Gadgeten innehöll ett fel

20100729

Mer frågor än svar om trans

Den kristna högern attackerar vårt kulturarv: "Själv funderar jag på om det inte kan vara en del av vårt allra djupaste kulturarv?"



Fredrik Jansson ställer frågan mot bakgrund av Annelie Enochsons problem med löspenisar. Det var emellertid inte temat för dagen, Besökte Jansson för att kolla om han skrivit något med anledning av en fråga han ställde på Twitter:
Kan ingen förklara för mig. Hur är inte sterilisering bara en följd av könskorrigeringen? Jag fattar inte...

Mina funderingar kring frågan kommenterades bland annat av Linda Karolin och Jens Odsvall (som också bloggar) och kan sammanfattas i ett rätt så stort frågetecken.

Jag tänker ungefär så här:

1. Vi (människor) är i biologisk mening djur och har beroende på biologiskt kön lite olika funktion när det gäller reproduktion. Sexualiteten är i grunden en funktion för just denna reproduktion varför större delen av mänskligheten är heterosexuell.

Teknologiskt kan vi i och för sig klara reproduktion utan sexualiteten men det är en mycket sentida företeelse.

Biologiskt kön kan bara ändras genom kirurgi - också en sentida företeeelse.

2. Sexualiteten är därför helt knuten till våra könsbestämmande organ, men dess inriktning måste inte vara heterosexuell utan den sexuella läggningen kan liksom andra sexuella preferenser vara av varierande slag - inget konstigt med det.

3. Den sexuella läggningen är en sak medan den könsmässiga identifieringen är en annan. Man kan alltså i biologisk mening vara kvinna men identifiera sig själv som man. I strikt mening borde det innebära att ens sexualitet - könsorganen till trots - är inriktad på motsatt kön men på ett annat sätt än hos en lesbisk kvinna.

4. Könsbyte torde därför kunna indelas i en identifieringsfråga (att få sin egen bild accepterad av omvärlden) å den ena sidan och å den andra i mer fysisk mening byta kön dvs ta bort respektive lägga till det önskade könets attribut.

Då blir alltså frågan om man kan byta kön endast i den ena av de två aspekterna, det aktuella är att bara byta identitet. Kan man som t.ex. kvinna byta kön, dvs få sin identitet bytt till man utan att det sammanhänger också med fysiskt byte. Det skulle väl innebära att kvinnan (i varierande utsträckning) uppträder som man, i offentliga handlingar såsom pass anges vara man, ur statistisk synpunkt behandlas som man, vid t.ex. kommunikation med sjukvården uppger sig vara man etc. men saknar de fysiska attributen förknippade med detta kön. För att ställa det hela lite på sin spets - skulle hon då efter bytet av identitet byta om i herrarnas omklädningsrum på gymmet (eller får vi könsneutrala omklädningsrum).

För mig är detta svårt att förstå - kanske är det så att transpersoner mycket väl skulle kunna leva med en formellt (folkbokföring m.m.) ändrad identitet men i biologisk mening behålla sin ursprungliga och därmed finna frid med sin identitet. Låter dock konstigt för mig som alltid identifierat mig själv som det biologiska kön jag har och upplevt detta som helt integrerat. Samtidigt är det ju den tes som drivs av t.ex. Amanda Brihed som på ett beundransvärt sätt lyft upp frågan om hur transpersoner behandlas/ts och det krav på tvångssterilisering som dessa drabbas av i anslutning till behandling.

Än svårare är det att förstå om/hur man skulle kunna tänka sig att också fysiskt byta kön men behålla sin reproduktionsförmåga. Självklart kan man ju i förväg säkra viss del av reproduktionsförmågan genom infrysning av spermier/ägg men nyttjandet av dessa förutsätter ju att man i stor utsträckning behåller sina såväl yttre som inre könsorgan även efter ett könsbyte.




