Tankesmedja utan digitalt utbyte av tankar

Behövs verkligen RUT?: "Någonstans säger det något om tidsanda och debattklimat att detta speciella behov, behovet av städhjälp, lyfts fram framför alla andra behov och framställs som det mesta angelägna familjepolitiska kravet alla kategori"

Anne-Marie Lindgren har förstås rätt i sin iakttagelse. Det är oerhört intressant att fundera över vad det är som styr debatten, vilket perspektiv som dominerar. Thomas Hartman dryftar också den frågan utifrån en "studie" av journalisters egenintresse (inkomstnivå) och refererar också Ilsemarie.

Alltså - vem/vad bestämmer agendan t.ex. för partiledarutfrågningar, för nyhetsvärderingen....?

Anne-Marie Lindgren har däremot också fel. Jag har inte uppfattat att RUT-avdraget är den dominerande familjepolitiska frågan. Dess upphov är föreställningen om att det finns en utbredd svart sektor för hushållsarbete och att denna skulle kunna minskas genom avdraget. Detta skulle ha tre positiva effekter; Den ena att skatt kommer in från dessa inkomster, den andra att de anställda därmed skulle få ordnade förhållanden (sjukförsäkring, pension etc) och den tredje - och det är den enda som relaterar till familjepolitik om än indirekt) att nya jobb skulle skapas genom att fler skulle efterfråga sådana tjänster om de var vita och konkurrenskraftiga genom skattereduktionen (till att göra det själv huvudsakligen).

Nu är det ju osäkert hur många nya (vita) jobb som skapats och huruvida kostnaden för avdraget motsvarar ökade skatteintäkter - att betydligt fler inom medelklassen skulle vilja ha sådana tjänster torde vara uppenbart om man pratar med folk. Att arbetare aldrig kommer att kunna räkna hem att låta en annan arbetare utföra uppgifter man kan göra själv torde väl vara lika självklart.

Noterar att Arbetarrörelsens tankesmedja anser sig så självgod att man inte kan kommentera på deras blogg, de visar heller inte trackbacks. Lite stalinistiskt:)

Technorati Tags:
Thomas Hartman, Arbetarrörelsens tankesmedja, Anne-Marie Lindgren, Ilsemarie

Visa Sverigedemokraternas islamofobiska valfilm

Dörfär borde TV4 visa Sverigedemokraternas vidirga rasistfilm: "Jaha, nu får de som de vill. Jag kan inte dra någon annan slutsats.

Sverigedemokraterna har alltså gjort en skräckfilm där horder av niquabklädda kvinnor med barnvagnar hotar en stackars ensam svensk pensionär. I filmen är hotet fysiskt, de svartklädda kvinnorna stormar fram, och det ekonomiska samband som förs fram är att antingen har vi råd med alla de här muslimska barnen eller också har vi råd med äktsvenska pensionärer. Invandrarbarnen och -kvinnorna är hotet, den hotade pensionären den vi antas känna för (mycket suggestivt illustrerat med färgsättning och musik)."

Det som avhandlas av Isobel Hadley-Kamptz är alltså Sverigedemokraternas valfilm som TV4:s ansvarige utgivare Jan Scherman vägrat visa. Filmen kan man förstås ändå se (och nyss hade den visats över 42 000 gånger)

A-C Marteus går faktiskt - åtminstone vad gäller ordval i sin karaktäristik - än Hadley-Kamptz och skriver

SD ställer, i filmen, pensionärer mot invandrare. Och invandrarna framställs som en flock blodtörstiga spöken i svarta slöjor som, med barnvagnar som vapen, försöker tränga sig fram i välfärdssamhället och stjäla pensionärernas resurser. Det är precis samma strategi som nazisterna använde: framställ judar som något annat än människor, något mindre än människor. Framställ dem som vidunder, som djur. Vänj folket vid det. Sedan går vi vidare till nästa steg.

I själva verket skulle äldreomsorgen förstås kapsejsa på ett ögonblick om det inte var för alla invandrare som arbetar där. Men det argumentet biter inte på SD-anhängare. För de struntar ju i pensionärerna. Nej, låt mig vara tydlig: De ger fullständigt fan i gamla kärringar och gubbar. Fullständigt. De utnyttjar äldre medborgare för sina själviska syften: att få röster så att de kan ta sig in i beslutande församlingar och bedriva hatpolitik.

