Det är roligt nästan jämt

Socialdemokratin måste genast ha en ny politik: "Fyra ledande socialdemokrater i Stockholmstrakten: S-politiken måste ha sin utgångspunkt i stockholmarnas livssituation. Klassbegreppen suddas ut. En industriarbetare i landsorten har mer pengar över än en tjänsteman med god inkomst i Stockholm. Den dystra trenden som social demokratin haft i Stockholms medelklassområden måste brytas. Därför behöver partiet omgående en ny politik. Bilden av socialdemokrater som alltid hittar en möjlighet att höja skatter eller hitta på nya måste försvinna, skriver S-politikerna Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström."

Det är faktiskt roligt nästan jämt. De fyras debattartikel har åstadkomit det som väl de flesta av oss som skriver vill - nämligen debatt. Nu får man förvisso inte debattera hur som helst - hur skulle det se ut.

Roligt är det emellertid. De fyra har en sådan ugångspunkt (rolig alltså) när de konstaterar att klassbegreppet suddas ut. Det gör det förstås inte - det är ju ett analytiskt begrepp som står skrivet, närmast ristat i sten. Det som däremot suddas ut är förstås klassmedvetandet och det är förstås ett bekymmer. Om inte folk är medvetna om sitt förhållande till produktionsmedlen (om de äger och bestämmer över dem) så är vi rätt illa ute. Sannolikt en långt allvarligare brist som vårt utbildningsssystem genererar än om några flera räknar lite sämre. Nu försökte jag förstås vara lite ironisk r(oligt skulle det ju vara) - om utbildningssystemet skulle ha en sådan uppgift - att förstärka klassmedvetandet så måste ju staten vara god i sig. Klass är ett analytiskt begrepp som hämtas från marxistisk teori, klassmedvetenhet är något som instinktivt uppkommer ur eländiga förhållanden och/eller genom politisk agitation.

Roligt på riktigt är det dock att de fyra faktiskt slår fast något mycket viktigt - bilden av socialdemokrater som alltid hittar en möjlighet att höja skatter eller hitta på nya måste försvinna. Hur vi skall lyckas med det är emellertid en gåta - närmast värd en egen rolig timme. Det som gör frågan så rolig är att de flesta inte tycks se ens väldigt enkla och tydliga samband. Jag fastnade för en liten passus i den kommentarväxling Anders Nilsson publicerade, den lyder som följer:

jag har som sagt inget problem med att betala mkt skatt, speciellt inte när jag nu tjänar rätt bra. men inte heller när jag tjänade 14.000 innan skatt tyckte jag att det var för mkt skatt (fick ut runt 10.000). det som gjorde det svårt att leva på var snarare den absurda bostadsmarknaden i Stockholm där det är svårt att hitta en etta under 8000

Kanske borde man fråga sig (fast då blir det ju inte lika roligt) var det rimliga ligger i att förspråka ännu högre skatteuttag på låginkomsttagare i samma mening som man konstaterar att bara hyran skulel förbruka nästan alla pengar man fick ut av sin lön. Men kan man besvara frågan genom att hävda att man alltså inte bör lösa problemet med höga kostnader genom sänkt skatt/högre lön utan genom att höja skatten så att man kan subventionera (ge bidrag av allehanda slag) till hyran, maten, kläderna m.m. då blir det ju nästan roligt.

För övrigt håller jag inte med de fyra när det gäller behovet av en ny politik. Jag tycker vi har behov av en politik. Och den politiken måste förstås utgå från att en verklig grundsten i ett välfärdssamhälle är att alla har möjlighet att försörja sig själva (vilket t.ex. innebär att alla skall kunna betala hyra, mat och annant även efter att skatten dragits), att det därför måste finnas jobb till alla (och skyddsnät med utvecklingsmöjligheter när man inget har), att det överallt där folk vill bo måste finnas (och nyproduceras) olika typer av bostäder eftersom folk har olika behov, olika prioriteringar, olika råd. En sådan politik gillar stockholmare och landsortsbor.