Technorati Tags:
, , , , , , ,


11 kommentarer:

  1. Tack för att jag fick läsa dina tankar! Håller däremot inte med dig att det är könsorganen som bestämmer könsidentiteten eller tvärtom. Finns många män med bröst, kvinnor med hår på brösten och baken, i ansiktet. Hur dom identifierar sig vet jag inte men läste följande: "Ansvariga för att ta fram internationella behandlingsriktlinjer för Gender Identity Disorders/ transsexualism är World Professional Association for Transgender Health (WPATH). De rekommenderar en trestegsprocess som omfattar ett så kallat real-life-experience (då patienten förväntas leva som sitt självupplevda kön), hormonbehandling med könshormoner passande det självupplevda könet och könskorrigerande kirurgi. Ordningen kan ibland vara lämplig att ändra, så att hormonterapin initieras före real-life-experience eller alterneras så att både hormonterapi och mastektomi föregår ett real-life-experience. Psykoterapi kan enligt WPATH vara en del av behandlingen, men man anser inte att den alltid behövs. Man har också på senare år börjat göra läkare och andra kliniskt verksamma med patienter med gender identity disorder/transsexualism uppmärksamma på att inte alla patienter behöver eller vill genomgå samtliga delar av den tredelade behandlingen.

    Flera studier har publicerats som visar att denna behandling, som fokuserar på att förändra patientens kropp att bättre passa den mentala könsidentiteten, är framgångsrik.Enstaka forskare är ändå tveksamma till främst den könskorrigerande kirurgin. Denna tvekan motsägs av majoriteten av forskarna på området."
    Det handlar alltså om det självupplevda könet, inte könsorganet, vilket innebär att vi har flera kön bland mänskligheten. En annan sak som också bör observeras är att olikheterna inom samma kön (de med samma könsorgan) är större än olikheterna mellan könen (de med olika könsorgan). /Linda Karolin

    SvaraRadera
  2. Nu driver jag ingen tes, Linda, utan försöker utforska frågan. Dock - att vi har ett biologiskt kön när vi föds (med några extremt få undantag) tror jag vi borde kunna vara eniga om. Det bestämmer inte självklart den könsidentitet vi har/utvecklar vilket jag tämligen tydligt skrev. Däremot så torde det väl också vara rimligt att hävda att själva sexualiteten närmast kräver könsorgan och att den sexuella drift vi har i stor utsträckning (bl.a. på grund av hormonproduktion i dessa organ) kommer därifrån.

    Lite parantetiskt noterar jag att transsexualism tycks vara den enda form av sexualitet som kräver behandling och som dessutom i praktiken bara kunnat behandlas ur ett historiskt perspektiv mycket kort tid.

    SvaraRadera
  3. Hej Peter! Jag har alltid simmat. Ibland har jag gått på damernas dagar pga av att jag är naturist. Inga herrar släpps in, men det vi såg (var ngn gång på 80-talet) var en transexuell person, kvinna i juridisk mening (man måste visa upp leg när man betalar) som hade sin penis kvar. Detta var i Stockholm och personen dolde sitt könsorgan för oss i omklädningsrummet, i duschen och hade baddräkten på i bastun. Vi såg tydligt bullen som skymtade mellan benen och blev chokade/fundersamma innan det hade gått upp för oss vad det kunde vara. Min upplevelse av denne persons blick i duschen var inte att det var en kvinnas blick som såg på mig, utan en mans, trots denne persons d-kupa i bröststorlek. Blicken var dock min personliga upplevelse. Så, kanske borde man kunna vara kvinna men behålla det man har kärt...mellan benen...
    Samma sak på en konsert med BuddaBoys (Eva Dahlgrens grupp). Många tjejer där och vissa såg på mig som bara en man kan göra, och några var riktigt sexiga, händer, huvudformen, anletsdragen, men kroppen -nej, det var bröst och rumpa som var kvinnligt på dem. Själv är jag heterosexuell men man vet ju inte vad som attraherar en sexuellt egentligen när man börjar fundera mera...och vad man är...könsidentiteten kanske ändå är en kulturell företeelse...inte vet jag...