Ia är rätt kärnfull i sin kommentar

Den ariska pensionären måste prioriteras framför burkorna som ynglar av sig likt muslimer på Västbanken. Sieg Heil! Sieg Heil! Sieg Heil!

Frågorna tycks vara två:

Är filmen rasistisk?

Svar: den spelar oförblommerat upp en uttalat islamofobisk bild av den svenska verkligheten, jag tror till skillnad från Hadley-Kamptz att de vill spela på just okunskapen om islam, muslimer i kombination det USA-imperialistiska "kriget mot terrorism" (dagens imperialistiska offensiv mot områden med huvudsakligen arabisk/muslimsk befolkning) och få mottagaren att sätta likhetstecken mellan burka-kladda terrorister och asylsökande/invanrare med mörkare hudfärg

Bör den visas?

Svar: självklart av två skäl; yttrandefriheten bör vara absolut i ett demokratiskt samhälle och det finns sannolikt inget bättre sätt att få folk att reagera mot denna typ av budskap än att låta det träffa dagsljuset

Människor som eventuellt köper den typ av budskap som filmen marknadsför är det synd om. Finns de i någon större mängd är det ett uttryck för att såväl skolan som våra politiska partier, hela det demokratiska samhället misslyckats med att hos dessa visa det öppna samhällets överlägsenhet (man skulle kunna kalla det en betydande del av vårt kulturarv). Det är vi som representerar detta som har en läxa att göra!

Noterar att jag nog borde ha lagt till frågan om försvar av vårt öppna, demokratiska samhälle både mot dess inre hot (övervakning etc) och mot mörkermän av filmakarnas typ på listan i mitt tidigare inlägg I valet och kvalet.

Technorati Tags:
Expressen, Flyktingpolitik, Invandring, Solidaritet, Val2010, Isobel Hadley-Kamptz, A-C Marteus, Ia, Yttrandfrihet, Sverigedemokraterna, TV4

Sänkt moms inte rätt väg att gå?

Stark Sahlin i spretig utfrågning: "Som oppositionsledare var hon också noga med att ge sina rödgröna samarbetspartier erkännande. Inte minst miljöpartiet framhölls tydligt i frågan om eventuell sänkt tjänstemoms, som alternativ till RUT-avdraget. På Twitter påminde för övrigt också frilansjournalisten Andreas Henriksson att Sahlin "för några år sedan torgförde idéer om rut-liknande skattereduktion" och att hennes partidistrikt Stockholms län vill ha det."

Behövde ett inspel och hittade det hos Jonas Morian. Sänkt tjänstemoms - med restaurangbranschen i fokus - har aktualiserats denna vecka. Själv tillhör jag dem som ivrigt föresrpåkar sänkta kostnader för att köpa allehanda tjänster (neutralt vad gäller typ förstås - människor har olika önskningar/behov) och har lekt med tanken att använda momsnivåer. Fick mig dock en tankeställare häromdagen då jag förstod hur den metoden skulle kunna slå.

Bakgrunden är att jag har några olika källor till kunskap om hur tjänstesektorn kan tänkas resonera/agera. En av dessa är att jag faktiskt är delägare i ett bolag som levererar bl.a. tjänster. Där har vi inte funderat över frågan särskilt mycket trots att datarelaterade tjänster uppenbarligen torde behövas i större utsträckning än vad folk är villiga att betala för - svårt att ta betalt helt enkelt (från privatpersoner). Den andra är kontakter med framförallt restauratörer. Häromdagen började innehavaren av den indiska restaurang jag understundom frekventerar för intagande av lunch prata med mig med anledning av den sossenål jag har på kavajslaget. Samtalet handlade just om momsen och jag kunde snabbt konstatera att det denne man såg fram emot var större marginal - inte ökad försäljning, inte flera kunder utan just större marginal. Inte konstigt förstås - sänkt moms skulle väl ge en 5-krona per lunch, det ger faktiskt inte fler uteätare, inte sänkt pris utan just lite större marginal. Andra modeller måste till för att öka efterfrågan som skulle kunna generera flera jobb.

