Israelkritik, antisemitism, Silberstein, Palm, Tännsjö och Laakso

Antisemitismen slår ut i full blom: "Hur tunn kan fernissa bli? Hur vass knivsegg balanserar vi på?

När Israels regering drar på sig världens fördömande aktiveras antisemitismen, den slår ut i full blom. Den finns nog ständigt där, under ytan. Men i mindre dramatiska tider är det färre som vågar säga något. Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.

Men helt klart har det de senaste dagarna varit en rad övertramp."

Jag är egentligen otroligt trött på de nyttiga idioterna i Israels tjänst som poppar upp så snart Israels brott mot det palestinska folket uppmärksammas. Genast utropas alla kritiker - observera nästan alltid utan urskiljning - som antisemiter. Och om inte epitetet antisemit klistras på kritikern så avkrävs densamma alltid (och detta gäller nog faktiskt alltid) en skyldighet att samtidigt ta avstånd från påstådd palestinsk terror.

Är alltså en smula misstänksam då jag tar del av Willy Silbersteins artikel (från vilken citatet ovan är hämtat) och eftersom jag inte känner till några antisemiter i min bekantskapskrets och för övrigt inte heller stött på alla dessa för mig anonyma hot respektive uttalanden som Silberstein refererar återstår av artikeln två påståenden jag kan förhålla mig till, det ena refererar till Veronica Palm och det andra till Torbjörn Tännsjö.

I det första fallet gör Silberstein gällande att Palm gör sig skyldig till antisemitism genom att citera en sångstrof. Silberstein skriver

Snabbt fick Veronica Palm kalla fötter. Men inte av egna insikter utan för att hon fick kritik på sin blogg.

Så lite senare skriver hon: ”Jag har nu förstått att sångcitatet, när det rycks ur texten, av vissa debattörer på nätet uppfattas som på gränsen till antisemitiskt.”

Nej, Veronica Palm, det är inte på gränsen. Det är antisemitiskt.

Så 1) Veronica Palm borde tydligen ännu snabbare själv kommit till insikt om hur citatet uppfattades (tydligen negativt att reagera/förklara efter kritik) och 2) hennes insikt att det kunde uppfattas som på gränsen till antisemitiskt räcker inte för Silberstein har facit - det är det(oaktat om skribenten är det tydligen). En besynnerlig inställning.

I det andra fallet attackerar Silberstein som sagt Torbjörn Tännsjö (hörde också ett inslag i P1 igår med samme Tännsjö och en annan debattör). Här har faktiskt Silberstein på fötterna, inte därför att Tännsjö skulle uttrycka något antisemitiskt utan för att Tännsjö gör just det som numera är så vanligt, nämligen att förutsätta att man är medansvarig/aktivt stödjer något om man inte markera sitt avståndstagande. Precis om jag nämnde inledningsvis blir man snabbt stämplad som antisemit om man kritiserar den judiska staten Israel, man får inte kritisera Israel statsterrorism utan att samtidigt kritisera t.ex.Hamas, Turkiet får inte kritisera Israel eftersom vi kan hitta ett antal saker att kritisera Turkiet för, du får inte kritsera Lars Vilks "konst" för då är du emot yttrandefriheten, kritik mot USAs krig mot terrorism måste följas av avståndstagande från terrorism. Andra exempel är att man är för barnpornografi om man är emot allehanda övervakningslagar, för trafficing om man är emot sexköpslagen osv.

Enkelt uttryckt - vi har avintellektualiserat debatten kring en massa frågor, buntar gärna ihop enstaka människors göranden och låtanden med alla människor av samma etniska eller religiösa bakgrund. Kanske är detta ett resultat av sdfieringen, är en muslim dömd för våldtäkt är alla muslimer våldtäktsmän, är en syrian rånare är alla syrianer rånare. Fast vid närmare eftertanke är nog företeelsen äldre än så - radikalfeminsters syn på män brukar präglas av samma intellektuella haveri - män är alla (åtminstone potentiellt) våldtäktsmän och hustrumisshandlare. Och buntar vi inte ihop dem så misskrediterar vi dem genom att avkräva dem åsikter i andra frågor än de aktuella.