    Vad beträffar dina funderingar om behandling, håller jag inte med dig. Se bara hur många tjejer/kvinor som "måste" behndlas kirurgiskt för att bli nöjda med identitet, sina kroppar, bröst, läppar, botox, you name it! / Linda Karolin

    SvaraRadera
  4. Håller förstås med om och förstår de problem en transsexuell person måste ha och de undringar som deras närvaro i "fel" omklädningsrum leder till.

    Sen tror jag inte alls att det är rimligt att jämställa s.k. skönhetsoperationer med könsbyten - det förra handlar ofta om ett behov av att förstärka identiteten genom att förädla de biologiska egenskaperna, det senare handlar ju om att ta bort/skapa en kropp som bekräftar en helt annan identitet än den ursprungligt biologiska.

    SvaraRadera
  5. Det finns en hon och det finns en han för reproduktion. Sedan finns det kvinnlig och manlig identitet med känslor involverade. Sexualiteten som drift finns ibland för reproduktion och ibland för skoj...tack och lov för det! /Linda igen...

    SvaraRadera
  6. Jag tycker det är rätt fel att på detta sätt sätta någon form av konsekvens mellan könsidentitet och fysiologiskt kön och sedan dra slutsatser från detta.

    Transsexualism handlar trots allt om problem med sin könsidentitet, att man känner tillhörighet och samhörighet med det motsatta biologiska könet där den enda vård som fungerar är just könskorrigerande vård. Det existerar öht ingen koppling mellan detta och sexualiteten, därför är en argumentation som bygger på en sådan koppling inte alltför relevant.
    Det primära för transsexuella är just att passa in i det kön som de känner tillhörighet med. För eventuella kroppsliga ingrepp vägs ökad livskvalité gentemot de risker som alltid finns med dessa ingrepp.

    Huruvida ens könsorgan skulle på något sätt bestämma ens seualitet känns tämligen absurt och jag har svårt att se den koppling du för fram.

    Lindas åsikter om den - eventuellt - transsexuella kvinnans "manliga" blickar är mest troligt väldigt subjektivt skapade. Det är trots allt en person med kvinnlig könsidentitet, som troligen har haft denna identitet sedan förskoleåldern, hur skulle en sådan person kunna generera "manliga" blickar?
    Det är inte ens säkert att det är en transsexuell kvinna, det kan mycket väl vara en intersexuell kvinna, en kvinna med PCOS eller med annat problem som gör att hon inte gärna vill visa sig naken och har fått någon form av synlig "bula".

    /Lisa - en transsexuell kvinna som önskar att hon faktiskt vågar gå till simhall och bada.

    SvaraRadera
  7. Lisa, tack för dina kommentarer - det är just detta som jag söker förstå (och jag drar alltid ut konsekvenserna av mina funderingar för att pröva dem).

    Att det inte i de flesta fall skulle finnas ett starkt samband mellan biologiskt kön och könsidentiteten tycker jag verkar underligt. Att transsexuella inte har det förstår jag men det är inte detsamma som att inte andra har det. Sen kan man ju förstås också hävda att innebörden av en könsidentitet är relativ och samhälleligt påverkad men grunden tror jag fortfarande är det biologiska.

    Att sexualiteten oavsett inriktning/läggning - alltså det faktum att vi är sexuella varelser - är biologiskt bestämd betraktar jag som fullständigt självklart - gäller för alla djur ju! Sen lagrar vi på en massa moral, kultur och upplevelser som också bidrar till att forma den förstås.

    Men - om jag nu förstår dig rätt - så är transsexualism något som egentligen är frikopplat från sexualitetet och har uteslutande med könsidentiteten att göra. Däri skiljer den sig således rätt dramatiskt från t.ex. homosexualitet.