Technorati Tags:
Jonas Morian, Moms, Tjänster, Jobb

I valet och kvalet

Jobben kommer, jobben kommer | Badlands Hyena: "Det är förstås bra, men låt oss inte heller glömma att 8,0 procents arbetslöshet dessutom är betydligt mindre än de 6,0 procent som Göran Persson föll på 2006. Då var det dessutom massarbetslöshet, vilket det inte är nu."

Jag har svårt att få till det där riktiga engagemanget inför årets val. Lite glimtar det dock till när jag läser ovanstående citat. Orsaken är att jag en längre tid funderat över just begreppet massarbetslöshet - om nu vi väljer att kalla 6-8% för det (beroende på om vi är i opposition eller inte) - vad skulle vi då kalla t.ex. 20% om vi drabbades av en 20/30-tals depression?

Två frågor tycker jag att det är relevant att ställa idag (apropå valet):

1. Vad handlar valet om om vi bortser från retoriken?

2. Vad borde valet handla om?

Om vi börjar med den första frågan så förefaller det som om medielogiken helt styr. Nu gäller det att övertrumfa motståndaren med mer eller mindre populistiska förslag - erkannerligen spenderande. Är det inte mera skattepengar till än den ena, än den andra gruppen så är det minskade skatter för en den ena än den andra.

Jag undrar - faktiskt lätt förfärad - var den ideologiska striden tog vägen, vart tog frågan om ett demokratiskt, solidariskt samhällsbygge vägen? Hur kan skattelättnader - vare sig det handlar om jobbskatteavdrag eller pensionärsskatten (det senare ett faktiskt fult använt begrepp tyvärr - någon sådan existerar ju inte) - bli huvudfråga när vi har alltför många hemlösa som inte får en bostad, alltför många missbrukare som inte får den vård de behöver, alltför många barn som lever i relativt sett fattiga familjer. Och här börjar väl svaret på den andra frågan.

I ett demokratiskt samhälle riskerar ingen att bli oskyldigt uthängd (nu publiceras namn på folk - både misstänkta och offer), i ett demokratiskt samhälle övervakas/visiteras inte medborgarna, i ett demokratiskt samhälle ökar den enskilde människans inflytande - i vardagen, på jobbet och i samhället i övrigt.

I ett solidariskt samhälle är det omsorgen om dem som bäst behöver omgivningens stöd som står i fokus, som är politikens absoluta prioritet. I ett solidariskt samhälle kastas ingen ut, även romer och ensamkommande flyktingar är välkomna. I ett solidariskt samhälle står dörren öppen, välkomnas de som söker sig hit. I ett solidariskt samhälle minskar utrymmet för mer eller mindre tydligt uttalat rasistisk propaganda.

Valet borde i alla avseenden handla om framtiden. Inte om detaljer i ersättningsnivåer, skattesatser etc. Det borde handla om hur vi skapar en skola som förbereder för framtidens arbetsliv. Det borde handla om hur framtidens arbetsliv kommer/borde se ut, både vad gäller vad som kan skapa nya jobb/tillväxt och om hur makten i detsamma ser ut. Det borde handla om hur samhället ska vara organiserat för att säkra uthållig tillväxt, jobb och bostäder till alla osv.

PS jag kommer att bli mycket besviken om de rödgrönas valmanifest bara blir ytterligare ett utspel i raden som spenderar - fram med lite visioner DS

Technorati Tags:
Integritet, IT i skolan, Miljöpartiet, Skola, Val2010, Valstrategi, Vänsterpartiet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet

En oppositionell skolpolitik - finns den?

Alliansfritt Sverige: Augusti 24, 2010 - Ordningshetsen i skolan riskerar rasera svensk konkurrenskraft: "Det är en formidabel sågning av utbildningspolitikens kamp mot det kreativa."

Alliansfritt citerar från en intervju med Thomas Kroksmark som avslutas med:

Thomas Kroksmark anser att det som behövs är ett skifte av fokus.
-Vi har en skolminister som fokuserar på ordningsfrågor i stället för frågor som rör ett kunskapsintensivt samhälle, vad är egentligen värt att veta. Politiken orkar inte dit och det är ett handikapp för den svenska skolan. Det är inte bara regeringen som har den här synen, oppositionen har inte en enda ny skolidé, säger han.

