Transparens, ett fint ord

Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: Debatten om debatten: "I detta urval har jag valt att samarbeta med ett antal, vissa mer intensivt – andra mer sporadiskt. Men där jag lägger min huvudsakliga kraft är att inåt partiet interagera med olika förtroendevalda.

---

Samarbetet bygger på en ömsesidig, individuell, respekt där konfidentialitet och integritet är viktigt. Det är naturligt att jag inte ”publicerar” information eller explicita uttalanden på min blogg av fler skäl.

"

(Hittat via knuff.)

Kanske gör jag mig skyldig till en förvanskning av Johan Westerholms ord men i de två citaten ovan läser jag in en mycket, och jag menar verkligen mycket, ålderdomlig syn på formandet av politik. Det som bloggar och andra social medier erbjuder är en breddad politisk diskussion, en relativ enkelhet för fler att delta (utan att behöva traggla med ineffektiva och ofta toppstyrda partiorganisationer) och absolut viktigast ökad - om än fortfarande inte fullständig - transparens. Denna transparens har jag efterlyst länge och den betyder just att diskussioner inte förs i slutna rum, bakom stängda dörrar, mellan några få - att den förs öppet, prövande och inkluderande. Mycket besviken på Westerholm!

Trafikpolitiken i Stockhoplmsområdet är mitt standardexempelpå bristen på transparens: Göran Persson sålde bort stockholmarna 2002 utan att vi har en aning om vad han fick betalt (annat än 4 år som statsminister) och det med en regering som bestod av flera (s)-märkta företrädare som kvarstår än idag, Mona Sahlin och Thomas Bodström för att nämna två. Mona Sahlin gör en Persson redan före valet 2010 och kör brutalt över stockholmarna utan att vi får veta vilka överväganden som egentligen ligger till grund för detta (förutom hägrande valseger och 4 år som statsminister). Jag undrar hur jag som socialdemokrat (och inbillar mig att jag inte är den enda) skall förhålla mig till detta - hur skall jag kunna påverka denna fråga så att den inte förskjuts till en folkomröstning som inte är en option jag har haft möjlighet att diskutera, ett alternativ jag aldrig mött internt?

Personligen tror jag att denna av mig önskade transparens inte betyder att tappa bort varumärket så som Ulf Bjereld tycks tro. Faktiskt förhåller det sig precis tvärtom. Det är när vi nu tar steget från hierarkiskt ordnade representativa strukturer till ett i verklig mening platt organisationsform också i politiken ( världen är platt) som vi tar tillvara vår tids möjligheter och dagens människors förväntningar, drömmar, önskningar. Det är det/de partier som förmår öppna sig, som baserat på en solid ideologisk grund förmår skapa former - analoga och digitala - för sin verksamhet som erbjuder faktiskt delaktighet som kommer att vinna medborgarnas långsiktiga stöd - inte de som "inte ”publicerar” information" (ursäkta den dubbla negationen).

Den gode Laakso har uppmärksammat också detta hemlighetsmakeri, denna brist på insikt:

Det är makten och valsegern som är det centrala. Polemik ska undvikas eftersom det skadar partiet och valrörelsen. Nätverkande får liksom tidigare ske i det fördolda och sociala medier är inte platsen för öppen diskussion. Det är en åsikt jag respekterar men det är en förlegad världsbild som presenteras.

Och precis som Laakso måste jag förstås citera Anders Nilsson:

Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Magnus Ljungkvist tar upp en intressant aspekt

I någon slags mening är väl de där siffrorna ändå intressanta. Men de är mer skrämmande än positiva därför att de talar om att Sverige idag är ett land där medborgarna inte är särskilt engagerade i vem som styr riket och de talar om att inte ens partiernas medlemmar är det. Men de gläder säkert en svårt pressad valgeneral som måste visa upp någonting för sin partiledning.

men missar en viktigaste. Frågan är nämligen inte hur många som deltar i ett nätverk utan på vilket sätt aktiviteter inom nätverket påverkar utanför detsamma. Påverkar Netroots den politk partiet formulerar? Påverkar Netroots de potentiella väljarnas uppfattning? Är det meningsfullt att tillhöra nätverket, meningsfullt att vara en av 550?

