Rödgrönt fiasko, eller politik på 2000-talet

Säg att det är slut, Sahlin: "Från att ha haft en tydlig politisk och strategisk idé, blev de rödgröna en dålig kopia av alliansen, med den viktiga skillnaden att varken partimedlemmar eller väljare egentligen efterfrågat något samarbete."

Ibland är det bara tråkigt att konstatera att man hade rätt:

Själv tillhör jag den generation som enligt Sjölanders analys (om man nu får kalla det så) borde uppleva samarbetet med vänsterpartiet som “omvälvande”. Så är inte fallet – det är otaktiskt att 2 år före ett val acceptera motståndarens agenda och riskera att vara på defensiven under lång tid, samarbeta med vänsterpartiet har socialdemokratin i praktiken alltid gjort om än inte formellt. Mona Sahlins ledarskap tar inte “sin utgångspunkt i dagens … omständigheter” utan låter sig ledas av motståndaren.

Direkt komiskt blir det när man läser Laakso idag:

Som en del av oss pekade på tidigt så var det ett katastrofalt misstag för hela den idéen att ta in Vänsterpartiet. Kuppmakarna bär ett enormt ansvar, inte bara för valförlusten utan också för den cementerade blockpolitiken och den extremt olyckliga försening som det innebär att det inte fanns mer än en valplattform 2010 när det hade kunnat finnas en vision över 10 års tid.

Laakso har inte en siffra rätt:) Det var inte sammansättningen av samarbetet som utgjorde problemet utan själva idén om att spela spelet såsom motståndaren ville - obegåvat frestas jag säga och ett exempel på hur taktiserandet upphöjts till princip i vårt parti. Så formar man inte politik för vår tid, så vinner man inte förtroende.

Funderade en hel del kring detta under eftermiddagens övning på Internetdagarna på temat http://www.internetdagarna.se/program/seminarium/16 (hittar förstås inte streamingen därifrån). Fokus på detta seminarium ligger ju förstås på hur de sociala medierna användes i valrörelsen, lite med utgångspunkt i den bild som gavs i boken Politik 2.0. Något generaliserat diskuterades hur de social medierna fungerade, vilken betydelse de hade i valrörelsen. Även om det är intressant i sig (och jag tycker Anders Larssons forskning kan ge intressant kunskap) så är frågan egentligen helt fel ställd. Frågan är förstås om ökade publiceringsmöjligheter för gemene man, om samtal och diskussioner på nätet kan bidra till en vitalisering av det offentliga samtalet, kan bidra till en förstärkning av det demokratiska samtalet, kan bidra till att utveckla både demokratin som sådan men kanske än mer bidra till utvecklingen av partiarbetet.

Så för att återknyta till det strategiska historiska misstaget att forma de rödgröna - beslutet presenterades för för partifolket, för väljarna utan att dessa inbjudits att diskutera frågan. Vad hade varit enklare än att slänga ut frågan på nätet? Kolla nu på hur folk anpassar sig till "pausen" (inga namn nämnda).

Precis samma sker nu när det gäller Afghanistan, uppgörelser söks i slutna rum - ingen inbjuds att delta. Ledande personer har upppenbarligen ingenting fattat - vår tid kräver fullständig transparens, alla diskussioner ska öppet redovisas, människornas röster skall höras - nätet är en av flera möjligheter att förverkliga detta.

Socialdemokratin har gått kräftgång under lång tid. Diskussionen om hur vår politik skall formas måste söka en del svar långt bak i tiden. Att vara statsbärande är inte samma som att vara statskramare.

Technorati Tags:
Erik Laakso, Mona Sahlin, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Politik 2.0