Vad frihet är vet Pettersson mycket lite om

Bygg på frihet, Juholt!
Inte Persson-nostalgi: "Det handlar om en gnagande oro för att Håkan Juholt ska visa sig vara Göran Persson.
Inte för att de skulle stå för samma slags ledarskap. Men för att man kan ana likheter i deras syn på politiken.
”En dag kommer det ögonblick då solen lyser över fria människor som inte känner någon annan herre än sitt eget förnuft.” Så skrev den franske upplysningsfilosofen de Condorcet, gömd i ett litet rum i Paris medan den revolution han varit med om att starta satte gatorna utanför i brand. En kort tid senare blev han själv avrättad i revolutionens namn.
Göran Persson sa en gång att målet med politiken var att se till att folk hade råd att köpa en vårkappa till frun."

Var inte Karin Pettersson en av Mona Sahlins hejdukar? Får i alla fall en känsla av att det är något annat än värnandet av frihet som ligger till grund för hennes ledare i Aftonbladet. Ta bara en sådan enkel sak som jämlikhet. Den innebär förstås att alla har lika värde t.ex. när det gäller betalning för utfört arbete. I Petterssons värld blir detta en identitetspolitisk fråga (kön) trots att det är fullständigt självklart att alla ska ha en lön som motsvarar utfört arbete oberoende av individuella egenskaper.

Visst finns det frihetsprojekt att formulera men det är ett generellt sådant vi behöver - långt från Petterssons förvrängda bild av vad frihet är.

"och tredelad föräldraförsäkring borde vara självklarheter för en modern socialdemokrati."

Frihet är att man själv får bestämma just sådant som om hur föräldraledigheten ska disponeras. Kanske borde Pettersson ha tittat på kvällens Molin-föreställning om en bondes kamp för sin mjölkpall - en symbol för den enskildes (kollektiva) kamp mot överheten för frihent.

Sen har hon förstås rätt när det gäller integritetsfrågorna.

Technorati Tags:
Aftonbladet, Karin Pettersson, Mona Sahlin, Socialdemokratiska Arbetarepartiet

Var fanns de fattiga i Sahlins tal

Socialbidraget låser in fattiga: "Det blir närmast klyschigt i sammanhanget att peka på de 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar som lever i det Statistiska centralbyrån kallar fattigdom. Bland barn till ensamstående är det kring 30 procent.

Man kan mäta fattigdom på olika sätt. Måttet SCB använder i siffrorna ovan är inkomster på mindre än 60 procent av medianinkomsten. I Sverige blir det en bruttoinkomst på drygt 11000 kronor i månaden. Om man mäter så har fattigdomen i Sverige nästan fördubblats sedan början av 90-talet.
Man kan också mäta absolut fattigdom och utgå från inkomster under socialbidragsnormen. Mätt på det sättet har fattigdomen däremot minskat lite. De allra fattigaste, räknat i absoluta tal, har dock de senaste åren fått det ännu sämre, samtidigt som nästan alla andra fått det bättre."

Funderar över Isobel Hadley-Kamptz beskrivning i ljuset av Mona Sahlins tal igår. I det säger Sahlin att

Sverige är ett av de länder som har den högsta sociala rörligheten i världen.
Här är de ekonomiska skillnaderna jämförelsevis små. Här omfattar välfärden alla – vilket gör den effektiv. Det är smart.

Hon säger också

Låt oss vara oerhört tydliga på en punkt: Det ska alltid löna sig att arbeta!

Sahlin pratar också om hur a-kassan bör vara utformad (ren omställning, högre ersättning, kortare tid vad jag förstår) och problematiserar det faktum att partiet är stort just bland bidragstagare men minskat bland de som har arbete.

Sahlins bild är alltså att vi lever i ett land med små ekonomiska skillnader - är det sant undrar man mot bakgrund av de siffror Hadley-Kamptz redovisar. Sahlin pratar inte mycket (inte alls) om de fattiga människor Hadley Kamptz beskriver. Hon pratar faktiskt mycket lite (inte alls) om den socio-ekonomiska segregation vi har och de politiska konsekvenserna av detta. Eftersom detta är det som karaktäriserar högerns s.k. arbetslinje undrar man om inte Lena Melins karaktäristik ändå är rätt träffande. Det tycker emellertid inte Peter Johansson.

Technorati Tags:
Isobel Hadley-Kamptz, Mona Sahlin, Röda Berget, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Peter Johansson

Vems förtroende förvaltar förtroenderådet

Socialdemokraterna förändras inte frivilligt: "Direktiven till valberedningen är en indikator på vilja, inriktning och mål. Härav blev intet kan man gott och väl säga. Några röster höjdes med insikt om behoven men de var för få och de fick rejält med mothugg av partisekreterare Baylan."

Ägnar en del av min tid åt Kantro Store, så också idag, så jag kunde bara lite sporadiskt lyssna/se på dagens förtroenderåd. Försökte också följa tweeten och fejjan men även det blev rätt osammanhängande. Försöker nu rekapitulera dagen via andras skriverier som t.ex. Erik Laaksos från vilket citatet ovan är hämtat. Tror Alexandra Einerstam också var där och hon skriver:

Efter att partisekreterare Ibrahim Baylan yrkat avslag på Odhners och Petersens förslag, så ställde sig stora delar av förtroenderådet sig bakom Baylans yrkande. Den logga (som ni ser ovan), har projicerats på en vit duk under förtroenderådet tillsammans med foldern som ligger på ombudens bord, får nu ett löjets skimmer över sig, i och med att förtroenderådet inte vill öppna upp partiet.

Einerstam har dock missat att också jag sedan en tid kandiderar till partiledarposten, men så hade ju även Aftonbladet gjort. De tror att det bara finns två kandidater fast jag haft en FB-grupp till stöd sedan före den 15:e november.

Metaforer är svårt, Karin Petterssons, får jag inte riktigt ihop. Slutsatsen verkar dock korrekt:

För att överleva måste nu Socialdemokraterna leta sig ut ur djungeln, och sluta ta gårdagens strider. Både med varandra och med regeringen. Det är dags att släppa den politik som man förlorat två val på – väljarna kommer inte att tacka ja till den nästa gång heller.

