Om postkolonial etnicitet

Jag tycker att begreppet etnicitet är problematisk eftersom det ofta används istället för det hos oss mindre pk ras (kan vara bra att påminna att ras används frekvent och också officiellt i den anglosaxiska världen, i synnerhet i USA) men också synonymt med kultur. Blev därför mycket glad och också nyfiken när jag hittade boken Etnicitet av Hanna Wikström (utgiven 2009 av Liber i serien BeGreppbart, ISBN 978-91-47-08898-0). Tyvärr hjälptes jag inte särskilt mycket i min strävan att få begreppet definierat på ett användbart sätt och skälet till denna min önskan är förstås det faktum att vi 1) har en ökande segregation i det svenska samhället dvs ökade skillnader mellan olika etniska grupper och 2) etnicitet/kultur/religion kommit att bli liktydiga begrepp i samband med en del konflikter t.ex. i Mellanöstern, i forna Jugoslavien.

Problemet med Hanna Wikströms text är att den faktiskt beskriver hur syftet med det idag tydligen mest "moderna" synsättet, det postkoloniala, helt enkelt inte har som syfte att klargöra begrepp, göra dem tydliga, begripliga utan tvärtom faktiskt syftar till motsatsen. Själva agendan bakom det postkoloniala perspektivet tycks, åtminstone i Wikströms tappning, vara att omöjliggöra användandet av begrepp som uttryck för kategoriseringar (eftersom dessa kategorier inte är bestående, fasta, oföränderliga). Detta bygger på poststrukturalism som menar att språket inte är en spegel av tingen utan att tingen konstrueras genom språket. Därigenom skapas företeelser som t.ex. makt inte av faktiska ekonomiska förhållanden (vem som äger produktionsmedeln i marxistisk terminologi) utan får socialt meningsfull betydelse när de benämns.

"Eftersom det inte är så att vita kvinnor är överlägsna svarta kvinnor försöker man inom postkolonialismen destabilisera de maktrelationer som kopplas till de olika beteckningarana. Därmed tänker man sig att man också destabiliserar maktrelationerna mellan de människor eller företeelser de betecknar. De postkoloniala vill genom detta visa på de instabila ordningar som ofta göms i de binära uppdelningarna man-kvinna, vit-svart, Väst-Öst och så vidare. En sådan strategi är just att tala om identiteter och tillhörigheter som rörliga, processuellaoch blandade. Helt enkelt "stökigare" än vi tänker oss dem. Varken man, kvinna, svart eller vit är fasta och fixa beteckningar för fasta och fixa fenomen. I stället är såväl mansligt som kvinnligt kön och kulturella identiteter konstant inbegripna i omkonstruktioner, omförhandlingar och uppvisar en mängd gråskalor snarare än enhetliga paket av mening." (sid 73)

I övrigt är det mest självklarheter som behandlas i boken. Det är förstås enligt min uppfattning möjligt att tala om en svensk kultur, även om den är svår att entydigt definierad och naturligtvis är ett resultat av påverkan, inflytande från andra kulturer och fortsatt är under förändring. Självklart, men det fattar ju envar, så är det den svenska kulturen i sin tur möjlig att dela upp i allehanda subgrupper - t.ex. utgående från klass/socioekonomiska förhållanden, stad/landsbygd, norr/söder och bara för att vi betecknar någon som etniskt svensk och därmed tillhörande gruppen svenskar så är ju vederbörande förstås inte identisk med någon annan inom gruppen. Huruvida en individ betraktar sig själv som svensk är ju förstås upp till denne. Detsamma gäller förstås för vilken annan grupp som vi väljer att kategorisera i etniska termer. Att man samtidigt kan känna tillhörighet till flera etniska/kulturer är väl heller inte särskilt revolutionerande tänkt.

Sålunda är resonemangen i boken kring nationalstatens roll tilltalande liksom idén om implicit rasism.