Räknas alla

Pour le moment: Dagens klass 100731: "Att kollektiva gemenskaper blir svagare och individen lyfts fram betraktas gärna som en förändring som ger större frihet åt människor att själva forma sina liv efter önskemål. Det är dock en utveckling som gynnar långt ifrån alla och påminner om varför diskussionen om klass fortfarande är viktig.

I valupptakten är socialförsäkringar och arbetsmarknad stridsfrågor i blockpolitiken. Det är dock många som tycks bortglömda i argumenten.
Det är de många tusen som står utanför de flesta socialförsäkringssystem. Det är de som inte är berättigade till a-kassa, som inte tillhör något fack, som försörjer sig på timanställningar och via bemanningsföretag där de inte har lön utöver arbetade timmar. För dem är det ofta försörjningsstödet, med tillhörande stigma, som är alternativet om tiderna de får inte räcker.

Det är en daglönarverksamhet, där den ekonomiska otryggheten dominerar livet och möjligheterna till kollektivt motstånd är små. I jämförelse med denna stora och diffusa grupp har den klassiska industriarbetarklassen betydligt tryggare arbetsvillkor."

Agnes har rätt även om jag kan ha invändningar mot hennes klassanalys - klass är inte en plånboksfråga, klass handlar om relationen till produktionsmedlen, om ägande och makt. Detta innebär dock inte att hennes poäng påverkas. Det finns uppenbart grupper som glöms bort. Ett av skälen till det finner vi i Daniel Swedins artikel

Men ingen verkar intresserad. I Blötberget och Garpenberg, i Hallonbergen och Angered finns människor som lämnats åt sitt öde. I höst förutsätts man rösta som de alltid gjort, medan välbeställda storstadsbor tydligen måste övertygas.

Kanske är det dags för både väljare och politiker att sluta föreställa sig ett Sverige där landsbygdens och storstaden människor ser helt olika ut och där dessas intressen alltid är varandra motsatser.

För i landsbygdsmänniskans och förortsmänniskans delade känsla av vanmakt och osynliggörande, borde det finnas alla möjligheter för ett parti att bygga allianser och söka stöd inför valet i september.

Trots allt lever ju de flesta väljarna inte i Stockholms innerstad.

Det Swedins analys saknar är dock just relationen till valstrategernas analys (som ersatt ideologerna i alla partier tror jag) som ju förstås bara har ett syfte, nämligen att identifiera de frågor som kan vinna det lilla antal röster (handlar om 100 000 till 200 000 tusen) som krävs för att vinna valet. Därför är medelklass i storstäder intressant (och därför är "alla" på Pride).

Anders Nilsson bidrar med en annan pusselbit

Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

Technorati Tags:
Anders Nilsson, Daniel Swedin, Klass, Klassanalys, Val2010, Storstadsväljare, Valstrategi

Frihet är det bästa jag vet

Miljöpartiet måste sluta moralisera: "Ifall Miljöpartiet bara kunde komma över sin sunkiga puritanism, och liberalerna lade ned sin understundom rent vulgära fetisch för valfrihet här och nu, ja då skulle man kunna uträtta stordåd."

Ibland betyder tre bokstäver kanske mer än avsett - eller så återspeglas bara Norbergs nyliberalism - men Lisa Magnusson verkar inte ha hajat att det hela handlar, det absoluta frihetsbegreppet alltså, om något faktiskt helt annat än valfrihet. De reformer vi t.ex. sett under de senaste åren som tvingat in oss i något slags valfrihetselände har nämligen mycket, mycket lite med frihet att göra. Bara för att ta ett litet exempel - att jag kan välja mellan ett otal leverantörer av el ökar inte min frihet alls, tvärtom det tvingar mig att ägna tid och energi åt meningslösheter. För att öka vår frihet borde fritt tillgänglig och billig energi finnas för alla varhelst de bor, då begränsas inte människors val av livsmiljö av marknadens bedömningar av vad som är lönsamt för aktieägarna.

På samma sätt är det med en hel del andra s.k. valfrihetsreformer som utöver att komplicera saker som borde vara enkla (och allmänt tillgängliga för alla så nära som möjligt) också riskerar att ge en rad negativa effekter. Så har t.ex. Aftonbladet, i något fånigt de kallar lögndetektor, granskat Göran Hägglunds påstående om att antalet vårdcentraler ökat och funnit påståendet sant. Gott så men det är ju helt fel ställd fråga som borde formulerats på följande sätt - har folks frihet att leva och verka där de väljer att bo genom ökningen av antalet vårdcentraler, har allts fler människor fått bättre (bland annat närmre) tillgång till vård och får de det till lägre kostnad. Först då ökar ju människors frihet.

Frihet handlar nämligen om att öka varje människas möjlighet att forma sitt liv, det handlar därmed om att möjligheterna skall vara så oberoende som möjligt av var man bor, av vem man är född, från vilken sociala miljö man kommer. Det handlar om att kunna förverkliga sina alldeles egna drömmar utan pekpinnar från överheten (vare sig den heter kapital eller stat - som ju som alla vet sitter i samma båt).

Förstår man detta förstår man också att balansgången mellan vad vi löser i gemensam regi (läs gemensamt finansierat) respektive varje enskilds rätt av att kunna leva på sin lön (läs faktiskt kunna påverka sin privata konsumtion/ekonomi) är delikat. Även en undersköterska skall kunna välja typ av bostad, kunna semestra, kunna spara.

Technorati Tags:
Lisa Magnusson, Göran Hägglund, Miljöpartiet, Liberalism