Gadgeten innehöll ett fel

20100214

Ibland är det bara för dumt

På dödens fält: "I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: "Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?".
På järnvägsstationen Queen Street spelar Frälsningsarmén julhymner. Utanför snurrar slänggungorna i det traditionella jultivolit. Träden lyser av stjärnor. Nästa tåg till Lenzie går om fem minuter.
En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivs-längden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen - vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson."





Låt mig tänka: Ojämlikheten är viktigare att bekämpa än fattigdomen. Detta sagt av en person (Per Wirtén som visserligen citerar utsagan) som befinner sig i/besökt Carlton där medellivslängden är 54 år. Alltså - bara inte skillnaden var så stor, de rika runt omkring bara lite mindre rika så skulle förstås medellivslängden dramatiskt öka, arbetslösheten försvinna. Allt handlar om den upplevda orättvisan som ligger i stora skillnader. Blir den bara lite mindre blir allt bra, misären går upp i rök. För konsekvensen av tesen att det inte behövs högre medelinkomster (t.ex. genom att kraftfullt höja de lågavlönades) utan större jämlikhet (som om höjning av de lågavlönades löner inte är en option) rimligen måste ske genom att sänka de högavlönades - eftersom medelinkomsten skall lämnas ograverad. Utan att ha läst den refererade boken Jämlikhetsanden {The Spirit Level}, Karnevals förlag, av Kate Pickett och Richard Wilkinson. Något verkar allvarligt fel här!

PS Men förstås - det är naturligtvis inte klasskamp och bättre villkor vi måste ta itu med utan vår upplevda relativa position. Förbättras det senare blir allt bra. DS

2 kommentarer:

  1. Fattigdomen är ett ganska lågoddsat antagande.
    Problemen i Sverige är mindre att de rika är så rika än att de fattiga är så fattiga. Revansch och på dom djävlarna liksom att tycka synd om de svaga är valstrategers retorik, men knappast lösningen på själva problemet.

    SvaraRadera
  2. Men den här förklaringsmodellen som tydligen lanserats av Pickett/Wilkinson verkar ju appellera på partikamrater. Några exempel hittar man hos ovan citerade Wirtén, Johan Sjölander som pekar på Marika Lindgren Åsbrink

    SvaraRadera

Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.