Kroksmark pekar på bristen på opposition vilket förstås är lite deprimerande. Det som krävs är en skolpolitik som tar sikte på att skapa en skola för vår tid - det handlar om en skola som fokuserar kunskap/kompetens som behövs i detta århundrande, inte det förra:)

I en sådan skola är det barnens utveckling som som prioriteras, där ses barnen framför att mätas och vägas, där används samma verktyg för kunskapsarbete som i övriga samhället. där är det tillägnandet av verktyg för att förstå, kritiskt granska och använda information liksom att skapa kunskap som betonas. I en sådan skola är det kreativt skapande som lägger grunden för självständiga, entreprenöriella medborgare.

Finns inte mycket plats för kontroll, övervakning, förbud i en sådan skola!

Kanske är det helt enkelt en IT:fierad flumskola vi behöver?

Technorati Tags:
Alliansfritt, Thomas Kroksmark, Flumskolan

En förvirrande dag

Currently playing in iTunes: Who's Gonna Fill Those Shoes by Buddy Guy

FP misstänkliggör invandrare: "Enligt medieanalysföretagen Retriver och Synovates undersökning i juli är Jan Björklund en belastning och det största hindret för att 24 procent av väljarna ska lägga sin röst på Folkpartiet. En kvalificerad gissning är att det är den hårda framtoningen av kravliberalismen som är problemet, eftersom man enligt undersökningen ”önskar mer socialliberalism”. Språktest, burkaförbud och kortare föräldraledighet för flyktingar är således inga vinnande valfrågor i Sverige.

Likabehandling är en grundbult inom liberalismen. Eller som min liberalt sinnade vän kirurgen uttryckte det: ett liberalt parti, som inte uppfattas som liberalt, har problem."

Mikael Trolin sätter fingret på den kanske viktigaste frågan man bör ställa rörande folkpartiets politik - siktar man på att göra en dansk, dvs "

Venstre blev framgångsrikt efter att man på ett populistiskt sätt krävt hårdare integrationslagar och minskad flyktingmottagning."

Det verkar ju dessvärre så och får vi samma effekt också inom andra större partier riskerar vi mycket.

Dagen har dock varit något omtumlande. Expressen publicerade uppgifter om att

"Wikileaks grundare Julian Assange söks av svensk polis.
Han är på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt i Stockholm.
- Han är anhållen i sin frånvaro, bekräftar Maria Häljebo Kjellstrand, jourhavande åklagare i Stockholms City, för Expressen."

Denna publicering baseras bara på att någon tipsat tidningen om beslutet från åklagaren utan hänsyn till att anklagelserna möjligen inte skulle hålla för vidare granskning (vilket de tydligen inte gjorde). Under tiden hann dock ett stort antal "nyttiga idioter" förstås försvara publiceringen särskilt aktivt på Twitter - bara för att nämna några Niclas Strand, Sofia Mirjamsdotter och Fredrik Strömberg (den senare har för övrigt inte ens bemödat sig om, att på bloggen meddela, att anklagelserna åtminstone huvudsakligen dragit tillbaka).

Personligen har jag uppfattningen att namnpubliceringen i detta fall var helt omotiverad. Inte för att åklagare senare ändrat beslutet utanför att att beslut av åklagare om anhållande i sig inte är skäl för publicering oavsett den anklagades status. Skadan publicering orsakar kan inte anses stå i proportion till nyttan (det s.k. allmänintresset).

Hela historien gav förstår också näring till en del s.k. konspirationsteorier även om dessa nog i detta fall inte får ses som så långsökta.

Jan Helin står dock för det mest korkade uttalandet idag:

Just nu arbetar redaktionen vidare med att få fram mer uppgifter i sak kring anklagelserna och vi fortsätter att söka Julian Assange för en intervju. I sociala medier går nu storyn om våldtäktsanklagelserna mot Assange som en gräsbrand, ackompanjerade av den ena konspirationsteorin efter den andra. Journalistik är nu nödvändigt för att verifiera floden av uppgifter.

Han tycks tro att det är journalistikens uppgift att ge oss uppgifter så att vi kan bedöma vad som hänt trots att det är uppenbart att detta är en polisiär uppgift inom ramen för en påbörjad förundersökning. Menar Helin att dom skall avkunnas av Aftonbladets reportrar?

