Soldaterna hinner inte göra skillnad: "Nyligen förklarade Atta Mohammed Noor, guvernören i provinsen Mazar-i-Sharif, där den svenska styrkan är förlagd, för en journalist från Los Angeles Times att han för sin del inte tar några order från Kabul. Journalisten noterade att Noor har få skäl till detta eftersom han verkade äga det mesta i staden, kontrollerade polisen via sina anhängare och hade livvakter nog för en mindre privatarmé.
Noor, som är general i det civila, tillhör de gamla krigsherrarna, de som utgör en viktig del av problemet, men knappast av dess lösning. De internationella styrkorna samverkar med honom för att bygga ett nytt Afghanistan. Men vems Afghanistan handlar det om?
Hans guvernörskollega i angränsade Kunduz, Mohammed Omar, förklarade i november förra året för Der Spiegel att de tyska trupperna för hans del gärna kunde åka hem.
Var sjätte månad kom det ändå en ny befälhavare och tyskarna var överlag alltför försiktiga. Amerikanska specialstyrkor var i Omars tycke mycket bättre eftersom de dödade alla talibaner. Den bombning som USA-flyg på order från tyskt befäl utförde mot en kapad tankbil, och där upp mot 150 civila kan ha dödats, var inget problem för guvernören eftersom de dödade var upprorsmakare. Fientliga civila, således.
Var övergår kampen mot ondskans nätverk i krigsherrarnas interna maktsträvanden eller etniskt blodbad? Och vilken slags brickor utgör de internationella styrkorna, de som ofta kommit med de bästa avsikter? "
Wilhelm Agrell ställer några bra frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.