Så läser jag Mona Sahlins tal (obs Mona Sahlins - inte Monas, inte refererar jag till Tage, Olof, Ingvar eller Göran heller även om jag faktiskt varit personligen bekant/träffat flera av dem) och fastnar för en del av detsamma

Vad kan vi lära av våra nätrötter? På nätet leder de socialdemokratiska bloggarna. Här finns levande, frisk och öppen diskussion. Här hämtar jag ofta inspiration när det är dags för tal och utspel, och det hoppas jag att ni gör också. Vi ska ta vara på våra tänkare och skrivare när vi utvecklar vårt parti och vår rörelse.

Jag har funderat mycket på jämställdheten och på maktens alla manliga attribut. Vi har beslutat att vara ett feministiskt parti, men det räcker ju inte att besluta – är vi där, är vi feminister?

Jag har funderat över vår partikultur. De senaste veckorna har inte varit någon vacker uppvisning. Det kan inte vara så att diskussionerna på våra interna möten är i någon journalists inkorg innan mötesdeltagarna lämnat rummet. Vi måste skapa större tillit i vårt parti om vi ska kunna vara så ärliga och så modiga som vi behöver vara.

Om man å ena sidan hävdar att nätrötterna representerar en frisk och öppen diskussion och sedan stör sig på att diskussioner från partiapparaten förs ut i offentligheten tror jag att man missat den kanske väsentligaste förändringen som 2000-talet fört med sig - fullständig transparens. Den förändringen (och vi gillar ju sånt sa Sahlin i samma tal) innebär att vi inte längre för diskussioner enbart i slutna rum, att det vi diskuterar kamrater emellan också diskuteras öppet just på nätrötternas bloggar, på fejjan eller via traditionella medier.

Reflektera också över en tweet från Katrine Kielos

har nu läst Sahlins tal. väldigt tillbakablickande, var det inte? utkämpa 2006 års valrörelse igen. typ. dessutom som om ek.kris aldrig hänt

För mig känns det inte som om Sahlins tal var ett avstamp för den diskussion/debatt som måste föras brett i partiet. Det oroar mig mycket att förtroenderådet inte tycks ha fattat ett enda beslut som för oss framåt varken organisatoriskt eller politiskt. Tror dessutom att Sahlin hade helt fel när hon säger

Ge min efterträdare ett tydligt mandat. Låt henne eller honom leda och lita på de vägval han eller hon gör.

Partiledaren ska förstås leda partiet, leda diskussionerna men f-n inte göra vägvalen själv - allt sådant ska diskuteras öppet och vara väl förankrat i rörelsens alla delar.

Kristian Krassman tycker att

Det är ett misslyckande och jag tycker att valet av denna genombleka valberedning skickar signaler som är mycket mycket beklagliga.

Han efterlyser både medlemmar i valberedningen med utländsk bakgrund och medverkan från partiets systerorganisationer i arbetet. Jag tycker väl att det i och för sig är anmärkningsvärt men knappast det största problemet. Det är nämligen enligt min uppfattning att den utses utan att veta i vilken riktning partiets politik ska utvecklas, dess medlemmar inte utsetts på meriter när det gäller detta och ett antal (flertal) snarast representerar det gamla som vi bör lägga bakom oss. Ingen har såvitt jag vet deklarerat att de kommer att föra ut sina överväganden så att dessa kan diskuteras bland medlemmar och vänner.

Observerar förresten att Sahlin inte använder begreppet frihet, jämlikhet och solidaritet som sammanfattande vår ideologiska utgångspunkt. Så väl hade hon inte läst på hos nätrötterna.

Technorati Tags:
Aftonbladet, Erik Laakso, Frihet, Katrine Kielos, Mona Sahlin, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Kristian Krassman, Ibrahim Baylan, Karin Pettersson

Vi lever ju i en monarki

S-politiken är en ren familjeangelägenhet: "Han blev kommunalråd vid 28 års ålder, innan dess hade han arbetat som socialdemokratisk ombudsman.
Niklas pappa Anders är också ombudsman till yrket. Han sitter i riksdagen för Socialdemokraterna. Niklas farbror Allan var tidigare kommunalråd i Landskrona – för Socialdemokraterna.

---

När han avgick fick partidistriktet sin första kvinnliga ordförande, ganska ung dessutom. En förnyelse av det göteborgska gubbväldet!
Hon heter Anna och är dotter till Göran.
Landstingsråd i Blekinge var tidigare Erland Johansson. Sonen Mats blev regionråd.

---

Mona Sahlin är dotter till Hans Andersson som var politiskt sakkunnig hos statsrådet Ingvar Carlsson och ordförande i Nacka arbetarekommun. Hon är gift med Bo Sahlin som är vd i det socialdemokratiska mediebolaget AiP.
Sahlin säger att hon vill förnya partiet. Det har hon sagt i 20 år. Lycka till."

Peter Kadhammar redogör för hur successionsordningen ser ut i vårt land. Inget konstigt med det - Sverige är en monarki och detta med ärftligt företräde till ledande befattningar verkar inte begränsat till den kungliga familjen, forna tiders adel, nutidens ledare i större börsbolag osv. utan har också sin motsvarighet inom partier - Kadhammar exemplifierar med socialdemokraterna. Frågan är dock inte oproblematisk, dels därför att, som väl är Kadhammars poäng, utveckling rimligen förhindras, dels därför att det knappast vore rimligt att belägga barn till potentater med yrkesförbud. Erik Laakso kommenterar Kadhammars artikel så här:

Man skulle kunna säga att det är en beskrivning av ett parti som leds av stolens filosofi eftersom det är en näst intill obefintlig nyrekrytering som leder fram till en sådan familjedominans.

Makthavare.se, Andreas Henriksson, har sett sig föranlåten att spekulera i vilka namn som skulle kunna vara aktuella för socialdemokratin att lyfta fram istället för det nu slutligt (får man hoppas) förbrukade ledarskapet. Utgångspunkten har varit:

Makthavare.se har kartlagt vilka personer som finns på olika poster i dag, en del framträdande och andra mindre framträdande. Men det de har gemensamt är att de alla pekas ut som kommande namn inom partiet inom en snar framtid, och att de flesta av dem har bevisat vad de går för genom framgångsrika valrörelser på det lokala eller regionala planet i valet 2010. De anses också besitta en förmåga att tänka politiskt i ett strategiskt perspektiv, alltså långsiktigt i flera led, och omsätta detta i praktisk politik i det korta perspektivet.