Technorati Tags:
Aftonbladet, Integritet, Niclas Strandh, Wikileaks, Julian Assange, Jan Helin, Expressen, SvD, DN, Sofia Mirjamsdotter, Fredrik Strömberg

Cetin versus Sabuni

Currently playing in iTunes: Real Live Livin' Hurtin' Man by W.C. Clark

Sabuni kravlar fram i populistisk lervällning: "Mönstret är klart och tydligt. Folkpartiet vill se ett Sverige med två system och normer. Ett för vita svenskar och så ett lite hårdare och svårare för oss med bruna ögon och parabolantenner på balkongen. När Nyamko Sabuni föreslår att speciella lagar ska gälla för en särskild etnisk del av befolkningen frångår hon nämligen alla principer om alla människors lika värde."

Ibland är det så oerhört lätt att välja, ibland blir skiljelinjerna i politiken övertydliga, närmast överväldigande. När Evin Cetin sågar Nyamko Sabuni förslag ser man faktiskt krälandet i den populistiska lervällingen framför sig.

Sabuni som alltså stoltserar med titeln integrationsminsiter "vill ha en låglönesektor för utlandsfödda med dålig skolunderbyggnad och utbildning." Man undrar om inte ett stort problem med integrationen är att utlandsfödda oavsett utbildning hänvisas till den låglönemarknad vi redan har. Fråga t.ex. taxichaufören vilken akademisk examen som krävt för att få det jobbet. Eller fråga städerskan på jobbet hur integrerad hon känner sig.

Man blir lite trött på dessa "nya fräscha förslag". Eller som Peter Andersson uttrycker det:

I stället för att gå till bred attack mot segregationen, utanförskap och en alltför bristfällig förmåga att se till individers styrkor spelar folkpartiet fulspel med främlingsfientigheten som joker.

Technorati Tags:
Flyktingpolitik, Evin Cetin, Nyamko Sabuni, Alliansfritt, Peter Andersson

Ska vi få mer fri tid genom mindre restid eller mindre arbetstid

Vem springer butlerns ärenden då?: "Då kom så äntligen förslaget som ska vinna stockholmsborna för en vänsterregering. De två ledande sossarna i Stockholms stad & län skriver på DN Debatt om hur stockholmare ska få älska och skratta mer. Dessa två så viktiga sysselsättningar för oss människor. Sånt måste ju bara lyftas fram."

Carin Jämtin och Ilija Batljan har lagt fram ett förslag som faktiskt representerar lite nytänk - är smartare för att citera Jämtin. De har sett att folk har svårt att få vardagen att hänga ihop och att mer eller effektivare utnyttjad tid skulle vara bra att ha. Istället för att, som kanske de flesta skulle göra med samma problemformulering, helt enkelt återuppliva kampen för arbetstidsförkortning (någon som minns krav på 6-timmars arbetsdag) så försöker Jämtin och Batljan hitta andra tidstjuvar och hittar dem i arbetsresorna - 77 minuter per dag i genomsnitt i Stockholmsområdet. Nu bryr sig tyvärr inte Jämtin och Batljan om alla utan inriktar sig helt på de 24% som använder kollektivtrafiken (och förstås den grupp som kan tänkas lockas att övergå till den framgent). Dock - idén är faktiskt bra, precis som RUT-avdraget underlättar folks (de som har råd) liv skulle förstås bättre service t.ex. i anslutning till stationer/hållplatser underlätta väsentligt. Vilka typer av service människor kan tänkas vilja ha är förstås en annan fråga, liksom deras betalningsvilja/förmåga. Är det t.ex. rimligt att tänka sig att man både skulle vilja släpa med sig sin smutstvätt till t.ex. t-banan och dessutom betala för att få den tvättad (pris per skjorta på dagens många tvättinrättningar inkl. strykning är 20 kronor styck tror jag). Ser för mig Alby-borna streta i motvinden en tidig novembermorgon med stora tvättsäckar - alla i riktning mot tunnelbanan:)

Som sagt, jag tycker att detta utspel är välbehövligt, det sätter fingret på en liten men dock viktig fråga - hur få tiden att räcka till mera. Trodde dock först att det var ett rätt oplanerat utspel och att det fanns en hel del som man borde tänka till om hur det skulle kunna fixas (t.ex. så att även de 76% som har samma restid men inte passerar kollektivtrafikcentra skulle kunna få samma "hjälp"). Så verkar inte vara fallet - det finns t.o.m. en site ägnad förslaget Mer tid att leva

Kritik har dock inte låtit vänta på sig och i synnerhet tycks användandet av butler-begreppet väckt stor munterhet.