Ljungkvist relaterar antalet Netrootsmedlemmmar till antalet medlemmar/antalet röstande. Mycket tänkvärt. Man skulle dock kunna roa sig med att göra samma analys av antalet medlemmar som på möten gör inlägg, faktiskt deltar i samtalet och sannolikt finna att det bland de 100 000 medlemmarna är ett mycket begränsat antal (fortfarande dock förhoppningsvis ett numerärt något större antal) som skriver motioner, som äntrar talarstolar - kanske överlappar de båda grupperna också varandra till viss del. Eller som Claes Krantz uttrycker det:

Jag tror dock det är värre än så. En stor del av medlemmarna i de politiska partierna är heller inte de politiskt aktiva gräsrötter de antas vara.

Fler om Westerholms inlägg på Knuff

Partiet, de social medierna och maktkoncentrationen

Brit Stakston: Propaganda skadar de sociala medierna - Debatt - Expressen.se: "Partierna har alltså hyfsat stor respekt för de egna bloggarna. Men jag vill hävda att den utveckling som har skett främst handlar om att se bloggare som ytterligare en mediekanal, till mest nytta när de med egna ord skriver om det som partiet centralt vill att man lyfter. Alltså samma förhållningssätt som till traditionella medier. Beslutsprocesserna i partierna är så gammelmodiga att det inte finns plats för det medinflytande som skulle kunna skapas av sociala medier. Det vitaliserade politiska engagemang som borde vara en konsekvens av de sociala medierna, är aldrig utgångspunkten för tunga politiska beslut när det kommer till kritan.

Ingenstans finns kopplingen mellan bloggarna eller Facebooksidorna och den politik som ska skapas. Varför har inte politiker självförtroende nog att på riktigt involvera väljarna? Är det rädslan för att förlora den egna makten som styr och stänger dörren till större medinflytande?
"

(Hittat via knuff.)

Mycket skrivs om sociala medier, om sociala medier och politiken/partierna, om sociala medier och valrörelsen. Det skrivs och pratas förresten en hel del om sociala medier och myndigheter också men det ligger lite vid sidan om här men hänger delvis samman.

Brit Stakton har gjort en helt korrekt iaktagelse. De sociala medierna - alltså sådana medier vars främsta egenskap är att de är medel för kommunikation mellan avsändaren och mottagaren, där gränsen mellan dessa två egenskaper suddas ut och avsändare/mottagare byter plats, blir många - eller kanske snarare en del av de som använder dem förväntar sig att den kommunikation som uppstår skall spela roll. För att vara helt tydlig och ta mitt eget deltagande som exempel:

Jag har bloggat större delen av den tid det instrumentet funnits tillgängligt, finns på Facebook (om än något passivt då FB mer har karaktär av familjär kommunikation + lite marknadsföringskanal) och twittrar ganska flitigt m.m. Mitt användande av dessa medier grundar sig helt enkelt på två saker - debatt/diskussionslystnad i allmänhet och det gäller politik och min professionella verksamhet i synnerhet, med betoning på politiken. Dessa medier blir i praktiken den åtminstone tidsmässigt största delen av mitt politiska engagemang. Det är klart som f-n att jag vill att det skall spela roll, att jag (eftersom jag nu är socialdemokrat) vill att så många som möjligt - särskilt bland andra sympatisörer och partiaktiva - skall läsa, tänka till, uppröras, glädjas åt mina kommentarer och förstås gärna delta/hugga emot. Fär några andra (alltså utanför vår lilla krets) samma typ av reaktioner, kanske t.o.m. sig en tankeställare ibland blir det än bättre.