Och visst är strategiskt tänkande en bristvara och en önskvärd kvalitet. Ett stort problem är dock att de flesta varit så tysta när det gäller de såväl strategiska som taktiska misstag som gjorts. Hur många av de namn Henriksson nämner har utmärkt sig genom tydligt framförd kritik mot partiets officiella linje under de senaste decennierna (eller åtminstone under den sista mandatperioden eller åtminstone under det senaste halvåret). Flera av de nämnda har suttit i positioner där de rimligen har kunnat påverka och rimligen måste ta sin del av ansvaret för att det gått åt fanders.

Mona Sahlin var fel val när hon valdes till partiordförande inte för att hon är dotter till Hans Andersson utan för att hon varit med och "tagit ansvar" för bristen på verklig politisk utveckling under minst 20 år. Då tyckte jag att alla de som suttit i regering/partiledning under Persson var diskvalificerade, förlänger nu den tidsgränsen med fyra år och utvidgar i princip kretsen till alla de som lånade sig till den förskräckliga kampanjen "Vi kan inte vänta" - århundradets sämsta affischkampanj. Men - och detta är förstås ett mycket viktigt men, lika lite som jag tycker att vi har tid att grotta ner oss i organisationsfrågor har vi tid att ägna oss åt personfrågor. Det är dags att ta tag i de verkliga frågorna, att ta tag i hur en socialdemokratisk politik för framtiden ska se ut.

Peter Högberg skriver under rubriken Släkten är värst:

Men det finns en viktigare fråga (än att vara släkt/gift med min anm.) som går i rörelsen och det är de regler som inte går att finna i en enda lagbok, ej heller i stadgar, utan förs vidare av hemliga maktkoncentrationer som med kulturer och oskrivna regler styr. Vid minsta tanke på förändring av maktbalansen så förs man åt sidan. Inte alla märker detta utan plötsligt så är dörrarna inte längre så öppna.

Det är ord och inga visor.

Technorati Tags:
Mona Sahlin, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Peter Kadhammar, Andreas Henriksson, Makthavare.se, Kriskommission, Monarki, Successionsordning

Riv upp, gör om, gör rätt

Alliansen vinner på S-politik: "Socialdemokratin har i sina bästa stunder varit systemkritiskt, orädd och nyfiken på framtiden, villig att förändra och förbättra, inte enbart bevara och trygga. Om väljarna ska föredra originalet framför kopian behöver partiet återupprätta sin allians med det moderna. Då måste man börja genom att uppdatera sin gamla berättelse om folkhemmet till det globala tjänstesamhällets krav. Den berättelsen har nämligen en kärna som är tidlös: att ge alla människor lika förutsättningar att göra olika livsval."

Lars Ilshammar är en klok man och i den snabbanalys han gjort i Aktuellt i politiken kommer han till en rimlig om än inte särskilt konkret slutsats. Man kan faktiskt hävda att moderniteten är ett ytterst centralt begrepp.

Dock, som alltid, föder Ilshammar en del tankar, ger anledning till reflektion och därmed uppkomst av synpunkter, kanske t.o.m. invändningar. En sådan reflektion handlar om den logiska lucka som förstås uppenbarar sig omedelbart i det att Ilshammar å ena sidan hävdar att det inte handlar om Mona och några stycken senare just definierar det faktum att partiets ledarskap fått vara intakt sedan Göran Perssons tid som ett av problemen. Mona Sahlin är väl faktiskt den mest tydliga representanten för det ledarskapet inte bara i egenskap av dess främsta företrädare utan kanske främst genom sin "långa erfarenhet". Fast det ska förstås sägas att det Ilshammar säger är förstås bara att inte allt ljus skall riktas mot partiledaren och det är förstås rätt Östros, Bodström, Johansson m.fl. tillhör ju samma krets.

I ett avseende förstår jag dock inte Ilshammars teser och det gäller frågan om det rödgröna samarbetet som han hävdar kom försent. Jag skulle snarare hävda (och det har jag gjort sedan det introducerades) att det var och fortsatt är ett historiskt strategiskt misstag. Missförstå mig rätt, jag har inga illusioner när det gäller att som parti uppnå egen majoritet i riksdagen. Att socialdemokratin har potential att vara avsevärt större än de 30% av valmanskåren som nu stödjer oss tror jag däremot är fullt möjligt, kanske t.o.m. inte särskilt svårt. För det krävs för att använda Ilshammars uttryck inverterat att samhällsanalys ersätter PR-trick och fokusgrupper.

Om man kombinerar det Ilshammar skriver om berättelsens kärna

att ge alla människor lika förutsättningar att göra olika livsval

med modernitetsbegreppet så finner man sig se och höra en berättelse som bygger vidare på idealen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Då finnner man sig hysa en framtidstro som bygger på att vi gemensamt skapar mer resurser som möjliggör att se alla, att ge alla möjligheter, att ge alla ett bättre liv. Då finns resurser för att få bort hemlöshet, barnfattigdom, arbetslöshet och social utsatthet.

Technorati Tags:
Eftervalsdebatt, Frihet, Mona Sahlin, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Thomas Bodström, val2010, Valstrategi, Lars Ilshammar, Aktuellt i Politiken

Nästan vem som helst

Vem skulle klara det bättre?: " Vem skulle klara det bättre?"

Tyvärr är det väl så att Mona Sahlin i alla avseenden representerar det socialdemokratiska ledarskap som förde oss mot 2006 och som visat sig kapabel att också leda oss till 2010. Titta bara på "vallokomitiven"!

Technorati Tags:
Mona Sahlin, Socialdemokratiska Arbetarepartiet

Så röstar jag och varför (del 1)

Isobel Hadley-Kamptz: Dåliga partier, bra människor: "Jag vet inte vad jag ska rösta på. Jag vet inte ens vilket block jag ska rösta på.

Jag kommer stå där velande i vallokalen med den gnagande insikten att jag oavsett vilket kommer bli besviken.

I många länder uttalar ledarsidor sitt stöd för partier inför val. Trots personvalets uppenbara begränsningar väljer jag alltså hellre enskilda kandidater. För det finns massor av bra människor i nästan alla partier.
Om jag fick drömma skulle Alice Åström (V) vara de rödgrönas justitieministerkandidat och då skulle jag inte längre tveka lika mycket.

Med henne har Vänsterpartiet en narkotikapolitik som inte ser missbrukare som brottslingar och en kriminalpolitik som bygger på vetenskap och humanism. Hennes engagemang för den enskildes rätt mot staten överskuggar dessutom de flesta liberalers."

