Gadgeten innehöll ett fel

20100328

Jag bryr mig

Staten, det är vi: "Därav följer att jag hittills valt att inte intressera mig för Anna Sjödin och Thomas Hartmans bok “Vem bryr sig? En bok om Sverige” (Hjalmarsson & Högbergs förlag, Stockholm 2009. ISBN: 978-91-7224-117-6). Nu har två av varandra rätt oberoende skribenter fäst min uppmärksamhet på den och jag börjar bli nyfiken. Även om den, som Isobel Hadley-Kamptz påpekar, inte är så analytiskt så ger den tydligen bra exempel på den enskildes underläge gentemot staten. Om den har den kvalitet som Erik Laakso tillskriver den

"Den här boken borde vara studiecirkelshandbok för varje arbetarekommunstyrelse i vårt land. Varje år. Det här kan nämligen vara den viktigaste bok som skrivit i arbetarrörelsens Sverige på mycket länge. Läs den."

har jag ju uppenbarligen missat något viktigt."





Nu har jag läst och boken har uppenbara kvaliteter. Främst gäller detta att de båda författarna på ett utmärkt sätt ger oss ett antal exempel på "välfärdsstatens" tillkortakommanden. Och det är inte bara exempel utan beträttelser om människor som alldeles uppenbarligen far illa - mycket beroende på de system vi socialdemokrater så gärna omhuldar - statligt garanterad enfald.

Kritiken av högerns politik är dock uddlös och helt förutsägbar. Presentation av ideer för hur vårt samhälle (och då menar jag inte staten) borde byggas, organiseras för att hantera många av problememn lyser lite med sin frånvaro. Det är dock inte så konstigt - hur hanterar vi politiskt människors ensamhet?

Rekommenderad läsning dock: Psykiatrin, hemlösheten, äldrevården med flera frågor är angelägna om än inte alltid röstvinnande. Bara en sån sak som att det förekomer att människor som bott samman i hela sitt liv skiljs åt när den ene behöver äldrevård är så absurt att jag faktiskt inte förmår fatta det. Vem, vilken fullständigt utblåst hjärna, kan ens komma på tanken. Alla måste självfallet oinskränkt ha rätt att fortsätta sitt liv med sina vanor även om man behöver lite hjälp.

3 kommentarer:

  1. Vad roligt att du gillar boken, Peter. Du träffar rätt exakt på vår avsikt. Vår ambition är inte att direkt ge att-satser för att lösa problemen vi pekar på (även om vi ibland får klåda och inte kan avhålla oss från vissa konkreta förslag)

    Snarare menar vi att lösningen i förlängningen ligger i en attityd- och perspektivförändring i vårt praktiska politiska ledarskap. Exempelvis i synen på individen kontra staten.

    Vi behöver fundera över om våra invanda perspektiv verkligen stämmer. Exempelvis om man har förtroendeuppdrag i en skattenämnd och tror att företagaren man har mitt i rummet automatiskt är en utsugande parasit som har jobbat svart i företaget bara för att skatteverket och ens ideologi säger att det är så. När ideologin lika gärna borde få oss att ifrågasätta varför han sitter där själv i sin slitna kavaj med svarta ringar under ögonen.

    Vi behöver kanske också bli bättre på att konkurrensutsätta tjänstemännens beslutsunderlag istället för att automatiskt förutsätta att deras PM om människors situation verkligen stämmer. Det handlar om att sätta ner foten när det gäller rätten till heltid exempelvis.

    Vi behöver vara tydliga med att bejaka det civila samhället som en resurs istället för att skämmas för det arbete som görs i den sektorn och kräva att allt ska göras av staten eller kommunen.

    Men kanske viktigaste perspektivförskjutningen handlar om att gå tillbaka till att slåss för individens frihet och rätt till utveckling. Något som jag tror går att kombinera med vårt gemensamma bästa. Vi måste lära oss att se individen och kunna vara stolta över det.

    Därför tas det nu fram en studiehandledning med diskussionsfrågor till boken.

    Tack än en gång för att du både tog dig tid att läsa och kommentera.

    SvaraRadera
  2. Ja, det är viktiga frågor och perspektiv som lyfts. Tror att det inte bara skall uttryckas som individ versus stat utan vi bör lägga till kollektivet. Samhällleliga nyttigheter skall ligga under människornas kontroll och då är ofta kollektiva lösningar - utan inblandning av en stat, en kommun - sannolikt att föredra.

    Tänker ofta på hur det åtminstone i min kommun har varit så att nya svenskars företagande (i synnerhet inom krogbranschen) med automatik anses suspekt och bakom detta antagande samlas inte bara kommun (tjänstemän och politiker) skattemyndighet, polis och en smårasistisk lokalpress.

    Fattar dock inte heltidsreferensen. Det är så att arbetsvillkoren särskilt inom offentligt ägd och organiserad verksamhet (inom vård och omsorg) är rätt absurda och system med deltid, med uppdelade arbetspass är det vanliga. Å andra sidan så innebär ju detta en liten anpassning till det faktiska behovet hos t.ex. de boende - mer personal då behoven är större.

    SvaraRadera
  3. Jo med heltid menar jag att en stor arbetsgivare som kommun eller landsting kan erbjuda jobb över interna organisationsgränser så att människor får ihop till en heltid om de vill. Det kräver ett organisatoriskt nytänkande som inte sker utan att politiken sätter ner foten som man gjort i nynäshamn exempelvis. Istället tror politiken på tjänstemännen när de säger att det inte går.

    På samma sätt har jag följt diskussionen om läkarsekreterare på deltid som skulle skäras ner ytterligare på grund av lokal arbetsbrist enligt personalavdelningen på en större offentlig arbetsgivare.

    Förslag som att bygga en virituell organisation där alla deltidsläkarsekreterares arbete poolades och kunde distribueras digitalt oavsett var de fysiskt satt fanns inte i hjärnan hos personalfolket. Det självklara för dom var att skära hos de som tjänar minst. Risken är stor att vi som parti köper såna förslag eftersom vi fastnat i förvaltning snarare än ser med nya ögon.

    Men jag kan däremot ge mig f*n på att personalavdelningen kommit på samma idé om samarbete över organisatoriska gränser på tio minuter om det var deras egna jobb som var på spel.

    SvaraRadera

Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.