Sammanfattningsvis - valet av att vara en aktör i de "sociala medierna" baseras på att jag vill diskutera, munhuggas, få reaktioner - få argumentera och få möta motargument (och medhåll). Om man inte har denna ambition ska man (är det bättre att) välja andra medier. Blev förresten - så här lite inom parantes - kallad besserwisser av en twittrare, det är nog den enda diskussion jag inte tar:)

Givet ovanstående blir förstås partiernas användande av "sociala medier" en smula problematiskt. Å ena sidan har partier - i synnerhet under valår - stort legitimt behov av att få ut sitt budskap och å den andra sidan skulle dessa medier kunna vara en helt integrerad del av den process som formar politiken. Den förra delen fungerar tämligen automatiskt och förklarar hur Karin Pettersson kan inleda sin artikel i Expressen för någon vecka sedan med

Det är inte varje dag man skriver en hel debattartikel för att skryta. Men nu tänker jag göra det. Jag tänker berätta hur vi blev bäst av svenska partier på nätet.

Det är i och för sig riktigt att vi är bäst men det gäller faktiskt bara om man begränsar bäst till att vara antalet sedda klipp på YouTube eller antal fans på Facebook eller antalet följare på Twitter. Om att vara bäst istället handlar om t.ex. i vilken utsträckning partiledaren faktiskt kommunicerar med sina följare på Twitter så blir bilden något annorlunda (även om inte andra är bättre). Om att vara bäst handlar om att faktiskt kunna visa att de många s-märktas diskussioner på nätet påverkat t.ex. debatten om integritetsfrågor faktiskt fått avgörande betydelse för utformningen av politiken blir bilden också något annorlunda (även om ingen annan är bättre).

Erik Laakso kommenterar Petterssons artikel (också i Expressen, vars rubriksättning är helt otrolig)

Karin Pettersson skriver på Sidan 4 att Socialdemokraterna dragit tre lärdomar. En om ekonomi och en om att ha tålamod, men den intressanta lärdomen handlar om att släppa kontrollen. Det har de politiska partierna oerhört svårt för, då det är en grundläggande dogm att sätta agendan och styra debatten dit man önskar. Men fria skribenter, debattörer och människor med egna åsikter går inte i ledband. Därför är insikten om släppt kontroll mycket viktig. Men det är inte släppt kontroll när bara speciellt utvalda skribenter bjuds in på arrangemang som partierna anordnar. 2007 bjöds utvalda bloggare in till partikongressen, det var nytt och fräscht. 2010 bjuds fortfarande endast utvalda bloggare in till partiets arrangemang. Hur fräscht är det?

En del kamrater har ömma tår t.ex. Claes Krantz som skriver

Jag är ärligt talat trött på Eriks Laaksos skitsnack. Och ja. Jag tar det personligt. Uppenbarligen har jag varit en kontrollerad partimegafon de senaste 3 åren av mitt mitt liv ägnat åt att driva försöka driva socialdemokratisk liksom vänsterinriktad debatt via min blogg.

En annan är Rosemari Södergren som på Kulturbloggen skriver

Det är synd att Erik låter sig utnyttjas av Expressen, som ju kommer att ta varje chans att hitta kritik mot S och bloggare som vill ha bort högerhärvan.

En tredje, fast ändå inte, är Alexandra Einerstam som skriver

Bloggen har blivit en del av valrörelsen och eftersom jag vill att vi vinner valet har jag, av naturliga skäl, tonat ner min kritik gentemot vissa förslag som Socialdemokraterna och de Rödgröna har lagt (och som jag inte håller med om). Jag har även tonat ner min kritik vad gäller vissa av företrädarna för Socialdemokraterna och de Rödgröna. Det är helt och hållet mitt eget beslut (och jag har inte tystnat helt i min kritik). Oavsett politisk färg, tror jag att många bloggare gör som jag detta år.