Technorati Tags:
Erik Laakso, På Uppstuds, Storstadsväljare, Voltaire, Carin Jämtin, DN Debatt, Ilija Batljan, Aftonbladet, Mer tid att leva, Butler, Alby, RUT-avdrag

Så kan Wikipedia användas i undervisning

Wikipedia - uppgift för skolan: "Tänk vilken kunskapsproduktion som de ca 600 000 eleverna i årkurserna 7 – 9 i grundskolan och 1 – 3 i gymnasieskolan skulle kunna bidra med!!!"

Jag försökte utmana skolan i ett blogginlägg 2007 och det verkar som om det händer, om än kanske i mindre skala och lite långsammare än jag tänkte då. Hittar Niklas Karlsson som beskriver ett exempel på hur eleverna fått använda Wikipedia som "slutstation" för sitt arbete. En intervju med Niklas Karlsson finns på IT för pedagoger.

Fortfarande är det dock så att skolan tenderar att betrakta Wikipedia som ett problem, så står det idag på Wikipedia:Erfarenheter av Wikipedia i utbildningen att

"Det stora problemet med Wikipedia i klassrummet är just källkritiken"

. I Wikipedia:Använda Wikipedia i undervisningen finns emellertid en del tips som mera ansluter till det som är min vision:

"Den svenska delen av Wikipedia kan vara mer lämpad för obligatorisk Wikipediapublicering än den engelska, eftersom mycket finns att göra i den svenska delen inom vissa områden, medan man riskerar att försämra välskrivna engelska artiklar om man uppmanar nybörjare att skriva där.
Eleverna kan uppmuntras att översätta motsvarande engelska artiklar till svenska, men får inte citera upphovsrättskyddat material ord för ord."

I min vision utnyttjas Wikipedia (företrädesvis svenska förstås) för att skapa ett syfte med elevernas arbete som går utöver att prestera något som i stort sett bara läses av läraren. Genom att mera systematiskt använda Wikipedia som "slutstation" skapas både större motivation och nytta dvs det finns en samhällelig nytta med en över tid allt mer omfattande och användbar svens Wikipedia. Jag tänker mig tre huvudsakliga modeller - för grundskolan och gymnasiet:

1. Produktion av nya artiklar

2. Bearbetning av existerande artiklar

3. Översättning av artiklar

På mer avancerade nivåer inom utbildningsväsendet kan man säkert också tänka sig publicering på andra språk än svenska - fast kanske tidigare på andra modersmål än svenska.

En särskild poäng är att elever skulle kunna få uppleva att de faktiskt är delaktiga i en meningsfull kunskapsproduktion genom att istället för att "återupprepa" vad tusentals elever gjort/gör kunna bygga på vad som producerats/dokumenteras och faktiskt ta saker och ting vidare.

Vore kul att få tag på fler exempel på hur Wikipedia faktiskt används som den utmärkta publiceringsplattform den är.

Technorati Tags:
Niklas Karlsson, Wikipedia, Skola, IT i skolan, IT för pedagoger

Igen om klass

Currently playing in iTunes: Mississippi by JJ Grey & Mofro

Om vad klass är: "Dels har vi ett vad vi kan kalla weberskt klassbegrepp. Weber är i det här fallet den tyske sociologen Max Weber. Han är på inget sätt skyldig till allt som jag skriver här, men får fungera som samlingsnamn. I den här kategorin samlas den typ av klassbegrepp (statusgrupper sa Weber) som handlar om utbildning, kulturella mönster, familjebakgrund, löner, social status osv. Det är ett hierarkiskt system som ofta brukar kunna kokas ner till en klassuppdelning bestående av överklass, medelklass och underklass.