    SvaraRadera
  8. Att andra skulle ha en stark koppling mellan könsidentitet och biologiskt kön är väldigt svårt att säga, eftersom det är en fråga som få egentligen tänkt genom på något konkret sätt och det finns inte särskilt mycket forskning om det. Däremot är det vedertaget att för en del transsexuella så finns det en stark koppling där de känner ett enormt behov av att förändra kroppen så mycket som möjligt för att matcha könsidentiteten. Hos andra är inte detta behov alls lika starkt och ett rationellt beslut om fördelar kontro nackdelar leder till att man inte genomgår vissa behandlingar/operationer.
    Med tanke på de skillnader i hjärnan man sett hos transsexuella, där vissa regioner mer matchar det motsatta biologiska könet så kan man nog dra slutsatsen att könsidentiteten åtminstone delvis är biologiskt determinerat. Givetvis kan sociala faktorer spela in till en viss del. Hur mycket som är biologiskt och hur mycket som är socialt är mycket svårt att säga.

    Givetvis är sexualiteten biologiskt determinerad! Åtminstone att man har - eller i vissa fall inte har - en sexualitet, denna kan sedan vara riktad mot olika kön eller attribut beroende på biologiska och sociala faktorer. Det har däremot ingen inverkan på ens könsidentet som är helt fristående från sexualitet. Homosexualitet är däremot omöjligt att frikoppla från sexualiteten, eftersom homo/hetero är en integrerad del av denna.
    Däremot får man vara ärlig och säga att ens egen sexualitet kan socialt påverka för och nackdelar med vissa ingrepp. Har man en stark sexualitet och vill kunna leva till exempel i ett normalt heteorsexuellt förhållande så kan detta så klart inverka och leda till ett större behov av underlivsoperation.

    I korthet så kan givetvis sexuella faktorer spela viss roll i hur man upplever ens behov av vård, men det är på inget sätt något alla upplever och det saknar koppling till att man är transsexuell från första början.

    SvaraRadera
  9. Lisa, du beskriver och förklarar på ett för mig i alla fall begripligt sätt. Håller med om att det här med sexualitet inte behöver kopplas till könsorganens utseende, eller att det finns ett antingen eller och att operation/könsbyte, könsgorrigering är som vilken operation som helst, dvs förknippad med risker samt för- och nackdelar man måste ta ställning till innan. Det gäller att vara stark och våga stå för den man är eller blivit. Allt kan inte korrigeras till det ursprungliga eller önskade men man ska inte behöva leva i isolering om man inte är farlig för sin omgivning. / Karolinda Lind

    SvaraRadera
  10. Varför fokuserar alla transsexuella på att förändra sitt biologiska kön? Kan man inte lika gärna förändra könsidentiteten? Psykoterapi?

    SvaraRadera
  11. Linda: Tack för att du tog det så bra. Så länge man mår bättre efteråt så bör det inte gör någon skillnad exakt vad som finns innanför underkläderna. Det är trots allt inget man brukar visa för andra särskilt ofta.

    Ana: Skulle det kanske bero på att man har testat det? Det finns mängder experiment från bland annat 60-talet där olika former av psykoterapi testades.
    Inget gav långsiktig effekt, vissa former av terapi gav kortsiktig effekt. Såsom elektroterapi (man bränner bort delar av hjärnan tills könsidentiten påverkas), andra former av elektroterapi, genom ögonen till exempel, lobotomering, pumpa patienterna fulla med hormoner och andra medel, regelrätt hjärntvätt och så vidare. _Inget_ gav långsiktig effekt, mängden psykiatriska problem och självmord ökade mångfallt och medellivslängden minskade med årtionden.

    Man har testat psykoterapi. Det fungerar inte.

    Att förändra kroppen däremot ger i Sverige just nu 1% ångerfall, och internationellt mår 90% bättre efter behandligen än innan. Det är bra statistik.

    SvaraRadera

Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.