Visa Sverigedemokraternas islamofobiska valfilm

Dörfär borde TV4 visa Sverigedemokraternas vidirga rasistfilm: "Jaha, nu får de som de vill. Jag kan inte dra någon annan slutsats.

Sverigedemokraterna har alltså gjort en skräckfilm där horder av niquabklädda kvinnor med barnvagnar hotar en stackars ensam svensk pensionär. I filmen är hotet fysiskt, de svartklädda kvinnorna stormar fram, och det ekonomiska samband som förs fram är att antingen har vi råd med alla de här muslimska barnen eller också har vi råd med äktsvenska pensionärer. Invandrarbarnen och -kvinnorna är hotet, den hotade pensionären den vi antas känna för (mycket suggestivt illustrerat med färgsättning och musik)."

Det som avhandlas av Isobel Hadley-Kamptz är alltså Sverigedemokraternas valfilm som TV4:s ansvarige utgivare Jan Scherman vägrat visa. Filmen kan man förstås ändå se (och nyss hade den visats över 42 000 gånger)

A-C Marteus går faktiskt - åtminstone vad gäller ordval i sin karaktäristik - än Hadley-Kamptz och skriver

SD ställer, i filmen, pensionärer mot invandrare. Och invandrarna framställs som en flock blodtörstiga spöken i svarta slöjor som, med barnvagnar som vapen, försöker tränga sig fram i välfärdssamhället och stjäla pensionärernas resurser. Det är precis samma strategi som nazisterna använde: framställ judar som något annat än människor, något mindre än människor. Framställ dem som vidunder, som djur. Vänj folket vid det. Sedan går vi vidare till nästa steg.

I själva verket skulle äldreomsorgen förstås kapsejsa på ett ögonblick om det inte var för alla invandrare som arbetar där. Men det argumentet biter inte på SD-anhängare. För de struntar ju i pensionärerna. Nej, låt mig vara tydlig: De ger fullständigt fan i gamla kärringar och gubbar. Fullständigt. De utnyttjar äldre medborgare för sina själviska syften: att få röster så att de kan ta sig in i beslutande församlingar och bedriva hatpolitik.

Ia är rätt kärnfull i sin kommentar

Den ariska pensionären måste prioriteras framför burkorna som ynglar av sig likt muslimer på Västbanken. Sieg Heil! Sieg Heil! Sieg Heil!

Frågorna tycks vara två:

Är filmen rasistisk?

Svar: den spelar oförblommerat upp en uttalat islamofobisk bild av den svenska verkligheten, jag tror till skillnad från Hadley-Kamptz att de vill spela på just okunskapen om islam, muslimer i kombination det USA-imperialistiska "kriget mot terrorism" (dagens imperialistiska offensiv mot områden med huvudsakligen arabisk/muslimsk befolkning) och få mottagaren att sätta likhetstecken mellan burka-kladda terrorister och asylsökande/invanrare med mörkare hudfärg

Bör den visas?

Svar: självklart av två skäl; yttrandefriheten bör vara absolut i ett demokratiskt samhälle och det finns sannolikt inget bättre sätt att få folk att reagera mot denna typ av budskap än att låta det träffa dagsljuset

Människor som eventuellt köper den typ av budskap som filmen marknadsför är det synd om. Finns de i någon större mängd är det ett uttryck för att såväl skolan som våra politiska partier, hela det demokratiska samhället misslyckats med att hos dessa visa det öppna samhällets överlägsenhet (man skulle kunna kalla det en betydande del av vårt kulturarv). Det är vi som representerar detta som har en läxa att göra!

Noterar att jag nog borde ha lagt till frågan om försvar av vårt öppna, demokratiska samhälle både mot dess inre hot (övervakning etc) och mot mörkermän av filmakarnas typ på listan i mitt tidigare inlägg I valet och kvalet.

Technorati Tags:
Expressen, Flyktingpolitik, Invandring, Solidaritet, Val2010, Isobel Hadley-Kamptz, A-C Marteus, Ia, Yttrandfrihet, Sverigedemokraterna, TV4

Räknas alla

Pour le moment: Dagens klass 100731: "Att kollektiva gemenskaper blir svagare och individen lyfts fram betraktas gärna som en förändring som ger större frihet åt människor att själva forma sina liv efter önskemål. Det är dock en utveckling som gynnar långt ifrån alla och påminner om varför diskussionen om klass fortfarande är viktig.

I valupptakten är socialförsäkringar och arbetsmarknad stridsfrågor i blockpolitiken. Det är dock många som tycks bortglömda i argumenten.
Det är de många tusen som står utanför de flesta socialförsäkringssystem. Det är de som inte är berättigade till a-kassa, som inte tillhör något fack, som försörjer sig på timanställningar och via bemanningsföretag där de inte har lön utöver arbetade timmar. För dem är det ofta försörjningsstödet, med tillhörande stigma, som är alternativet om tiderna de får inte räcker.

Det är en daglönarverksamhet, där den ekonomiska otryggheten dominerar livet och möjligheterna till kollektivt motstånd är små. I jämförelse med denna stora och diffusa grupp har den klassiska industriarbetarklassen betydligt tryggare arbetsvillkor."

Agnes har rätt även om jag kan ha invändningar mot hennes klassanalys - klass är inte en plånboksfråga, klass handlar om relationen till produktionsmedlen, om ägande och makt. Detta innebär dock inte att hennes poäng påverkas. Det finns uppenbart grupper som glöms bort. Ett av skälen till det finner vi i Daniel Swedins artikel

Men ingen verkar intresserad. I Blötberget och Garpenberg, i Hallonbergen och Angered finns människor som lämnats åt sitt öde. I höst förutsätts man rösta som de alltid gjort, medan välbeställda storstadsbor tydligen måste övertygas.

Kanske är det dags för både väljare och politiker att sluta föreställa sig ett Sverige där landsbygdens och storstaden människor ser helt olika ut och där dessas intressen alltid är varandra motsatser.

För i landsbygdsmänniskans och förortsmänniskans delade känsla av vanmakt och osynliggörande, borde det finnas alla möjligheter för ett parti att bygga allianser och söka stöd inför valet i september.

Trots allt lever ju de flesta väljarna inte i Stockholms innerstad.

Det Swedins analys saknar är dock just relationen till valstrategernas analys (som ersatt ideologerna i alla partier tror jag) som ju förstås bara har ett syfte, nämligen att identifiera de frågor som kan vinna det lilla antal röster (handlar om 100 000 till 200 000 tusen) som krävs för att vinna valet. Därför är medelklass i storstäder intressant (och därför är "alla" på Pride).

Anders Nilsson bidrar med en annan pusselbit

Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

Technorati Tags:
Anders Nilsson, Daniel Swedin, Klass, Klassanalys, Val2010, Storstadsväljare, Valstrategi