Vinna val eller vinna en rörelse - det är frågan

Syftet med politiskt arbete är inte att vinna väljare: "I alla fall inte med vänsterpolitiskt arbete. Syftet med politiskt arbete på vänsterkanten ska vara och måste vara att medvetandegöra människor och att ge människor verktyg och möjligheter att analysera och förändra sin egen verklighet. Vänsterns arbete ska syfta till att få människor att ta vardagen i sina egna händer så som folket i arabvärlden gjort. Syftet ska inte vara att få människor att rösta på vänstern. Människor ska vara subjekt, inte objekt som genom valpropaganda och lämpliga handlingar ska fås att rösta vart fjärde år."

Numera är det inte så ofta jag får tillfälle/anledning att citera Anders Svensson. I det citerade stycket har han emellertid fullständigt rätt!

Det har också Katrine Kielos när hon konstaterar att

"Ett politiskt projekt som inte förnyar sig efter ett katastrofval som detta kommer oundvikligen att irra iväg i sina egna besvärjelser – en paranoid skugga av sitt forna jag."

Jan Andersson är däremot helt ute och cyklar

En sak slås jag av. Ingen tycks tala om att vi ska välja en partiledare och en partiledning som har förutsättningar att vinna framtida val.

Inte bara för att han inte tycks uppmärksamma att just att vinna val tycks vara nästan det ända som intresserar utan också för att just det är det nästan minst intressanta i frågan.

Lika borta är Johanna Graf

Jag håller med Jan Andersson, jag trodde faktiskt också att valet av partiledning handlade om möjligheten att vinna val, inte om att lösa interna problem.

Lite senare i samma inlägg tycks hon dock ha fattat

Jag brukar inte hålla med Göran Greider i mycket, men när han i City skriver att (S) snarare borde leta efter en ny rörelse än en ny Olof Palme har han helt rätt. Dagens rörelse släpper bara fram strömlinjeformade ledare som stöter sig med så få som möjligt.

Andra startar så här kort före kongressen och partiledarvalet diskussion om något helt annat, nämligen partiets förmåga att fostra kvinnliga ledare, vilket vi hittar t.ex. hos Lena Sommerstad och Eric Sundström. Jag som trodde vi hade ett generellt problem (vilket Sundström dock ser) - men tydljigen gäller det huvudsakligen kvinnliga.

Vår käre partisekreterare Ibrahim Baylan vet dock att vi kommer att få en manlig partiledare trots att inga kandidater presenterats och kongressen inte är genomförd. I sitt brev till oss medlemmar låter han meddela att

För det första, och kanske den viktigaste utgångspunkten för partiet, är att jag vill medverka till att vi får en jämställd partiledning. Vi ska i partiets ledning ha en kvinna och en man. För ett feministiskt parti är det en självklarhet.

Fullständigt hjärnsläpp enligt min mening. Vi behöver en bra partiledning alldeles oavsett kön. Vad man har mellan benen avgör inte förmågan att leda partiet. Fantastiskt dock att Baylan faktiskt redan nu vet att det för "balansens" skull behövs en partisekreterare av annat kön än hans eget.

Baylans referens till vad som krävs av ett feministiskt parti (jag som trodde vi var ett socialistiskt) får mig att tänka på Helene Bergmans

T o m Göran Persson kallade sig för feminist, en blasfemi eller med ett annat ord - hädelse. Inte för att han är man utan för att han representerade makten.

Funderar också på om Erik Laakso har rätt

Det här är ett uppenbart problem som uppstår då man, medvetet eller omedvetet, sätter sig i en beroendeposition och gör sig själv till ett verktyg för någon annan. Att sedan inte kunna inse att man faktiskt varit ett verktyg som någon annan spelat på för sina egna syften svider än mer.

Visst är det så att man nu kan se en närmast förbluffande kritisk ansats från många bloggande kollegor som tidigare (under valrörelsen främst) framstod som megafoner. Frågan är om denna förändring verkligen ska tillskrivas frustration över begränsat inflytande som Laakso gör gällande eller om man snarare borde betrakta det som ett sent om än välkommet uppvaknande.

Technorati Tags:
Eric Sundström, Erik Laakso, Ibrahim Baylan, Johanna Graf, Katrine Kielos, Lena Sommestad, Anders Svensson, Jan Andersson, Helene Bergman