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en ledare i Expressen som beskriver hennes vånda inför valet och det är faktiskt inte svårt att förstå hennes resonemang. Som socialdemokrat brottas jag dock med andra perspektiv på frågan - finns det något som tillräckligt starkt talar emot att jag skulle lägga min röst på mitt parti. På ett sätt skulle man kunna föreställa sig att denna utgångspunkt underlättar - t.ex. kunde man ju tänka sig att blockfrågan därmed är avförd och så är det naturligtvis. Dock - när valrörelsen utvecklats som den gjort - är det inte helt självklart, den närmast patetiska strategi som karaktäriserat densamma där det gällt att övertrumfa varandra med spenderandet av offentliga medel kan få den trognaste socialdemokrat att tvivla. Finns ju anledning att både i ett kort och långt perspektiv fundera över hur vi använder dessa.

Långt viktigare är dock frågan om hur grundläggande socialdemokratiska värden representeras. Det handlar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Inte nödvändigtvis om huruvida budskapet är grinigt:) När det gäller frågan om frihet har jag faktiskt stora problem - jag såg t.ex. inte Thomas Bodström på manifestation för bibehållande av ett öppet samhälle i lördags. Hade han dykt upp hade det förstås väckt betydande uppmärksamhet - att känna integriteten hotas i samband med ett drogtest går tydligen bra, men att dra några intelligenta slutsatser av detsamma klarar han dessvärre inte. Hoppas precis som Isobel Hadley-Kamptz att Alice Åström blir justitieminister.

Också när det gäller jämlikheten kunde man begära mer men här är ändå linjen klar, ungdomar skall inte tidigt tvingas välja bort framtida utbildningsmöjligheter (här borde förstås argumentet vara att alla oberoende av arbete faktiskt behöver god kommunikativ förmåga på både svenska och engelska - grundskola räcker inte i någon bransch). Skyddet för de som drabbats av sjukdom och/eller arbetslöshet är väsentligt bättre med det rödgröna alternativet och det är faktiskt historiskt så att socialdemokratin gjort mycket bra, tyvärr har vi inte lyckats utveckla en bra modell för vår tid. Dessutom saknas konkreta åtgärder när det gäller de som har det svårast - det är faktiskt orimligt att lägga stora resurser på skattesänkningar till alla pensionärer, även de rika, samtidigt som vi har många med betydligt svårare situation.

Technorati Tags:
Erik Laakso, Expressen, Isobel Hadley-Kamptz, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Thomas Bodström, Mona Sahlin, Frihet

Avslutar dagen med Mona Sahlin

Hon vägrar flörta med rasisterna: "När kan unga människor läsa samma engagemang i dina ögon, tror du?

– I värdefrågor, som till exempel kampen mot rasismen, hedersrelaterat våld och homofobi.

-----

Finns det någon fråga som får dig att vakna och grubbla på småtimmarna?

– Ja, det låter så korrekt, men det är verkligen sant. Rasismen, främlingsfientligheten, Sverigedemokraterna. Jag har följt utvecklingen i Danmark på nära håll och de misstag som mitt eget parti gjort där är ständigt närvarande.

I Danmark gick Socialdemokraterna de främlingsfientliga krafterna till mötes genom att ta över deras problemställningar och skärpa sin flykting- och invandringspolitik. En riktig mardröm för Mona Sahlin.

"

En italienska påstod tidigare idag (igår närmare bestämt) att Mona är det italienska ordet för det kvinnliga könsorganet (alls inte apropå Mona Sahlin dock). Må vara hur det vill med den saken - och jag hittar ingen bekräftelse på detta - så är Mona Sahlin intervjuad i gårdagens DN. Eftersom det är lite svårt att av artikeln veta vad hon sagt, vad som egentligen är direkta citat och vad som snarare är att betrakta som författarnas mera sammanfattande bild av vad hon sagt skall jag nöja mig med att kommentera det kanske absolut viktigaste - nämligen det som gör Sahlin sömnlös. Förresten, ångrar mig något, undrar förstås var t.ex. integritetsfrågorna, människors rätt till självförverkligande, skola för alla tog vägen.

Jag är utomordentligt glad, närmast exalterad, över det faktum att Sahlin så tydligt och för reportrarna uppenbart sätt markerar att rasism, främlingsfientlighet verkligen från hjärtat engagerar. Också över att hon förstått att den danska modellen att anpassa sig till de rasistiska/främlingsfientliga krafterna knappast är en framkomlig väg. Önskar att hon talar om det för Anders Lago, kommunalråd i min hemkommun, att allt tal om att flyktingarna är för många, att de bor 15 personer i en tvåa osv är helt fel väg att gå. Kräv gärna att vi gemensamt, via staten, ska se till att alla nya svenskar får ett drägligt liv men misstänkliggör inte någon för att de söker sig gemenskap till vänner, släktingar, till kyrkor etc. Hymla förstås inte med att vi har problem men betona att vi gärna tar på oss detta, att vi välkomnar alla som vill bo i vår kommun, att vår stad fått mycket tack vare an omfattande inflyttning, att vi dock skulle kunna behöva lite assistans för att göra mottagandet ännu bättre!!

Jag har varit i Mostar

J´accusse! Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning.: "I gårdagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om behandlingen av flyktingen Mir Abbas Safari, den kastlöse, homosexuelle mattknytaren som drevs i döden av svenska myndigheter och sedan efter sin död förnedras till det sista spadtaget.

Idag kan vi i samma tidning läsa om Safet, som lämnat Mostar för att söka trygghet och överlevnad i Ljungby. Exploaterad, utnyttjad, hunsad, degraderad, förnedrad, ja du kan använda hur många ord som helst, du kan ändå inte komma i närheten av det som småländska män och kvinnor utsätter denne man för. Det är företagsledare, fackföreningsledare, tjänstemän i stat och kommun. Det är ett helt samhälle som inte vetat hur mycket förakt för svaghet som ska till för att få utlopp för sina inskränkta, förtryckta lägervaktsinstinkter. Mobbning kallas det, vuxenmobbning som om det vore skolgårdsverklighet. Men det här handlar om brutal människojakt inte mindre grym "

Bara att konstatera att Anders Nilsson (som vanligt vill jag tillägga) förmår hitta och uttrycka de väsentliga frågorna.Lite hjälp får han förstås av DN och inte minst Maciej Zaremba ("Han har gjort det igen" för att citera mymlan). Det är lätt att göra detta till en fråga om Rune Andersson, Ljungby Maskin, ombudsman Fantenberg och deras gelikar. Nilsson ser dock bortom individerna och skriver

Så faktum bekräftas, inte med ett ord beskriver Socialdemokraterna det samhälle som vi vill regera som ett samhälle med invandrare och invandring, hos oss finns inga Mir Abbas Safari eller Sefat. Vi blundar och verkligheten springer ifatt oss. Det politiska överlåter vi till Sverigedemokraterna. Det är ju liksom deras nisch, tycks vi tänka.

