analys blottlägger. Helt enkelt fokus på motsättningen mellan arbete och kapital.

2. "Staten och kapitalet" är inte bara en populär sång - den säger något viktigt om den grundläggande inställningen till statsapparaten. Människor skall frigöras från beroende, statsapparaten ska minimeras och kontrolleras. Otaliga är ju exemplen på hur t.ex. socialförsäkringssystemen klientifierar och förödmjukar sjuka, arbetslösa, medelslösa. Partiet har tyvärr kommit att identifiera sig mer med systemen än med medborgaren, mer med byråkratin än med den enskilde - det behöver vi göra upp med.

3. "Vi under skatter digna ned" är en strof i Internationalen vi sällan sjunger trots att detta är en högst påtaglig verklighet för alla lågavlönade i vårt land. Att ta in skatt från människor vars inkomster är så låga att de blir beroende av bidrag för att kunna leva ett något sä när drägligt liv - hur generella dessa än är - är att förödmjuka dessa människor, att frånta dem möjligheten att känna den stolthet som kommer av att kunna försörja sig själv.

4. Solidaritet har alltid varit de lägre klassernas räddning, det som förenat genom sin mobiliserande kraft, långt från de välbeställdas köpande av samvetsfrid genom välgörenhet. Budskap som baseras på solidaritetsbegreppet väcker anklang i mycket stora grupper i samhället, både därför att det i sig självt rymmer så mycket godhet och för att det direkt appellerar till egenintresset.

5. Socialismen är en frihetsrörelse. Det är genom att frigöra människor från förtryck, från maktlöshet, från kontroll som socialdemokratin kan försvara sin plats såväl här i Sverige som internationellt. Det är bara genom ett konsekvent hävdande av individers och kollektivets frihet från övervakning, från kontroll, från övergrepp som vi kan upprätthålla och försvara denna tradition (som vi gjort alt för många avsteg från under årtionden).

6. Arbetarklassen som alltid varit partiets bas utgör idag kanske något mindre än hälften av de lönearbetande i landet. Långt många fler är beroende av lönearbete och lever under likvärdiga förhållanden i fråga om makt över sin arbetssituation och beroende av arbetsköparens "välvilja" för sin existens. En stor del av de så omhuldade småföretagarna (läs huvudsakligen egenföretagare) har också likvärdiga och i många fall t.o.m. sämre förhållanden. Alla dessa är beroende av att hjulen rullar, att verksamheter expanderar, att den totala produktionen ökar - helt enkelt av tillväxt. Tillväxt skapas genom ökad konsumtion, tillväxt skapas genom innovation.

7. Det går förstås att tänka sig partier vars enda existensberättigande är att vara kampanjorganisationer. Det går däremot inte alls att tänka sig en socialdemokrati som reducerats till en sådan även om vi ligger lite väl nära. Socialdemokratins uppgift är inte att vinna val. är inte att förvalta statsapparaten - det är bara följden av om vi lyckas med vår uppgift. Vår uppgift är nämligen att mobilisera människor att aktivt delta i samhällsbyggandet, att mobilisera människor att befria sig själva, att mobilisera människor att förverkliga sina drömmar. Allt detta baserat på parollen Frihet, jämlikhet och solidaritet!



Technorati Tags:
, , , , , , , , , ,


20101104

Vi lever ju i en monarki

S-politiken är en ren familjeangelägenhet: "Han blev kommunalråd vid 28 års ålder, innan dess hade han arbetat som socialdemokratisk ombudsman.
Niklas pappa Anders är också ombudsman till yrket. Han sitter i riksdagen för Socialdemokraterna. Niklas farbror Allan var tidigare kommunalråd i Landskrona – för Socialdemokraterna.

---

När han avgick fick partidistriktet sin första kvinnliga ordförande, ganska ung dessutom. En förnyelse av det göteborgska gubbväldet!
Hon heter Anna och är dotter till Göran.
Landstingsråd i Blekinge var tidigare Erland Johansson. Sonen Mats blev regionråd.

---

Mona Sahlin är dotter till Hans Andersson som var politiskt sakkunnig hos statsrådet Ingvar Carlsson och ordförande i Nacka arbetarekommun. Hon är gift med Bo Sahlin som är vd i det socialdemokratiska mediebolaget AiP.
Sahlin säger att hon vill förnya partiet. Det har hon sagt i 20 år. Lycka till."





Peter Kadhammar redogör för hur successionsordningen ser ut i vårt land. Inget konstigt med det - Sverige är en monarki och detta med ärftligt företräde till ledande befattningar verkar inte begränsat till den kungliga familjen, forna tiders adel, nutidens ledare i större börsbolag osv. utan har också sin motsvarighet inom partier - Kadhammar exemplifierar med socialdemokraterna. Frågan är dock inte oproblematisk, dels därför att, som väl är Kadhammars poäng, utveckling rimligen förhindras, dels därför att det knappast vore rimligt att belägga barn till potentater med yrkesförbud. Erik Laakso kommenterar Kadhammars artikel så här:
Man skulle kunna säga att det är en beskrivning av ett parti som leds av stolens filosofi eftersom det är en näst intill obefintlig nyrekrytering som leder fram till en sådan familjedominans.


