Staten, det är vi

Vi måste prata om statens makt: "Aldrig är man så liten som när man har staten emot sig. Och aldrig måste man vara så ihärdig, så stark, så välorganiserad och gärna välfinansierad som om man då ska försöka få rätt. Det gäller oavsett om den man har emot sig är polisen, FRA, missbruksvården eller socialtjänsten.

Aldrig är det heller lättare för omvärlden att blunda och sucka. Måste de bråka så?

För Moderaterna krävdes det som vi sett inte mer än regeringsställning för att överge antietatismen och bli systemkramare. Exempelvis Åsa Linderborg har skrivit långt mer intressant än Sjödin/Hartman om hur socialdemokratin slutade stå på enskilda människors sida och i stället kom att identifiera sig med staten. "Vem bryr sig" är inte särskilt analytisk utan radar mest upp områden inom politiken som vi faktiskt borde prata om. Men snacka om att vi borde.
"

Med tanke på hur en del ordningsvakter rekryteras (och det gäller definitivt inte alla) så kan man generellt säga att lagen om våld mot tjänsteman inte alltid borde vara tillämplig när man försvarar sig mot maktfullkomliga sådana. Att man inte har en chans om man väl hamnat i bråk med sådana vet ju de flesta varför man nogsamt undviker det. Därav följer att jag hittills valt att inte intressera mig för Anna Sjödin och Thomas Hartmans bok “Vem bryr sig? En bok om Sverige” (Hjalmarsson & Högbergs förlag, Stockholm 2009. ISBN: 978-91-7224-117-6). Nu har två av varandra rätt oberoende skribenter fäst min uppmärksamhet på den och jag börjar bli nyfiken. Även om den, som Isobel Hadley-Kamptz påpekar, inte är så analytiskt så ger den tydligen bra exempel på den enskildes underläge gentemot staten. Om den har den kvalitet som Erik Laakso tillskriver den

"Den här boken borde vara studiecirkelshandbok för varje arbetarekommunstyrelse i vårt land. Varje år. Det här kan nämligen vara den viktigaste bok som skrivit i arbetarrörelsens Sverige på mycket länge. Läs den."

har jag ju uppenbarligen missat något viktigt.

Sen, apropå staten, så är det intressant att notera att vi (dvs socialdemokratin) faktiskt bara övertog en statsapparat, med starka drag av besserwisser-attityd, från borgarna för nu mycket länge sedan. Att överheten via staten skall fostra undersåtarna, att samma stat alltid har rätt gentemot undersåtarna får väl mest betraktas som en kvarleva från den tid när kyrkan var medlet (för staten) att hålla menigheten i "herrans tukt och förmaning"). Det arvet har vi aldrig ordentligt gjort upp med - så har vi också rasbiologi, kastreringar, lobotomi, tvångsomhändertagande till mer "oförargliga" regler kring utskänkningstillstånd, danstillstånd, öppettider, 6-8 mackor-kampanjer och pappamånader som arv.