Det här har ingenting med snällhet att göra, det här handlar om grundläggande värderingar, om respekt för allas lika värde som ett ovillkorligt rekvisit i ett demokratiskt samhälle. Det handlar om att de samhälleliga institutionerna, statliga såväl som andra, faktiskt måste genomsyras av dessa värden så starkt att missbruk, utnyttjande, ren rasism inte kan frodas. Garanten för detta borde vara socialdemokratin, banerföraren dess partiledning och uttrycket dess valplattform!

Det bemötande som Safet utsatts för är ovärdigt varje samhälle. Vet faktiskt inte hur man skulle kunna rationalisera sitt agerande - handlar ju precis inte om att lyda order, snarare om total avsaknad av ryggrad.

Att omvandla detta till programatisk text, till politik, till valplattform är Mona Sahlins stora utmaning. Hon har mitt odelade stöd!!

Kommentar till "Sahlins krasch "

Sahlins krasch | Nyheter | Aftonbladet: "Den rödgröna budgetmotionen skulle peka ut en ny väg för Sverige och i otaliga debatter har Mona Sahlin fått berätta om sin och oppositionens politik.
Men Socialdemokraterna störtdyker i opinionen. I Synovates senaste mätning får partiet 32,5 procent, den lägsta siffran sedan 2005. Aftonbladet har pratat med ett 15-tal socialdemokratiska kommunalråd och en lång rad S-profiler. De pekar på fyra orsaker:

Den rödgröna koalitionen

Otydligt ledarskap

Interna konflikter

Greklandskrisen

"

Möttes av braskande rubriker på Aftonbladets löpsedel idag - Sahlins krasch - och hittar en torftig artikel på samma tema på webben lite senare. Av ingressens utlovade 15-talet kommunalråd och långa rad av s-profiler blir det några futtiga uttalanden från en hendfull (varav en är Christer Isaksson - kommunalråd/s-profil?)

Endast ett uttalande har någon egentlig substans, nämnligen Peter Akinder, politisk chefredaktör på Östra Småland, som noterat att, apropå det rödgröna samarbetet:

"
– Signalen till väljarna är: ”Vi kommer aldrig mer att vara ett stort parti som kan regera Sverige på egen hand.” Därmed har man reducerat sin egen betydelse."

Själv kommenterade jag bristen på diskussion angående den strategin (alltså organiserat samarbete före val) så här:

Själv är jag socialdemokrat – inte en enda gång har jag mött en diskussion i partiet om strategiska vägval (när det gäller samarbetsparter) inför nästa val. Inte en enda gång har jag tillfrågats vad avser min uppfattning om inkluderande av eller exkluderande av andra partier. Jag lever på 2000-talet – där förväntas såpass viktiga frågor diskuteras helt transparent så att alla kan vara med. alla kan vara delaktiga, alla kan känna att vägval vuxit fram. Från vilket århundrade partiledningen kommer vill jag inte spekulera i:-)

(här hade jag tänkt att referera till Aftonbladets Lena Melins analys - borde ju vara intressant med tanke på den exponering den s.k. kraschen fått - men finner en rätt ointressant artikel)

Nu tror inte jag att sossar (såväl partimedlemmar som sympatisörer/väljare) har några större problem med att partiet samarbetar med andra i regeringsställning. Vi är rätt väl förankrade i en demokratisk tradition av kompromisser och partiet har ju i regeringsställning sökt och fått stöd från både olika håll historiskt. Vad jag har svårt med är den totala brist på transparens som blir följden av organiserat samarbete inför ett val, den brutala inskränkning av människors möjlighet att på valdagen faktiskt göra sin röst hörd som sådant samarbete leder till och den brsit på egen tydlig politik som blir följden av att kompromissrna ingås utan ett faktiskt valresultat att basera dem på.

Sen är det faktiskt så att politiken för storstäderna - oaktat vad Thomas Östros tycker - inte tillräckligt attraherar någon grupp i dessa områden.

Skuggfinansminister Thomas Östros tar däremot kritiken med ro och menar att politiken har anpassats efter stockholmarnas plånböcker:
– Vår politik är väldigt väl utformad för den vanlige stockholmaren som är en kärnväljare för oss.
Ni anklagas för att gå mot vänster, kommentar?
– Vi har verkligen arbetat för att se till att våra förslag är positiva just för stockholmarna.

Transparens, ett fint ord

Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: Debatten om debatten: "I detta urval har jag valt att samarbeta med ett antal, vissa mer intensivt – andra mer sporadiskt. Men där jag lägger min huvudsakliga kraft är att inåt partiet interagera med olika förtroendevalda.

---

Samarbetet bygger på en ömsesidig, individuell, respekt där konfidentialitet och integritet är viktigt. Det är naturligt att jag inte ”publicerar” information eller explicita uttalanden på min blogg av fler skäl.

"

(Hittat via knuff.)

Kanske gör jag mig skyldig till en förvanskning av Johan Westerholms ord men i de två citaten ovan läser jag in en mycket, och jag menar verkligen mycket, ålderdomlig syn på formandet av politik. Det som bloggar och andra social medier erbjuder är en breddad politisk diskussion, en relativ enkelhet för fler att delta (utan att behöva traggla med ineffektiva och ofta toppstyrda partiorganisationer) och absolut viktigast ökad - om än fortfarande inte fullständig - transparens. Denna transparens har jag efterlyst länge och den betyder just att diskussioner inte förs i slutna rum, bakom stängda dörrar, mellan några få - att den förs öppet, prövande och inkluderande. Mycket besviken på Westerholm!

Trafikpolitiken i Stockhoplmsområdet är mitt standardexempelpå bristen på transparens: Göran Persson sålde bort stockholmarna 2002 utan att vi har en aning om vad han fick betalt (annat än 4 år som statsminister) och det med en regering som bestod av flera (s)-märkta företrädare som kvarstår än idag, Mona Sahlin och Thomas Bodström för att nämna två. Mona Sahlin gör en Persson redan före valet 2010 och kör brutalt över stockholmarna utan att vi får veta vilka överväganden som egentligen ligger till grund för detta (förutom hägrande valseger och 4 år som statsminister). Jag undrar hur jag som socialdemokrat (och inbillar mig att jag inte är den enda) skall förhålla mig till detta - hur skall jag kunna påverka denna fråga så att den inte förskjuts till en folkomröstning som inte är en option jag har haft möjlighet att diskutera, ett alternativ jag aldrig mött internt?

