DANIEL SWEDIN: I manifesten finns framtiden: "Det går ett spöke genom den svenska valrörelsen - den löftesbrytande regeringens spöke.
Jag hör talas om detta spöke allt oftare och allt högre ju närmare valdagen vi kommer. Det talas om att svenska politiker inte håller sina vallöften, att de sviker, att de bedrar och luras.
Ibland hör man talas om den löftesbrytande regeringen så ofta att man börjar tro att svenska regeringar är helt oförmögna att leverera.
Så är det nu inte.
"
Visst har Daniel Swedin rätt - svenska politiker levererar i så motto att deras (i årets val fullständigt absurda överbudspolitik) konkreta löften också blir lag och förordning. Det Swedin missar är att det är inte vad det handlar om - de konkreta löftena och den retorik de förses med utlovar ett bättre samhälle, ett bättre liv och det levereras inte!
Marie Demker efterlyser en berättelse men ger oss förstås inte ens konturerna till en sådan:
Regeringen Reinfeldt har varit skicklig, professionell (trots vissa skönhetsfläckar) och effektiv. Men var är visionerna? Socialdemokraternas Mona Sahlin är rejäl och duglig, men var finns glöden? Jag tror att väldigt många medborgare väntar sig att finna den nya visionen hos socialdemokraterna – rätt eller fel – och upplever en stor besvikelse idag. På något sätt är det internaliserat hos särskilt äldre generationer att socialdemokraterna skall prestera utopier och visioner. De borgerliga partierna har sedan 1960-talet haft rollen att reagera och utforma sin politik i någon sorts motsats.
Men kanske står vi inför ett skifte? Kan de nya moderaterna med sina allianssyskon prestera en berättelse? Eller kan vi få två starka berättelser? Den frågan är vad som långsiktigt avgör framtiden och inriktningen på det svenska välfärdssamhället.
Vad jag (och förhoppningsvis många andra) vill veta är inte hur många procent vi skall betala i skatt nästa år utan om vi kommer att leva i ett samhälle där solidaritet med de mest utsatta är viktigare än lika skatt för pensionärer/arbetare, där solidaritet med människor i behov av en fristad är viktigare än språkkunskaper, där solidaritet med de som har större behov av stöd i skolan är viktigare än de redan priviligierades behov. Vad jag (och förhoppningsvis många andra) vill veta är om vi kan se fram emot ett samhälle med ökad frihet för var och en att bestämma över sitt liv i förvissning om att ingen - vare sig stat eller annan - lägger sig i/övervakar sådant som arbetsfördelningen i hemmet eller kommunikationen med vänner och bekanta.
Technorati Tags:
Daniel Swedin, Skola, Solidaritet, Val2010, Valstrategi, Marie Demker
Jag efterlyser en vision som pekar ut de grundläggande förhållanden som skämmer ett samhälle som borde vara fritt, jämlikt och solidariskt. En vision som måste stå i bjärt kontrast till den välfärdsteknokratiska stat som gör anspråk på att ersätta SAMHÄLLET.
SvaraRaderaFattigdomen, maktlösheten inför överheten, statlig som privat, och diskrimineringen är det som måste bekämpas.
Och då är en pension att leva på utan tillägg och bidrag viktigare för en del av pensionärerna än skattesänkning för alla, bland dem relativt välmående ATP-pensionärer.
Då är högre lön för ensamstående mammor/pappor viktigare än sänkt maxtaxa i barnomsorgen för medelklassen.
Då är reell makt för de sjuka och/eller arbetslösa som idag hunsas av statliga myndigheter viktigare än att höginkomstagare får sänkt a-kasseavgift.
Då är upprättelse för varje funktionshindrad, invandrare, kvinna eller vem det nu är som hindras att följa sin innersta längtans stämmning därför att de är just det, -funktionshindrad, invandrare, kvinna-, viktigare än att alla använder samma offentliga toalett.
Samlat handlar det om en vision om det goda samhället, en riktning, som kan ta lång tid, men som skulle placera socialdemokratin i vår samtid med näsan mot framtiden. Inte mot köttgrytorna.
Håller med dig, Anders. Förstår faktiskt inte alls varför s.k. valstrateger getts mandat att utforma kampanjandet som en tävlan på sandlådenivå om vem som ska få administrera den "välfärdsteknokratiska staten" - ett val av metod som dock passar mediedramaturgin vilket i någon mån gör den självgenererande.
SvaraRaderaJag är rädd för att detta är resultat av att den politiska eliten har skaffat sig ett "eget" rum och avskiljt sig från många människors vardag. Jag tycker mig se samma uttryck hos kommunalpolitikrer även oi små kommuner som Tanums. Avskildheten, arbetsbelastningen och mångsyssleriet nästlar in dem i sin egen verkligeht och världen utanför blir bara ett objekt att förvalta. Medborganra omskapas till skattebetalare. Mumma för valstrateger. Men i år verkar man bommat totalt.
SvaraRadera