Å andra sidan har vi vad vi kan kalla ett marxskt klassbegrepp. Marx är så klart den lika tyske sociologen Karl Marx. Marx klassbegrepp handlar om förhållande till produktionsmedlen: om du säljer din arbetskraft eller köper andras, arbetarklass och borgarklass. Det är ett begrepp som handlar om maktförhållanden, och en konflikt mellan klasserna om makten.

Båda dessa perspektiv har sina poänger som analysinstrument. De existerar sida vid sida och kan användas för att förstå olika aspekter av vårt komplexa samhälle. Problemet är när de oreflekterat sammanblandas."

Fredrik Jansson skrev 2008 ett riktigt bra inlägg om klassbegreppet. Mycket mera finns förstås att säga om detta men Janssons inlägg ger en mycket bra ingång. För många verkar tyvärr denna typ av lätt abstrakta analyser svåra att förstå. Så blandar somliga lått samman begreppet klass med individers upplevda placering i samhällshierarkin men det är ju något helt annat. Lika gäller frågan om social rörlighet och de mekanismer som fungerar som bevarare av klassamhället - det senare väl utvecklat av sådana sociologer som Pierre Bourdieu.

Den historiska materialismen ger oss verktyg att förstå världen:

Teorin hävdar att tonvikten vid förklarandet av historiska skeenden skall läggas på materiella faktorer. Motsatsen till den materialistiska historiesynen är den idealistiska, som betonar enskilda personers och gruppers handlingar, samt idéers och ideologiers inverkan, då det gäller att förklara historiska skeenden. Den kan också ses riktandes en udd mot ahistorisk materialism, som exempelvis Ludwig Feuerbachs [1] Här citeras Marx i en kommentar om Feuerbach: "I den mån han är materialist är han inte historiker, och i den mån han är historiker är han inte materialist." Materialism förfäktades på något sätt av bland annat Karl Marx och Friedrich Hegel, men är inte uteslutande ett socialistiskt resonemang.

Marx menade att samhällets utveckling hade genomgått ett antal olika historiska perioder, där varje period har karakteriserats av en intressekonflikt grundad i en uppdelning av arbetet. Denna konflikt är det som driver historien framåt som en utveckling av tes, antites och syntes (se dialektik). De senaste historiska perioderna i västerlandet har varit slavsamhället som efterträddes av feodalism och slutligen kapitalism (där imperialismen av Lenin deklarerades vara kapitalismens högsta stadium).

En av de bästa skrifterna, långt ifrån invändningsfria förstås, när det gäller den historiska materialismen är Nikolaj Bucharins Den historiska materialistiska historieuppfattningen (den utgåva jag läst utgiven av Arkiv 1980 (orginal från 1923) med ISBN 91 85 118 39 7. Häri finns redan embryot till det som sedan formar t.ex. Bourdieu.

Men låt oss återvända till det som föranleder detta inlägg - svårigheten som många har att skilja på materialismen som ett analytiskt instrument i vilket just klassbegreppet spelar en väsentlig roll och den egna upplevda identifikationen med en specifik grupp (som förstås kan rubriceras som klass men lika gärna kan bestämmas av något annat såsom kön, subkultur av valfri typ, etnicitet osv.). Ibland är det faktiskt istället oförmågan att identifiera sig med en grupp som man i mer objektiv mening tillhör som utgör problemet.

Vi lever i ett klassamhälle. Detta manifesteras i det dagliga livet genom de relationer vi har till produktionsmedlen - alltså om vi äger dem och lever av detta ägande, i någon mening har betydande inflytande över dem eller om vi bara har vår arbetskraft att sälja. Om vi tjänar mer än grannen är i sammanhanget oväsentligt. Till vilken klass vi identifierar oss är lika oväsentligt. Det vi förstår av det analytiska instrument som den historiska materialismen ger oss är hur relationerna mellan klasserna driver/bestämmer utvecklingen av samhället.

Något helt annat utspelar sig på den individuella nivån. Dels har vi frågan om klassmedvetenhet, dvs upplevd klasstillhörighet, dels har vi frågan om reproduktion av klasser respektive möjligheterna till social rörlighet/klassresor. Det förra manifesteras i sådant som facklig solidaritet, det senare i faktorer som socialt/kulturellt kapital och möjligheter att förvärva sådant för de som inte fötts med det. Rörligheten uppfattas ofta av den enskilde som en känsla av bristande tillhörighet.

