Gadgeten innehöll ett fel

20090409

Sådan är kapitalismen

Uppdrag: samhällskritik: "Nu får Mona rådet av borgerliga ledarsidor att "göra en Blair". Men det räcker med anpassningsrörelser högerut. Bara om socialdemokraterna kan befria sig från det finansiella ekonomiska tänkandets bojor, finns det skäl att tro på den återuppståndelse, som påskhelgen lovar."





Björn Elmbrandt reser den kanske viktigaste frågan som det socialdemokratiska partiet har att besvara, tyvärr utan att egentligen besvara den. Istället ger han referenser till några namngivna internatiionella debattörer och uppmanar till kontakt med progressiva akademiker. Gott så, men jag tror också alla vanliga medlemmar borde ägna denna fråga mycket tankearbete.

Under lång tid fungerade den traditionella socaldemokratiska samhällsmodellen i en slags symbios med en i allmänhet långsiktig kapitalism som baserades på industriproduktion. Mervärdet som genererades tillgodogjorde sig kapitalisterna (ägarna) genom avkastning på satsat kapital dvs aktieutdelning. Under sådana förhållanden får man en rätt regelmässigt fungerande situation med konjunkturcykler och strukturomvandlingar - allt vilket vi "vet" hur man skall hantera.

Under de senaste åren (30-40) har detta förändrats och vi har alltmer dragits in i en spekulationsekonomi där handel med finansiella instrument (inkl. traditionell aktiehandel). Kapitalistens (ägarnas) intresse förskjuts då från verksamhetens långsiktiga avkastningspotential (utdelning) till den kortsiktiga kursutvecklingen - företagsledningens framgång mäts inte längre huvudsakligen baserat på företagens resultat utan på hur handeln i företagets akteer utvecklas.

Möjligen är det så att det numera stora instutionaliserade ägandet här spelar stor roll, alltså att t.ex. pensionsfonder är stora aktörer på de finansiella marknaderna. Det betyder ju nämligen att ägarna (fonderna) faktiskt också rent objektivt inte har något intresse för den enskilda verksamhetens långsiktiga potential utan faktiskt bara har till uppgift att producera största möjliga avkastning på satsat kapital.

I sin mer småskaliga version fungerar ju kapitalismen annorlunda - där ägare och företagsledning sammanfaller och där ambitionen är att bygga upp ett blomstrande företag att ge i arv till kommande generationer. Detta står förstås i stark kontrast till den stora världens kapitalism där företagsledningens intressen sammanfaller med de kortsiktiga spekulanternas. Företagsledningens och fondernas intresse sammanfaller - berikande genom att kursuppgång och bonusar.

Hur ser då alternativen ut? Kan man förändra detta på nationell basis eller krävs globala insatser?

Jag är osäker. På nationell nivå kan man förstås åtminstone förändra de av staten kontrollerade fonderna och sannolikt också skapa regelverk för institutionella placerare som försäkringsbolag m.fl. Poängen skulle då vara att med tvingande kraft skapa en reglering som stimulerar/främjar långsiktigt "industriellt" sunt agerande och engagemang. Priset skule sannolikt vara lägre avkastning, dvs lite lägre pensioner. Möjligen skulle priset man får betala bara vara övergående om en sådan reglering faktiskt innebär en långsiktigt förändrad marknad - för att åstadkomma det krävs sannolikt att förändringarna genomförs i huvudelen av världens länder.

Enkelt uttryckt - givet att vi inte kan totalt omstöpa det kapitalistiska system i vilket vi lever så borde vi hitta en metod att få fram storägare i företagen som har långsiktiga ambitioner med just det företaget.

PS Det kanske skall tilläggas att min beskrivning ovan är lite generaliserad. Det finns förstås undantag från regeln - tror faktiskt att Scania skulle kunna tjäna som exempel på det. DS

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.