Personligen tror jag att denna av mig önskade transparens inte betyder att tappa bort varumärket så som Ulf Bjereld tycks tro. Faktiskt förhåller det sig precis tvärtom. Det är när vi nu tar steget från hierarkiskt ordnade representativa strukturer till ett i verklig mening platt organisationsform också i politiken ( världen är platt) som vi tar tillvara vår tids möjligheter och dagens människors förväntningar, drömmar, önskningar. Det är det/de partier som förmår öppna sig, som baserat på en solid ideologisk grund förmår skapa former - analoga och digitala - för sin verksamhet som erbjuder faktiskt delaktighet som kommer att vinna medborgarnas långsiktiga stöd - inte de som "inte ”publicerar” information" (ursäkta den dubbla negationen).

Den gode Laakso har uppmärksammat också detta hemlighetsmakeri, denna brist på insikt:

Det är makten och valsegern som är det centrala. Polemik ska undvikas eftersom det skadar partiet och valrörelsen. Nätverkande får liksom tidigare ske i det fördolda och sociala medier är inte platsen för öppen diskussion. Det är en åsikt jag respekterar men det är en förlegad världsbild som presenteras.

Och precis som Laakso måste jag förstås citera Anders Nilsson:

Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Magnus Ljungkvist tar upp en intressant aspekt

I någon slags mening är väl de där siffrorna ändå intressanta. Men de är mer skrämmande än positiva därför att de talar om att Sverige idag är ett land där medborgarna inte är särskilt engagerade i vem som styr riket och de talar om att inte ens partiernas medlemmar är det. Men de gläder säkert en svårt pressad valgeneral som måste visa upp någonting för sin partiledning.

men missar en viktigaste. Frågan är nämligen inte hur många som deltar i ett nätverk utan på vilket sätt aktiviteter inom nätverket påverkar utanför detsamma. Påverkar Netroots den politk partiet formulerar? Påverkar Netroots de potentiella väljarnas uppfattning? Är det meningsfullt att tillhöra nätverket, meningsfullt att vara en av 550?

Ljungkvist relaterar antalet Netrootsmedlemmmar till antalet medlemmar/antalet röstande. Mycket tänkvärt. Man skulle dock kunna roa sig med att göra samma analys av antalet medlemmar som på möten gör inlägg, faktiskt deltar i samtalet och sannolikt finna att det bland de 100 000 medlemmarna är ett mycket begränsat antal (fortfarande dock förhoppningsvis ett numerärt något större antal) som skriver motioner, som äntrar talarstolar - kanske överlappar de båda grupperna också varandra till viss del. Eller som Claes Krantz uttrycker det:

Jag tror dock det är värre än så. En stor del av medlemmarna i de politiska partierna är heller inte de politiskt aktiva gräsrötter de antas vara.

Fler om Westerholms inlägg på Knuff

Låt oss tjäna lite på de lata grekerna

Sverige kan bidra till krislösning: "– Vi har varit med i räddningsaktioner för Lettland och Island. Då är det lån vi pratar om, som vi får marknadsmässigt betalt för. Vi får i realiteten mer tillbaka än vi betalar för att ta upp dessa lån, säger Reinfeldt till TT."

Jag har sagt det förr och säger det gärna igen: Greklands kris är vår, frågan om stöd till det grekiska folket är en fråga om solidaritet. Reinfeldts uttalande är en skam - varför skall "vi" tjäna på krisen.

Att det finns en hel del att åtgära i Grekland är självklart, men bördor bör bäras av de som kan bära. Det borde Mona Sahlin klargjort i kvällens debatt i Agenda.

Bra artikel av Mona Sahlin

Vi har omprövat politiken – här är våra fyra nya mål: "Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Under hela vår historia har vi kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv. Det har handlat om rätten att tycka och tro som man vill och rätten att bilda fackföreningar, om rösträtten och rätten att organisera sig politiskt. Men också om kamp för rimliga arbetstider, rätten till semester, pensioner och trygghet vid arbetslöshet, sjukdom eller föräldraskap.

...

När utanförskapet och klyftorna ökar blir det svårare för människor att förverkliga sina drömmar. Friheten minskar.

Vi vill vända den utvecklingen och i stället ta vara på människors kapacitet.

...

Vår idé bygger på att du – oavsett din bakgrund, oavsett under vilka förhållanden du föds – ska ha möjlighet att förverkliga ditt livs drömmar. Det handlar om frihet på jämlikhetens grund.

...

Frihet förutsätter jämlikhet. Och frihet är att ge individen fler möjligheter att växa, att leva ett rikare liv, att nå framgång och att förverkliga sitt livs äventyr. Alla vinner på att de möjligheterna är stora i vårt land. Friheten ökar när jobben blir fler och klyftorna minskar – inte med fyra år till av motsatsen."

En mycket bra artikel av Mona Sahlin från dagens DN. Johan Ulvenlöv sammanfattar. Stora frågan är förstås hur alla de jobb som krävs för att målen skall nås, precis som Peter Andersson konstaterar, faktiskt skall uppstå. Det kommer att kräva en ekonomisk tillväxt av betydande mått och förutsättningarna för detta är förstås att en mängd branscher måste ges ytterligt förmånliga villkor. Halva läxan är gjord.

Men sen retar jag mig förstås på "mitt lag" som inleder klippet om vallokomotiven - sluta omedelbart med fåniga sport"metaforer".

Ta initiativet i utbildningsfrågan

Politiken och framtiden Sahlins trumfkort mot Reinfeldt: "Dagens mätning har en punkt som är intressant. Trots det ständiga talet om Reinfeldts höga förtroende får Sahlin i princip samma förtroende som Reinfeldt i frågan om vem som "ingjuter hopp om en bättre framtid.." Med sedvanlig, stor reservation för dessa mätningar är ändå helheten med förtroendet för politiken och en Sahlin som lika mycket som motståndaren står för framtidshoppet väldigt intressant. "

(Hittat via knuff.)