Makthavare.se, Andreas Henriksson, har sett sig föranlåten att spekulera i vilka namn som skulle kunna vara aktuella för socialdemokratin att lyfta fram istället för det nu slutligt (får man hoppas) förbrukade ledarskapet. Utgångspunkten har varit:
Makthavare.se har kartlagt vilka personer som finns på olika poster i dag, en del framträdande och andra mindre framträdande. Men det de har gemensamt är att de alla pekas ut som kommande namn inom partiet inom en snar framtid, och att de flesta av dem har bevisat vad de går för genom framgångsrika valrörelser på det lokala eller regionala planet i valet 2010. De anses också besitta en förmåga att tänka politiskt i ett strategiskt perspektiv, alltså långsiktigt i flera led, och omsätta detta i praktisk politik i det korta perspektivet.


Och visst är strategiskt tänkande en bristvara och en önskvärd kvalitet. Ett stort problem är dock att de flesta varit så tysta när det gäller de såväl strategiska som taktiska misstag som gjorts. Hur många av de namn Henriksson nämner har utmärkt sig genom tydligt framförd kritik mot partiets officiella linje under de senaste decennierna (eller åtminstone under den sista mandatperioden eller åtminstone under det senaste halvåret). Flera av de nämnda har suttit i positioner där de rimligen har kunnat påverka och rimligen måste ta sin del av ansvaret för att det gått åt fanders.

Mona Sahlin var fel val när hon valdes till partiordförande inte för att hon är dotter till Hans Andersson utan för att hon varit med och "tagit ansvar" för bristen på verklig politisk utveckling under minst 20 år. Då tyckte jag att alla de som suttit i regering/partiledning under Persson var diskvalificerade, förlänger nu den tidsgränsen med fyra år och utvidgar i princip kretsen till alla de som lånade sig till den förskräckliga kampanjen "Vi kan inte vänta" - århundradets sämsta affischkampanj. Men - och detta är förstås ett mycket viktigt men, lika lite som jag tycker att vi har tid att grotta ner oss i organisationsfrågor har vi tid att ägna oss åt personfrågor. Det är dags att ta tag i de verkliga frågorna, att ta tag i hur en socialdemokratisk politik för framtiden ska se ut.

Peter Högberg skriver under rubriken Släkten är värst:
Men det finns en viktigare fråga (än att vara släkt/gift med min anm.) som går i rörelsen och det är de regler som inte går att finna i en enda lagbok, ej heller i stadgar, utan förs vidare av hemliga maktkoncentrationer som med kulturer och oskrivna regler styr. Vid minsta tanke på förändring av maktbalansen så förs man åt sidan. Inte alla märker detta utan plötsligt så är dörrarna inte längre så öppna.


Det är ord och inga visor.


Technorati Tags:
, , , , , , , ,


20101101

Vem tror på den starka staten, vem tror på staten

Det är inte folkrörelserna som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig.: " Den Starka Staten ledde inte till ökad frihet, jämlikhet och solidaritet. Alltså borde projektet Den Starka Staten sättas under luppen. Och med det också den utveckling politiken och det politiska arbetet har tagit.

Från att en gång ha omfattat och betytt samhälleligt arbete har det nu reducerats till insats i nämnder och styrelser, inte ens fulllmäktigeplatsen har samma status längre. Vi har utvecklat en "exekutiv demokrati" som fjärmat sig från den parlamentariska demokratin. Handlingskraftiga män är det som gäller. Och i den här processen försvann idealen"





Anders Nilsson skriver: Den Starka Staten ledde inte till ökad frihet, jämlikhet och solidaritet. Detta förtjänar att upprepas: Den Starka Staten ledde inte till ökad frihet, jämlikhet och solidaritet. För den som ändå inte riktigt förmår ta till sig den djupa betydelsen av detta repeterar jag det för säkerhets skull en gång till: Den Starka Staten ledde inte till ökad frihet, jämlikhet och solidaritet.

Ett närmast övertydligt exempel hämtat från Aftonbladet 2005: Kränkt och förbannad Staten är inte vår, den kommer alltid att vara uttryck för de förhärskande maktförhållandena, alltid att vara det beståendes försvarare. I förhållande till staten är vi alltid undersåtar.

Greider har i detta rätt: Framåt valet 2006 och än mer i valrörelsen 2010 stod socialdemokratin där nästan tomhänt. Det enda man hade kvar var en smått anorektisk idé om välfärd. Men ingen bärande tanke om hur samhället ska omformas: spelplanen hade i praktiken blivit borgerlig.

Och det är just här som vi hittar pudelns kärna (ett märkligt uttryck) - inriktningen på samhällets omdaning måste diskuteras, måste formuleras. Kan vi formulera en samhällelig vision som gör samhällsbygget till något vi alla deltar i, vi alla tar ansvar för, vi alla är aktiva agenter i. En samhällelig vision som beskriver något vi bygger - inte något som byggs åt oss, som beskriver något där makt och myndighet ligger hos medborgaren, inte hos statens ställföreträdande tjänstemän. Där undersåte blivit bemyndigad.



Technorati Tags:
, , , , ,