”Vi har förlorat i flera omgångar”: "En sak jag skulle vilja lägga till är att vi inom socialdemokratin måste bli bättre på att först formulera problemen, och sedan försöka hitta en lösning"
Är faktiskt inte lite impad av Marika Lindgren Åsbrink som utöver det blogginlägg jag citerar ovan skrivit bra på Dagens Arena:
Socialdemokratin var framgångsrik på den tiden man innehade problemformuleringsprivilegiet: ”Vi övertygade folket och fick steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. Socialdemokratin hade erövrat den och det måste vi göra igen”, sa Gabriel.
Här någonstans tror jag att förklaringen till den svenska socialdemokratins usla valresultat ligger. Det var inte enbart ett val vi förlorade – vi har förlorat under mycket, mycket lång tid.
De redskap arbetarrörelsen mödosamt tagit fram för att bygga det goda samhället, de visade sig inte nå ända fram. Socialförsäkringar, vård, skola och omsorg har aldrig räckt till för att se till att alla människor får lika goda livschanser.
Det hon missar så här långt är arbetets villkor. Tänkte en tanke som jag ännu så länge haft svårt att hitta uttryck för men som skulle kunna illustreras så här:
Hörde under valvakan någon borgare försvara RUT ur ett jämställdhetsperspektiv. De (kvinnor) som använder sig av t.ex. städhjälp få därigenom möjlighet att förena familj och karriär. Bra för medelklassen alltså. Vår uppgift är att ge den som utför RUT-tjänster goda ekonomiska villkor och samma möjligheter att "göra karriär".
En annan tanke gäller fördelning av arbetets resultat. Scanias 4-dagarsvecka under det senaste året fick mig att fundera kring frågan om hur positiva respektiva negativa resultat i företag påverkar aktieägare respektive anställda. Man skulle väl kunna säga att normalt så "drabbas" såväl anställda som aktieägare lika vid dåligt resultat (liten eller ingen utdelning, uppsägning eller andra former av neddragningar). Vid gott resultat så får aktieägarna utdelning, ledningen bonus och de arbetande i bästa fall hyfsat utfall vid löneförhanslingarna.
En tredje tanke gäller arbete som sådant, och då tänker jag på arbete som utförs av alla de som producerar nyttigheter, som ser till att hjulen rullar i produktionen, som ser till att vård och omsorg bemannas m.fl. Ibland får man känslan av att det är bara klassresan som räknas och att insikten saknas om att vårt samhälle faktiskt är helt beroende av alla dessa som utför tämligen rutinartade uppgifter faktiskt är nödvändiga, oumbärliga. Åtminstone glöms de bort när det handlar om lönenivå. Åtminstone glöms de bort när det handlar om inflytande över sin arbetssituation. Åtminstone glöms de bort när det handlar om respekt.
Handlar det kanske egentligen om klasskamp?
Några entusiaster har startat en Eftervalsdebatt. Eller handlar det bara om hur rådslagen (vilket idiotiskt påfund) utformas?
Technorati Tags:
Klass, Klassanalys, Marika Lindgren Åsbrink, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Åsa Linderborg, Daniel Suhonen, Eftervalsdebatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Även om det förstås är tillåtet att lämna anonyma kommentarer så uppskattar jag om du anger namn i där för avsett fält.