Karin Bergh tror dock att bristande förtroende i opinonsundersökningar beror på att Sahlin är kvinna. Sannolikt inte säger jag. Andersson har nog mera rätt och senast idag läste jag en debattartikel signerad av Sahlin (m.fl.) som definitivt pekar i en annan riktning, en riktning som just fokuserar en politik som syftar framåt, i detta specifika fall utbildning:

För tidigare generationer har politiken varit inriktad på att lösa problem, uppmuntra studieflit och ambition, och ge fler människor större möjligheter. Det kan den göra igen. Våra barn ska ha minst lika bra eller bättre möjligheter än vi själva fick. Sverige behöver en möjligheternas skola.

Kompletterat med en strategi för digitaliseringen av skolan så börjar en vinnande och framförallt framtidsinriktad utbildningspolitik ta form.

Ingen retorikexpert

Det här sa de – egentligen.: " Samtidigt drar hon upp sin mjuka sida när hon får frågan om Afghanistan ”Som mamma skulle jag vara orolig”. För att väcka det svenska folkets välvilja gentemot sig själv, är det skickligt att sakta men säkert lämna översittarretoriken som Sahlin har gjort de senaste tre debatterna."

Retorikexperten Elaine Bergqvist analyserar i Aftonbladet kvällens partiledardebatt. Själv är jag ju ingen retorikexpert men måste förstås ifrågasätta Bergqvist status eftersom hon gör ovanstående kommentar till det faktum att Mona Sahlin besvarar en direkt fråga på vad hon som mamma skulle göra/tänka om hennes son valde att som svensk soldat delta i ockupationen av Afghanistan. Vad skulle hon annars ha svarat? Och är det denna nivå på expertis som man uttrycker som retorikexpert måste jag kanske avråda en av mina döttrars utbildningsval.

Staden, vad konstituerar den?

Valet 2010 avgörande för framtiden i storstäderna: "Vi vill satsa mer på tjänstesektorn och skapa en flexibel välfärd av hög kvalitet. Storstäderna är hela Sveriges tillväxtmotorer. Deras framgång hänger på förmågan att leverera kvalificerade tjänster till en global marknad. Vår politik har tidigare varit inriktad mot de stora företagen och försummat storstädernas småföretag och entreprenörer. Vi ska förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster och ta vara på potentialen i tjänstesektor och kreativa näringar. Vidare vill vi bland annat skapa mer flexibla lösningar inom barnomsorgen, ge investeringsstöd till byggandet av hyresrätter och sänka skatten för bostadsrättsföreningar och hyresfastigheter"

Visst är det utmärkt att sossar från de stora städerna md Mona Sahlin i spetsen tar till orda och börjar fokuserar lite på de områden där flst människor faktiskt bor och verkar, de områden som sannolikt betydr mest för landets ekonomiska utveckling.

Katrine Kielos tycker på Aftonbladets ledarsida att det är "Dags för mindre ängslig politik" med anledning av artikeln, och undrar vad storstäderna skall vara eftersom hon menar att den avreglerade finanssektorn inte längre kan driva ett lands tillväxt (det kunde den inte tidigare heller, i alla fall inte lånsiktigt hållbart). Hon menar att Sahlin och hennes kamrater när en nostalgisk dröm om nya egna hem och att de undviker målkonflikter.

Det är i någon mening helt sant, i synnerhet detta med målkonflikter. Låt oss alltså utgå från vad som krävs för en fungerande och växande stad. Först och främst förstås en kombination av arbetsplatser, bostäder och handel. Allt detta kräver en fungerande infrastruktur både vad gäller energi, vatten och avlopp men också för kommunikationer, såväl fysiska som digitala. Till detta kommer förstås sådant som utbildning, vård och omsorg. Till detta kommer också ett pulserande storstadsliv dvs centra för kommers och allehanda kulturella yttringar, där det är kul att vara, där det finns saker att göra för alla under i stort sett dygnets alla timmar.

Expanderar staden måste alla former av kommunikationer byggas ut, det gäller både kollektiva och individuella transportslag. Det är en målkonflikt att bita i eftersom utbyggnad av t.ex. vägnätet - absolut nödvändigt - kolliderar åtminstone kortsiktigt med ambitioner att minska beroendet av fossila bränslen. Det måste lösas genom satsningar på alternativa bränslen, inte på straffskatter, minskat vägbyggande och annat försvårande av vägburna transporter.

Om vi nu skall få fart på bostadsbyggandet - funkar det med investeringsstöd för hyresrätter, skattesänkningar för bostadsrätter och egnahem-satsning och kan vi få fram mark för sådant byggande där folk faktiskt vill bo. Här uppstår massor med målkonflikter t.ex. befintliga boendes motvilja mot förtätningar (vilket är enda chansen att erbjuda hyresrätter i vettiga - önskade - lägen). Varför minska skatteintäkterna från de redan priviligierade bostadsrättsinnehavarna - skatteintäkter som behövs för att ge investeringsstöd för hyresrätter, för upprätthållande av kvalitet i vård, skola och omsorg.

För att staden skall leva och frodas, för att den skall växa och fungera soom tillväxtmotor måste nya jobb, verksamheter, skapas. Det kräver både hög kunskapsnivå men sannolikt i än högre grad ett kreativt klimat med stort utrymme för satsningar. Frågan är om det går att veta inom vilka områden sådans nya verksamheter kommer att skapas annat än i mycket allmänna termer. Vad är det som gör att produkter som säter trender som iPhone eller tjänster som Spotify dyker upp. Det måste finnas folk med idéer, kreativa typer som förmår kombinera kända tekniker till nya produkter/tjänster, det måste finnas folk som är villiga att investera i rätt riksfyllda projekt. För detta behövs förstås någon form av politik men hur ser den egentligen ut?

Folk vill ha en politik att tro på inte misslyckad taktik

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof: "Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.
"

Anders Nilsson skriver med anledning av Mona Sahlins uttalande i DN och har helt rätt och med Danielssons ord

"Men nu får det faktiskt räcka. Det måste nämligen bli ett slut på det eviga dumtjatet från SSU:s och Socialdemokraternas sida om Sverigedemokraterna. Ty ju mer det främlingsfientliga högerpartiet diskuteras, desto mer växer det. De får den martyrroll de så hett eftertraktar."

.