Einerstam tar upp det som jag tror är pudelns kärna. Det har skett en förskjutning i hur många kamrater väljer att närma sig partiets politik och denna förskjutning är en direkt följd av att det är valår (och att man mer eller mindre medvetet sluter leden, blir propagandist för en redan fix och fördig - ofta av andra fastlagd - linje). Den här förskjutningen är - och det är min bestämda uppfattning - inte en funktion av skärpta krav uppifrån inom Netroots. Den är icke dessto mindre olycklig, den utarmar diskussionen och är särskilt allvarlig då vi numera inte går till val på egen politik utan på en redan innan valet i stora stycken fastlagd koalitionspolitik. Nu regnar det ju överenskommelser, överenskommelser vars innehåll inte diskuterats, vars prislapp inte deklareras. Detta alliansbygge innebär en oerhörd maktkoncentration till några få i partiet som dealar i slutna rum. Jag störde mig på de överenskommelser som Göran Persson gjorde inför säkrandet av en riksdagsmajoritet efter de val han ledde partiet igenom men då beslöts i alla fall vår valplattform i vårt parti. Nu formas t.ex. den ekonomiska politik vi går till val på av Östros tillsammans med företrädare för MP och V i en budgetmotion. Och vem skall jag då som partimedlem diskutera det hela med (i efterhand) och hur skall väljaren påverka inriktningen om man tycker det blev för mycket V eller MP.

Båd' stat och lagar oss förtrycka...

I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.: "Båd' stat och lagar oss förtrycka,

vi under skatter digna ner.

Den rike inga plikter trycka,

den arme ingen rätt man ger.

Länge nog som myndlingar vi böjt oss,

jämlikheten skall nu bli lag.

Med plikterna vi hittills nöjt oss.

Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...
"

Anders Nilsson citerar den vers som aldrig (numera) sjungs men som kanske är den mest tankeväckande - åtminstone för oss som inte tillhör statskramarna - och skriver

"Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse."

Ligger mycket i detta och det faktum att vi (s) faktiskt inte hade skapat ett idealt samhälle före 2006, det bör vi erkänna och utgå ifrån. Att demonisera den nuvarande regimen och göra dem ansvariga för allt elände folk upplever är knappast hederligt och/eller trovärdigt. Vi har fortfarande långt kvar på vägen att formulera en politik som lyfter, som bär människors drömmar.

Det stora problemet ligger faktiskt i något så tråkigt som finansieringen. Vi måste kunna visa att det är möjligt att bygga ett samhälle där alla verkligen är med utan att det lider till ett särskilt mycket högre skattetryck än det vi har idag. Det kräver också att vi kan visa att det är rimligt att ha en konstant hyfsat hög tillväxt eftersom kostnaden för skattefinansierad välfärd oundvikligen ökar år från år.

Vad handlar det egenligen om - bostäder åt alla även de nu hemlösa, jobb åt alla, välfungerande vård och omsorg som ges efter individuella förutsättningar och behov, allt utan byråkratiska stelbenta regler som kränker den enskilde.

Inte ens hälften stödjer ockupationen

Fortsatt stöd till trupperna: "Fortfarande tycker nästan hälften av svenska folket att det är rätt att vara där, enligt Aftonbladet/Sifo."

Inte ens hälften av befolkningen stödjer ockupatioonen av Afghanistan är väl kanske ett lika korrekt beskrivande av statistiken.

Och så ska man tydligen inte diskutera frågan - detta trots att man 1) förstås inte på något sätt kan vara förvånad, överraskad över att också svenska soldater kan dödas och 2) de definitivt är där helt frivilligt.

Ställ de rätta frågorna om Afghanistan

Grattis till Kulturbloggen!

Kulturbloggen är Socialdemokraternas mest inflytelserika blogg: "Socialdemokraternas lista toppas av Kulturbloggen, som drivs av Rosemari Södergren (och även hyser ett par andra skribenter). Kulturbloggen är inte en renodlat politiskt blogg, utan består till största del av kulturrecensioner och kulturbevakning, där de gjort sig kända för att vara snabbare och mer ambitiösa än gammelmedias bevakning. Med stor regelbundenhet blandas dock detta up med Rosmaris politiska bloggposter. Kulturbloggens läsare lär vid tillfälle ha önskat att politiken ska försvinna, men det gör den inte. Och eftersom Rosemari når längre utanför de politiska kretsarna än de flesta andra blir hennes inflytande i de frågor hon skriver om stort. Det som kanske imponerar mest är att där de andra S-bloggarna byggt upp varandra genom ett flitigt länkande politiska bloggare emellan har Kulturbloggen i hög grad gått sin egen väg och får mycket av sitt inflytande från icke-partister. Det är starkt jobbat. De som följer Politometern har också noterat det här konsekvent är en av de mest aktiva bloggarna.

