Gadgeten innehöll ett fel

20100514

Transparens, ett fint ord

Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: Debatten om debatten: "I detta urval har jag valt att samarbeta med ett antal, vissa mer intensivt – andra mer sporadiskt. Men där jag lägger min huvudsakliga kraft är att inåt partiet interagera med olika förtroendevalda.

---

Samarbetet bygger på en ömsesidig, individuell, respekt där konfidentialitet och integritet är viktigt. Det är naturligt att jag inte ”publicerar” information eller explicita uttalanden på min blogg av fler skäl.

"



(Hittat via knuff.)



Kanske gör jag mig skyldig till en förvanskning av Johan Westerholms ord men i de två citaten ovan läser jag in en mycket, och jag menar verkligen mycket, ålderdomlig syn på formandet av politik. Det som bloggar och andra social medier erbjuder är en breddad politisk diskussion, en relativ enkelhet för fler att delta (utan att behöva traggla med ineffektiva och ofta toppstyrda partiorganisationer) och absolut viktigast ökad - om än fortfarande inte fullständig - transparens. Denna transparens har jag efterlyst länge och den betyder just att diskussioner inte förs i slutna rum, bakom stängda dörrar, mellan några få - att den förs öppet, prövande och inkluderande. Mycket besviken på Westerholm!

Trafikpolitiken i Stockhoplmsområdet är mitt standardexempelpå bristen på transparens: Göran Persson sålde bort stockholmarna 2002 utan att vi har en aning om vad han fick betalt (annat än 4 år som statsminister) och det med en regering som bestod av flera (s)-märkta företrädare som kvarstår än idag, Mona Sahlin och Thomas Bodström för att nämna två. Mona Sahlin gör en Persson redan före valet 2010 och kör brutalt över stockholmarna utan att vi får veta vilka överväganden som egentligen ligger till grund för detta (förutom hägrande valseger och 4 år som statsminister). Jag undrar hur jag som socialdemokrat (och inbillar mig att jag inte är den enda) skall förhålla mig till detta - hur skall jag kunna påverka denna fråga så att den inte förskjuts till en folkomröstning som inte är en option jag har haft möjlighet att diskutera, ett alternativ jag aldrig mött internt?

Personligen tror jag att denna av mig önskade transparens inte betyder att tappa bort varumärket så som Ulf Bjereld tycks tro. Faktiskt förhåller det sig precis tvärtom. Det är när vi nu tar steget från hierarkiskt ordnade representativa strukturer till ett i verklig mening platt organisationsform också i politiken ( världen är platt) som vi tar tillvara vår tids möjligheter och dagens människors förväntningar, drömmar, önskningar. Det är det/de partier som förmår öppna sig, som baserat på en solid ideologisk grund förmår skapa former - analoga och digitala - för sin verksamhet som erbjuder faktiskt delaktighet som kommer att vinna medborgarnas långsiktiga stöd - inte de som "inte ”publicerar” information" (ursäkta den dubbla negationen).

Den gode Laakso har uppmärksammat också detta hemlighetsmakeri, denna brist på insikt:
Det är makten och valsegern som är det centrala. Polemik ska undvikas eftersom det skadar partiet och valrörelsen. Nätverkande får liksom tidigare ske i det fördolda och sociala medier är inte platsen för öppen diskussion. Det är en åsikt jag respekterar men det är en förlegad världsbild som presenteras.


Och precis som Laakso måste jag förstås citera Anders Nilsson:
Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.


Magnus Ljungkvist tar upp en intressant aspekt
I någon slags mening är väl de där siffrorna ändå intressanta. Men de är mer skrämmande än positiva därför att de talar om att Sverige idag är ett land där medborgarna inte är särskilt engagerade i vem som styr riket och de talar om att inte ens partiernas medlemmar är det. Men de gläder säkert en svårt pressad valgeneral som måste visa upp någonting för sin partiledning.
men missar en viktigaste. Frågan är nämligen inte hur många som deltar i ett nätverk utan på vilket sätt aktiviteter inom nätverket påverkar utanför detsamma. Påverkar Netroots den politk partiet formulerar? Påverkar Netroots de potentiella väljarnas uppfattning? Är det meningsfullt att tillhöra nätverket, meningsfullt att vara en av 550?

Ljungkvist relaterar antalet Netrootsmedlemmmar till antalet medlemmar/antalet röstande. Mycket tänkvärt. Man skulle dock kunna roa sig med att göra samma analys av antalet medlemmar som på möten gör inlägg, faktiskt deltar i samtalet och sannolikt finna att det bland de 100 000 medlemmarna är ett mycket begränsat antal (fortfarande dock förhoppningsvis ett numerärt något större antal) som skriver motioner, som äntrar talarstolar - kanske överlappar de båda grupperna också varandra till viss del. Eller som Claes Krantz uttrycker det:
Jag tror dock det är värre än så. En stor del av medlemmarna i de politiska partierna är heller inte de politiskt aktiva gräsrötter de antas vara.


Fler om Westerholms inlägg på Knuff

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.