Jonas Sjöstedt pekar också på det verkliga problemet

"Frågan är också om en mittenregering är en speciellt god idé om SD blir vågmästare. I många länder har blocköverskridande regeringar för att stänga ute rasistiska partier haft motsatt effekt, de har istället växt i styrka. Dessutom är det svårt att idag säga att fp eller c skulle stå mindre långt till höger än m eller kd. Det är bra trångt i högerburen och hur ska en gemensam politik som gör något åt klassklyftor och arbetslöshet kunna formuleras med partier som har orsakat problemen och vägrar lära av det?"

Den 19 november skrev jag om SDs framgångar i opinionsundersökningarna

"Den ena är förstås deras milt uttryckt korkade inställningen till flyktingar, flyktingmottagande ..., den andra är deras ställning som parias i det svenska politiska etablissemanget. Det är den senare faktorn som nu slår igenom tack vare ett enfaldigt tjatande om hur de skall stängas ute från politiskt inflytande genom antingen att man i förväg (med okänt valresultat) deklarerat att man aldrig skall samarbeta/göra sig beroende av stöd från dem eller att man avkrävar andra samma typ av besked. Vore jag SD:are skulle jag gnugga händerna av förtjusning varje gång frågan t.ex. ställs till Reinfeldt."

Tyvärr hjälpte inte det.

Vi kan bara vinna val genom att få/mobilisera stöd för vår politik. Så borde vi t.ex. ha en sådan också när det gäller invandrare.

Så deprimerande och föraktfullt

Allt de behöver är modet att köra över dig: "På frågan ”Är inte det att ge sig in i människors privatliv?” ger Mona Sahlin följande svar i GP:

– Jo, det är det. Precis som det var att förbjuda barnaga.

Hur ska vi förstå den jämförelsen? Menar Sahlin att föräldrar som inte tillbringar exakt och på minuten lika mycket tid med sin avkomma gör våld på barnen? I så fall finns det ju mycket ”kvar att göra” för en resultatinriktad politiker. Varför inte ta steget och schemalägga folks liv? Allt som krävs är ju lite mod."

(Hittat via knuff.)

Någon gång måste vi alla ta ställning till integritetsfrågan. Den handlar om den enskilda männikans rätt att utforma sitt eget liv utifrån egna överväganden utan inblandning, reglering eller övervakning. Utan inblandning, reglering eller övervakning gäller så länge de egna besluten inte skadar eller inskränker någon annas motsvarande rätt. I relationer mellan en eller flera myndiga vuxna gäller förstås att beslut som berör samliv tas gemensamt utifrån en jämställd position.

Hur man i en relation väljer att fördela de ekonomiska och tidsmässiga resurserna är varje sådan relations egen sak. Regleringar av sådant i vår tid är inte bara ett underkännande av en stor del av befolkningens egen kapacitet att självständigt och utan inblandning formera sina liv, det är också ett hån mot alla de som lagt ner hårt arbete, svett och möda på att bygga ett samhälle där alla har tillgång till 13 års skolgång som bas för sina liv.

Gubbar och kärringar - förenen eder

Currently playing in iTunes: My Heart Is True by Walter Trout and the Radicals

Gubbar, ställ upp för Mona Sahlin!: "-Gubbarna måste ställa upp för Mona Sahlin. I tidningen Fokus intervjuas före detta S-ministern Anita Gradin. På frågan om vilka de här gubbarna är svarar Anita Gradin "De vet själva vilka de är och de borde ta och skärpa sig." Jag håller med. "

(Hittat via Netroots.)

Kanske var det artistutbudet som fick mig att inte idag prioritera Kungsan, kanske var det för att jag tillhör gruppen gubbar som behöver skärpa sig eller kanske var det så enkelt som att jag inte hade en chans att avsätta nödig tid. Hur som helst - jag var inte där och har inte heller via mina vanliga källor hittat särskilt många vittnesbörd från tillställningen. Förhoppningsvis var den lyckad!

Frågan om gubbarna som måste skärpa sig kommer från Anita Gradin som uttalar sig i Focus:

Vad tycker du om den socialdemokratiska politiken som drivs nu?

– Det är mycket motvind. Det är alltid jobbigt att vara i opposition, men jag är glad att vi har en kvinnlig partiledare och henne borde vi ställa upp för.

Du säger borde? Gör inte rörelsens folk det?

– Det finns en del gubbar som inte tycker att det är så roligt med en kvinna på den högsta posten i partiet.

Vilka är de här gubbarna?

– De vet själva vilka de är och de borde ta och skärpa sig.

Här har vi alltså en människa som ser kön före andra kvalifikationer ("vi har en kvinnlig partiledare"). Samma människa kastar ur sig en ospecificerade anklagelse mot gubbar som tydligen har bekymmer med just detta. Trams skulle man kunna kalla sådant.

Vi har den partiledare kongressen valde att välja. Det gjorde de efter en process som redan från början uteslöt halva mänskligheten. Därefter reducerades antalet kandidater till en. Klart att det kommer att finnas både gubbar och kärringar som inte helhjärtat ställer upp. Klart att det kommer att finnas sådana som jag som anser att vi skulle valt en partiledning (inkl partiordförande) som inte hade den belastning som deltagande i regeringar under de 15 år som föregick valförlusten utgör, särskilt om man deltog de sista åren då den taktik som fick ett lite för stort antal väljare att föredra Alliansens valfloskler lades fast.

Till avdelningen verkligt pinsam kritik får man dock räkna Per Schlingmans artikel som jag hittat via Alliansfritt Sverige. Här uttalar sig alltså en mans som får antas vara arkitekten balkom Alliansens utlovade minskning av utanförskapet och som såvitt kan bedömas faktiskt är ett enda stort gigantiskt fiasko. Arbetslösheten har ökat, antalet utförsäkrade kommer att göra detsamma - skulle inte folket i arbete?

Den gropiga vägen till maktskifte

Rödgrönt samarbete: "

"

Även om jag inte egentligen gillar det rödgröna samarbetet i dess formaliserade form - är ju att helt spela på Alliansens villkor (och kanske tror man att det är enda sättet) så måste man ge en eloge till initiativet att starta en gemensam blogg. Skall bli intresssant att följa, inte minst när det gäller hur diskussionen kommer att utvecklas. Jag förutsätter att alla inblandade har avsatt tillräcklig tid för att kunna debattera med besökarna.

Vägen till maktskifte är en lovande rubrik på det första inlägget - bara man är medveten om att den är fylld med gropar (både gamla synder från före 2006, sådant som högerns ställt till men inte minst i bilden av vilken framtidsvision vi vill ha stöd för).

Andra om på Knuff