20090624

Borg borgar för borgerliga slutsatser

Vi måste själva betala en del av välfärden: "Det förhållandet att en i stort sett enig krets av experter och forskare pekar på nödvändiga framtida förändringar påminner om klimatfrågan. Dock finns en betydande skillnad. Medan klimatfrågan är central i svensk politik är välfärdens framtida finansiering en fråga i politikens periferi. Finansieringen måste nu sättas högt upp på den politiska dagordningen. Det handlar ytterst om välfärdsstatens överlevnad. Dessa frågor behandlar jag i en rapport som publiceras i dag – den första rapporten till nya ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi"





Per Borg, en tidigare s-märkt statssekreterare (kanske en av alla dessa finansdepartementsrekryteringar?), försöker peka på ett problem men såväl rubriksättningen som en del andra formuleringar leder tankarna fel. Det är naturligtvis så att vi redan betalar för välfärden, de flesta en betydande om än mindre del än de nyttjar, hyfsat många betydligt mer än de förbrukar. Solidarisk finansiering via skatter brukar sådant kallas. Poängen med det är förstås att det å den ena sidan innebär att välfärdstjänsterna tillhandahålls efter behov snarare än efter plånbokens storlek och å den andra sidan att de (tjänsterna) kan ordnas relativt rationellt utan det resursslöseri som ofta blir fallet när motsvarande tjänster skall bedrivas på en öppen marknad med vinstdrivande konkurrerande företag.

Per Borg pekar emellertid på ett alldeles reellt problem (även om det finns partikamrater till mig som omedelbart tagit fram skygglapparna). Ett problem som jag i all enkelhet försökt diskutera tidigare:
Givet att vi låser en viss servicenivå så kommer den framtida kostnaden att vara högre än idag. Antingen finansieras alltså bibehållen servicenivå med högre skatteuttag eller med så stor tillväxt i ekonomin att denna kompenserar de ökade kostnaderna.
Det verkar många inte begripa! Som Per Borg försöker visa så ger förstås en expansion av det offentliga åtagandet vare sig det handlar om kvalitetshöjningar eller utökning samma problembild. För de som har ögonen öppna så gäller också det motsatta dvs vid negativ tillväxt/fallande skatteintäkter tvingas aldrig så socialdemokratiska kommuner att minska det offentliga åtagandet (visst har den nuvarande regimens skattesänkningar också betydelse men vilka skall i kristider som dessa betala höjda skatter?).

Detta är utan tvekan ett alldeles verkligt dilemma. Det är också därför t.ex. kommunala investeringar i nya anläggningar sällan är finansierade dvs som investeringar är de det men som ökade driftskostnader är de det sällan. Och visst vill vi så gärna ha nya äldreboenden, nytt dagis i grannskapet och nya idrottsanläggningar - de behövs ju för att allt fler blir allt äldre, för att föräldrarna tryggt skall kunna jobba heltid, för att idrottsrörelsen är så viktig som fostrare av barn och ungdomar osv.

Per Borgs lösning är dock problematisk - han vill istället för att höja skatterna (vilket det väl i alla fall måste finnas någon gräns för?) att den enskilde skall betala en del av kvalitetshöjningen och/eller utökade utbudet av redan skattade pengar. Det man då åstadkommer är en urholkning av den solidariska finansieringen (minskad legitimitet för skatter överhuvud) och att plånbokens storlek blir avgörande för vilken nivå på omsorg, vård eller skola medborgaren kommer att få. Behov som fördelningsprincip (inte helt korrekt beskrivning av dagens och gårdagens verklighet men ändå)ersätts med plånboken.

Klasstillhörighetens betydelse ökar - tandvården är väl ett bra exempel på hur detta funkar redan idag.

Jag har inte lösningen på detta problem men det upptar en del av mina tankar. Därför är det förstås utmärkt att Per Borg bidrar med åtminstone några reflektioer. Hoppas fler tar frågan på allvar.

Andra om artikeln: Knuff

3 kommentarer:

  1. Grejen är ju att hälften av LO´s medlemmar köper privata inkomstförsäkringar, sjukförsäkringar och pensionsförsäkringar, så det Borg skriver om är ju redan en verklighet. Det stora problemet är låglöne-Sverige. De har inte råd att köpa sig fria och får betala status quo med höjda skatter. Det är hela skattekramarnas dilemma, men de vill hellre prata om att "om mor Anna ska få gå ut en stund i veckan är jag beredd att betala lite högre skatt." Imbecillt frågar du mig, fjantarslepolitik som inte förtjänar ett parti. Ursäkta de hård orden, men jag finner inga andra.

    SvaraRadera
  2. Självklart drabbas i detta de med minst resurser. Samtidigt är det förstås de som skulle drabbas mest av skattehöjningar, men som vanligt tror väl många att det finns obegränsad skattekraft hos ett mindre antal med höga inkomster. Samtidigt är ju detta en helt avgörande fråga som måste lösas - frågan är ju hur?

    SvaraRadera
  3. Vilken som helst med grundskola och en kalkylator kan räkna ut vad det handlar om. Nej jag håller på Gustav Möller, vi måste stoppa "tjuvarna". Men det går för tätt inpå de som nyttjat systemet, de som beslutat om det, de som lever bortom verkligheten till många löntagare. För dem är skattekraften outtömlig.

    Jag för i min senaste blogg ett resonemang, ytligt men dock, om nödvändigheten att minska transfereringarna, inte som borgarna med polismetoder utan helt enkelt genom att ge de med små resurser mer att leva på så att de slipper kontrollstaten. Frihet står det visst någonstans i partiprogramet, tror jag mig ha sett.

    Men skattekramare diskuterar inte, de stämplar och försöker tiga ihjäl. Stackarna!

    SvaraRadera

Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.