Vart tog fölkrörelsen vägen

Currently playing in iTunes: Take A Look Back by Oli Brown

Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål.: "Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål. Vårt mål ska vara det Goda Samhället, ett samhälle där alla har samma värde, lever fria liv i solidaritet med allt det som är våra gemensamma livsförutsättningar"

Vilka blir egentligen konsekvenserna av Anders Nilssons resonemang, inte helt enkelt att se eftersom vi nog är rätt långt från den folkrörelsetradition han längtar till. När så mycket av partiets politik handlar om att vara lite generösare med skattemedel, bjuda över (valrörelens största taktiska misstag), restaurera idag illa fungerande system, statskrameri helt enkelt. Claes Krantz skriver

Riktig förnyelse är inte att bygga vidare på gårdagens samhälle. Det är att bygga vad som blir framtidens. Strukturerna är inte viktigare än människorna som ska leva där. Den socialdemokratiska förnyelsen måste vara att skriva en ny berättelse för Sverige. En berättelse som fogar in både radhusområdena och förorter. Som ser alla svenskar. I praktisk poltik. Där alla får möjlighet.

Själv tror jag förstås att det är fel att som Högberg tro att det handlar om organisation

Frågan är om socialdemokratin åter kan bli en levande folkrörelse som folk känner spänning till och vill gå med? Jag hoppas så klart men känner en tveksamhet då nya kulturer rotat sig så hårt och reviren kraftigt inpinkade. Det kommer behövas stora strukturella förslag från kriskommissionen. Vi får hoppas att de orkar och vill lägga de förslag som måste läggas om vi ska återfå folks tro på socialdemokratin.

Vi talar politik, vi talar ideologi, vi talar tillbaka till rötterna, tillbaka till människorna.

Jämlikhetsanden hittar ett tänkvärt korn - återväcka aktivismen:

Vi behöver återvinna reformismen i politiken och vi behöver återväcka aktivismen i folkrörelsen. Det räcker inte att visa ett obestämt och allmänt missnöje på första maj. Vi har två otäcka riktningar i regeringens politik som var och en borde väcka ett brett folkligt missnöje istället för ett jaha. Det ena är sjukförsäkringen, det andra är den smygande försämringen av villkoren på arbetsmarknaden. (Vi behöver göra annat också, innanför murarna, riva dem t.ex.)
Så här sitter jag och väntar på det folkliga upproret med rötterna i arbetarrörelsen. För inte ska jag väl behöva göra något själv?* Jag bloggar ju, vad ska du göra?

Rebella tror att det har med orden att göra

Trovärdigt, långsiktigt och hållbart skulle vara bra ledord när vi letar efter de ord vi ska använda för att föra fram vårt budskap. För det måste ske i den ordningen. Först forma politiken, visionen eller målet. Sedan klä budskapet i ord som förklarar hur vi menar och lockar människor att engagera sig för vår sak. Retoriken kan aldrig få lov att styra innehållet, det måste alltid vara tvärtom. I valrörelsen kändes det som att slagorden på partiets valaffischer kom från ingenstans, utan förankring i de egna leden. Vi kan inte vänta – på vad då? På att få tillbaka makten och alla roliga förmåner som kommer med den?

Och visst är det så - när högern pratar om utanförskap så handlar det om folk som belastar, när vi använder begreppet handlar det om allienerade människor - två helt olika betydelser, vems definition vinner allmänt gillande?

Tror faktiskt Peter Andersson hittat det väsentliga

Den förnyelse som en del talar om krävs görs inte med den öppenhet och inbjudande förhållningssätt som eländesvalet egentligen kräver.

Det finns en uppenbar risk att "eftervalsdebatten" denna gång precis som efter 2006 inte inolverar, inte förs på ett sätt som engagerar, inte faktiskt ger utrymme för en diskussion som stimulerar. Ett bra exempel på en ytterligt ytlig analysförmåga ser vi t.ex. i Ilja Batljans uppradande av s-missar:

Han tror att partiets katastrofval på riksplanet förlorades på skattepolitiken, Rut-avdraget och samarbetet med V och MP.

Visst har Batljan rätt vad avser en del strategiska och taktiska misstag (för vilket partiledningen har ansvaret) men vad hade de att jobba med. Vi hade en undermålig diskussion, om den nu meriterar för det epitetet, efter 2006 med ett ledarskap vars främsta meriter var tjänst i tidigare regeringar. Det är ju egentligen fantastiskt att vi gick till val 2010 med ett ledarskap som antingen varit del av detsamma sedan 80/90tal eller promoverade av detsamma. Så tillsätter samma förbrukade ledarskap kriskommissioner. Möjligen ingår Batljan i kriskommissionen - till vilken nytta? På vilket sätt representerar han något annat än ett teknokratiskt ledarskap som ser poltiken som en alternativ karriärväg?

– Att vara politiker är inget jobb och man ska kunna gå ut och in i politiken utan att det är konstigt. Jag överväger varje dag om jag ska fortsätta, och som jag känner just nu kommer jag att göra det ett bra tag till. Men något löfte om att fortsätta till valet 2014 ger jag inte, säger han.

Det är skillnad på att se på politik som något som ger plats för den egna karriären (något som man kan gå in och ut ur) och att se politik som något man engagerar sig i för att förverkliga allas våra drömmar, allas våra visioner och där operatören för detta (den valde representanten) är av helt underordnad betydelse.

Partiers existensberättigande handlar om förmågan att formulera en politik som större eller mindre väljargrupper uppfattar som relevant utifrån en idé av hur samhället bör utvecklas. Partiers förmåga att erövra ett stort förtroende (väljarstöd) handlar om att formulera en politik som är relevant för en stor grupp väljare utifrån denna idé. Just nu tycks den socialdemokratiska politiken bara vara relevant för ca 30% av väljarkåren, och delar av dessa torde vara socialdemokrater av "gammal och ohejdad vana". Det är en synnerligen allvarlig situation.

Technorati Tags:
Anders Nilsson, Ilija Batljan, Peter Andersson, Peter Högberg, Claes Krantz, Jämlikhetsanden