Gadgeten innehöll ett fel

20101121

När medlen blivit målen

Tiden debatt: Är klassresan målet?: "Vi måste inse att för väldigt många är inte klassresan eller karriären det som lockar. Istället vill man ha en drägligare arbetssituation som går att kombinera med livet i övrigt och bli sedd för den insats man gör. Socialdemokratin måste lägga minst lika mycket politisk kraft på att reformera 2000-talets arbetsliv som att utmåla klassresan som lösningen. Jag tror inte minst att stora tjänstemannagrupper skulle välkomna en sådan politik."



(Hittat via Storstad.)



Leif Jakobsson tillhör en av de ledande, han är vice gruppledare i riksdagsgruppen, socialdemokraterna som faktiskt förmår diskutera riktiga och viktiga frågor. I den ovan citerade artikeln får han läsaren att faktiskt börja fundera dels på de konkreta frågorna rörande klassresan som mål eller medel, om avsaknaden av en politik för arbetet, dels också kring hur arbetslivet faktiskt ser ut för det stora flertalet lönearbetare - frågor kring arbetsmiljö. arbetsförhållanden, lönenivåer etc.

Marika Lindgren Åsbrink ställde en del förhoppningar på Jobbkongressen 2009 bl.a. uttryckt i ett blogginlägg så här:
Det finns alltså all anledning att diskutera marknadens plats i välfärden. Det är angeläget att vi pratar om hur vi får mest valuta för våra skattepengar och en bra, likvärdig välfärd för alla. Det finns så mycket erfarenhet och empiri nu att vi skulle kunna göra ordentliga utvärderingar av vad marknadstänket har inneburit för välfärden. Vad har blivit bättre? Vad har blivit sämre? Vad har blivit dyrare? Billigare? Etc.
Och det är förstås sant (även om jag undrar vad de entusiastiska deltagarna på den kongressen tänker så här i backspegeln). Vad som inte diskuteras av Lindgren Åsbrink och heller inte diskuterades av Jobbkongressen, som jag minns det, är vad våra grundläggande utgångspunkter frihet, jämlikhet och solidaritet betyder i detta sammanhang - hur de bör vägleda våra frågor. Som Anders Nilsson uttryckte det i en kommentar här häromdagen:
De kan inte ses enskilt och isolerat, de verkar bara tillsammans.
Så för att bara ta ett exempel - skolan; Vi vet att bäst resultat nås om undervisning sker i blandade grupper. Vi vet att alla i skolan måste få sina speciella behov tillgodosedda. Vi vet att fritt val av skola förstärker segregationen orsakad av socioekonomiska skillnader (som tydligast manifesteras genom boendesegregationen). Vi vet att frågan om huvudmannaskap har mycket liten om ens någon betydelse i sammanhanget. Så vad blir vår politik när det gäller hur skolan skall organiseras? Och lite utanför den diskussionen - var sker diskussionen om vilken skolpolitik vi ska föra när det gäller innehåll - vilken kunskap det uppväxande släktet behöver i den värld de ska leva i, de närmaste 60-70 åren?

Rekommenderar förresten läsning av en artikel i Fokus skriven av Torbjörn Nilsson. Där är ett antal wonks (utomordentligt fånigt epitet för övrigt) intervjuade. Policy wonks är sådana som sitter på kammaren och läser utredningar, räknar på människors beteenden medan deras motsvarighet, political hacks, läser opinionsmätningar, kommunikationsplaner och analyserar motståndarens drag. Här saknar man ju - men så är ju begreppen uppfunna i Washington - alla de tänkande människor som finns i och runt, om än sargat så fortfarande dock, ett folkrörelseparti. Alla de som faktisk lever i den verklighet hacks och wonks teoretiserar/triangulerar om och som genom aktivt deltagande i diskussionen har oerhört mycket att bidra med.

Kajsa Borgnäs har rätt:
S var en gång centrum för den samhällskritiska och framtidsskapande debatten.

Sakta men säkert avlägsnar sig nu en politiskt allt mer instängd socialdemokrati från de verkligt avgörande framtida maktfrågorna. Vårt parti lider både av en historielöshet och brist på framtidsuppfattning, i grunden en bristande analys av hur vårt samhälle ser ut i finanskapitalismens och globaliseringens tid.

Just därför är det förvånande att inte fler av dem som vill ingå i ledningen för en framtida socialdemokrati, tar detta tillfälle i akt att ägna sig åt att reflektera och resonera om valet på ett djupare plan än det till intet förpliktigande konstaterandet att ”vi har misslyckats”. För att talet om behovet av att ”diskutera politik och inte bara person” ska bli något annat än en besvärjelse, hoppas jag att fler företrädare snart tar chansen.


Och det räcker förstås varken med att fler av de som vill ingå i ledningen deltar i diskussionen/reflekterandet. Det räcker inte heller med att diskussionen/reflektionen stannar vid vad som inte gick bra i valet. Först när dessa (aspiranter på att ingå i framtida ledning) och alla andra medlemmar och sympatisörer aktiveras i en diskussion som mycket mera genomgripande syftar till att formulera oss - inte för att vinna val - för att kunna presentera en vision för hur vårt samhälle faktiskt ska bli bättre, faktiskt bli ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Studsar lite när jag ser hur en del partikamrater resonerar:
Jag fattar inte varför vi ska välja en valberedning som representerar varenda landsända, fraktion eller underorganisation? Jag trodde vi skulle välja några som kunde utse en partiledare som kan vinna val.
Citatet hämtat från Johanna Graf som tydligen vill reducera partiledarvalet till en fråga för några få i en valberedning vald av vem och där frågan inte är om att ha en ledning för partiet (dvs som jag trodde en politisk rörelse) utan som kan vinna val!

PS Trevligt med folk som deklarerar att de faktiskt kan tänka sig att kandidera till ledande positioner i partiet. Jag gör det, Peter Högberg gör det - vilka fler? DS






Technorati Tags:
, , , , , , , , , , , ,


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.