Fusk och slöseri med skattemedel - ansvarig?

Privata läkare
fuskar för miljoner: "Enligt Ekots granskning betalar landstingen varje år ut cirka 4 miljarder kronor till privata läkare och sjukgymnaster för utförda behandlingar. Av dem kan drygt 100 miljoner kronor ha betalats ut felaktigt.
Det kan handla om vårdgivare som medvetet eller omedvetet slår in falska behandlingar för att få ut pengar från landstingen.
"

Funderar på hur uppgifter hanteras i landstinget med anledning av den enkät jag skrev om tidigare. I DN kan man läsa att

– Vi lägger alltmer resurser på kontroller, säger avdelningschefen Leif Karnström.

Verkar väl vara en lysande idé att införa ett system som kräver alltmer kontroller - kostnadseffektivare? Jag vill åtminstone att landstingets skattepengar används till avsett ändamål - i detta fall vård och inte till en kontrollapparat. Landstinget tillsätter emellertid en experrtgrupp (kostar väl den också):

”Att slarva med stockholmarnas pengar är oacceptabelt och måste tas på största allvar. Skattebetalarnas pengar ska gå till sjukvård och användas enligt reglerna och på ett ärligt sätt”, säger sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) i ett uttalande.

Som medborgare skall vi dock inte få kontrollera att skattemedlen används rätt om jag förstått Catharina Elmsäter-Svärd rätt. Hon(och den nuvarande majoriteten tycker att 1) avtalsvillkor skall hemlighållas och 2) att det är rimligt att betala mer för finansieringen av nya Karoliska än om landstinget lånat själva.

Oppositionen hävdar att bygget skulle ha blivit mycket billigare om landstinget självt, med sin goda kreditvärdighet, hade stått för finansieringen. Men räntemarginaler och avkastningskrav i avtalet är sekretessbelagda. Oppositionen tänker överklaga det beslutet.

– Vi kan inte redovisa underlaget. Att de lägger munkavle på oss folkvalda politiker är ur demokratisk synvinkel förkastligt, säger Birgitta Sevefjord (V).

Kanske var var beslutet olagligt, det frågar i alla fall Peter Andersson, men alldeles oavsett det så gör man väl om en upphandling där det bara finns en anbudsgivare (det trodde man ju var självklart, vad har vi annars upphandlingar till). Med tanke på veckans uppståndelse kring andra fastighets/byggaffärer så kanske det även här finns en och annan sten att vända på? Är det så enkelt som Anders Svensson hävdar att hade vi inte avreglerat och privatiserat hade utbredningen av fusk varit mindre (inte funnits alls)?