Många tycks tro att klassanalys tillhör det förgångna, att vi lever i ett samhälle fritt från de motsättningar som klassanalysen avslöjar. Ofta tycks skälet till detta vara en relativt hög levnadsstandard även hos grupper som normalt räknas till arbetarklassen. Idén tycks vara att om en eller många yrkesgrupper lyckas förbättra sina villkor (oftast förenat med hård facklig kamp) så upphör de att vara arbetare, så förändras deras position i förhållande till produktionsmedlen. Detta är förstås felaktigt och bara uttryck för att man inte förstått de grundläggande motsättningar som karaktäriserar vårt samhälle.

En lite absurd effekt av bristen på analytiskt arbete inom arbetarrörelsen av idag är det förakt för traditionella företrädesvis kvinnodominerade arbeten som odlas. Således beskrivs ofta arbeten som handlar om städning och annan (hushållsnära) service i nedsättande termer. Likadant får man emellanåt känslan av att det är något fel på folk om de inte eftersträvar socialt klättrande. Det finns i varje samhälle massor med skitgöra som helt enkelt måsta utföras - det skall man kunna ägna sig åt med stolthet!

Technorati Tags:
Fredrik Jansson, Klass, Klassanalys, Karl Marx, Friedrich Engels, Max Weber, Pierre Bourdieu, Nikolaj Bucharin, dialektik

Räknas alla

Pour le moment: Dagens klass 100731: "Att kollektiva gemenskaper blir svagare och individen lyfts fram betraktas gärna som en förändring som ger större frihet åt människor att själva forma sina liv efter önskemål. Det är dock en utveckling som gynnar långt ifrån alla och påminner om varför diskussionen om klass fortfarande är viktig.

I valupptakten är socialförsäkringar och arbetsmarknad stridsfrågor i blockpolitiken. Det är dock många som tycks bortglömda i argumenten.
Det är de många tusen som står utanför de flesta socialförsäkringssystem. Det är de som inte är berättigade till a-kassa, som inte tillhör något fack, som försörjer sig på timanställningar och via bemanningsföretag där de inte har lön utöver arbetade timmar. För dem är det ofta försörjningsstödet, med tillhörande stigma, som är alternativet om tiderna de får inte räcker.

Det är en daglönarverksamhet, där den ekonomiska otryggheten dominerar livet och möjligheterna till kollektivt motstånd är små. I jämförelse med denna stora och diffusa grupp har den klassiska industriarbetarklassen betydligt tryggare arbetsvillkor."

Agnes har rätt även om jag kan ha invändningar mot hennes klassanalys - klass är inte en plånboksfråga, klass handlar om relationen till produktionsmedlen, om ägande och makt. Detta innebär dock inte att hennes poäng påverkas. Det finns uppenbart grupper som glöms bort. Ett av skälen till det finner vi i Daniel Swedins artikel

Men ingen verkar intresserad. I Blötberget och Garpenberg, i Hallonbergen och Angered finns människor som lämnats åt sitt öde. I höst förutsätts man rösta som de alltid gjort, medan välbeställda storstadsbor tydligen måste övertygas.

Kanske är det dags för både väljare och politiker att sluta föreställa sig ett Sverige där landsbygdens och storstaden människor ser helt olika ut och där dessas intressen alltid är varandra motsatser.

För i landsbygdsmänniskans och förortsmänniskans delade känsla av vanmakt och osynliggörande, borde det finnas alla möjligheter för ett parti att bygga allianser och söka stöd inför valet i september.

Trots allt lever ju de flesta väljarna inte i Stockholms innerstad.

Det Swedins analys saknar är dock just relationen till valstrategernas analys (som ersatt ideologerna i alla partier tror jag) som ju förstås bara har ett syfte, nämligen att identifiera de frågor som kan vinna det lilla antal röster (handlar om 100 000 till 200 000 tusen) som krävs för att vinna valet. Därför är medelklass i storstäder intressant (och därför är "alla" på Pride).

Anders Nilsson bidrar med en annan pusselbit

Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

Technorati Tags:
Anders Nilsson, Daniel Swedin, Klass, Klassanalys, Val2010, Storstadsväljare, Valstrategi