"

(Hittat via knuff.)

Ranking är inte mitt favorittema, det vet alla som känner mig. Ändå är det förstås svårt att låta bli att gratulera mycket duktiga Rosemari Södergren - så här kommer några dagar sent ett stort grattis och en stor kram till Rosemari!

De tio enligt Politometern mest inflytelserika s-bloggarna är

1.Kulturbloggen (Rosemari Södergren) S

2.Peter Andersson – med rätt att tycka (Peter Andersson) S

3.Promemorian (Jonas Morian) S

4.Alliansfritt Sverige (Fem skribenter från S, V och Mp) S

5.Mitt i steget (Johan Westerholm) S

6.Erik Laakso | På Uppstuds (Erik Laakso ) S

7.In Your Face (Kristian Krassman) S

8.HBT-sossen (Alexandra och Åsa Einerstam) S

9.Claes Krantz (Claes Krantz) S

10.[S-BUZZ] (Johan Ulvenlöv) S

Själv återfinns jag faktiskt med två placeringar. Dels min riktiga blogg som av olika skäl inte fungerat under 2009, den har placering 28, och dels med denna reservblogg som återfinns på plats 72. Skrev jag bättre förr?

s-bloggarnas relativa framgång under senare tid, och Martina Lind beskriver det som en väloljad bloggmaskin, är mycket positiv. Väl att märka är dock att denna maskin bara servas av partiapparaten, inga påbud, inget censurerande. Istället tips, förhandsinformation och liknande. Sköts mycket bra med Johan Ulvenlöv som centralfigur.

Sverige ut ur Afghanistan

’Hur många liv är det värt?’: "Hittills har Sveriges närvaro i Afghanistan kostat två svenskar livet.
– Sverige är i krig för första gången på 200 år och ingen kan säga varför. Vad vill vi uppnå och hur många svenska liv är insatsen värd?, säger Jan Guillou.
"

Visst är det bra att Guillou attackerar den svenska regeringen. Han är dock inte den enda. Rubriksättningen är också lite märklig. Huvudinvändningen mot det svenska deltagandet i ockupationen av Afghanistan kan väl knappast vara antalet svenskar som dödas, och Guillou kan bättre (även om intervjuformen inte är så lätt att hantera).

Invändningarna mot deltagande i ett imperialistiskt kolonialkrig är dock av många olika slag. J N menar t.ex. att det är för dyrt

Samtidigt tycks vi har råd med ett dyrt krig som riskerar kosta svenska liv, men inte tillräckligt med resurser till högskolorna, nu när fler i krisen tecken vill studera. Hur går det ihop?

Även Ipse Cogita verkar mest bekymrad över att hans pengar slösas bort

Att lägga ut en miljard per år i ett krig som inte kan vinnas och där nuvarande insatser inte fungerar, har inte fungerat och kommer inte att fungera, måste anses vara ett enormt slöseri med mina pengar.

Claes Krantz ifrågasätter ett nationsbyggande baserat på ockupation och ser faktiskt sambandet med tidigare kolonialism som också delvis motiverades med att civilisera "vildarna". Krantz refererar också en artikel i SvD som refererar diskussionen kring krigsäventyret i det brittiska parlamentet.

Röda Malmö har en tror jag helt riktig analys både av krigets orsaker och

att förutsättningarna för en opinion mot kriget ökar nu när kriget går dåligt för USA och de svenska och nordiska soldaterna i Natos Isaf-styrkor allt mera hamnar i öppna strider och våra regeringar framstår som de USA-lakejer de är.

Så också Björn Wadström som skriver

För att göra investeringar krävs ett insamlande av resurser / kapital. En väg är sparande som är den ursprungliga formen. En annan form är stöld som också har en långvarig tradition i form av kolonialisering eller rena erövringskrig. Efter land, slavar olja osv..