Sålunda har Silberstein har rätt - människor som identifierar sig som judar behöver inte kollektivt eller enskilt framträda och ta avstånd från den judiska staten Israels brott för att slippa att utsättas för antisemitism. Möjligen, för att ge Tännsjö ett halvt rätt, skulle sådana framträdanden kollektivt eller enskilt kunna bidra till att andra människor inser att bara för att Israel kallar sig judisk så talar och agerar de inte i några judars namn, de talar och agerar i just den israeliska statens namn. Men visst - alla stater som liksom Israel byggs på en religiös/etnisk/kulturell identitet orsakar ju samma typ av problematik, de kan uppfattas tala och agera i just den religiösa/etniska/kulturella gruppens namn även om alla vet att så inte är fallet.

Det finns också andra varianter på att göra det lätt för sig. Ett sådant (dessbättre extremt ovanligt från skribenten) är när Erik Laakso tar till orda i Ship to Gaza-frågan. Den goda Laakso, och han tillhör mina absoluta s-märkta bloggvänner, börjar med att konstatera att han ingenting vet och aldrig har varit i den berörda regionen, men att han ändå har åsikter. Helt OK för min del. Sedan övergår han till att med emfas argumentera mot en handelsblockad av Israel som ett verksamt medel mot denna stats förbrytelser. Fortfarande sannolikt korrekt analyserat, mest därför att en sådan blockad inte skulle kunna göras effektiv nog. Laaksos huvudargument är emellertid att handel skapar utrymme och behov av fred. Fortfarande rätt logiskt. Sen kommer det - blockaden mot Gaza är förståelig och alla - absolut alla där (för alla drabbas ju uppenbarligen av blockaden) - är terrorister med vilka det inte går att förhandla. Här frestas jag att göra mitt vanliga konstaterande - förmodligen för att de är araber/muslimer hela bunten och det vet vi ju hur de är och dessutom tappade jag bort Laaksos logik.

Sen tar Laakso itu med Ship to Gaza. Föga förvånande avfärdar han de slutsatser Mark Klamberg drar av rättslaget (Klamberg kan ju förväntas veta vad han talar om). Istället ansluter sig Laakso till Websterdoktrinen och ger Israel rätt att också på internationellt vatten idka självförsvar om hotet är överhängande och att våldsanvändningen är nödvändig och proportionell. Uppenbarligen anser Laakso att det förelåg ett omedelbart hot (mot att blockaden av icke-israeliskt territorium skulle brytas?) och att våldsanvändningen var proportionell (minst 9 dödade bl.a med skott bakifrån - farliga människor utrustade med slangbellor och påkar).

Riktigt illa blir det dock när Laakso skriver

"Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att det låg i Israels intresse att döda någon alls på fartygen. Jag vill verkligen inte tro att det låg i någon av de turkiska IHH-medlemmarnas intresse heller men där är jag helt ärligt inte lika övertygad."

Nu har väl inte Israel utmärkt sig genom sin historia för någon större respekt för icke-israelers liv, men eftersom det är Israel så kan vi, enligt Laakso förmodligen hitta alla möjliga förmildrande omständigheter. Man kan ju notera att det huvudsakligen (enbart?) var turkar som drabbades. De är ju sannolikt muslimer och vi vet ju hur de är. Laaksos fullständiga tillit till israelsernas goda uppsåt och humanitära politik står i fruktansvärd kontrast till hans obehagligt insinuanta brist på tilltro till IHH-medlemmmarna som han "ärligt" inte är lika övertygad av (och som ju är muslimer och vi vet ju hur de är).

Om Netroots

Om Erik Laakso och varför centralstyrning på nätet är dömt att misslyckas...: "Socialdemokraterna har den senaste tiden dominerat i bloggosfären, och anledningen till detta är att S har startat ett nätverk, netroots, som dom tydligen försöker centralstyra. Dom har till och med anställt personer som bara jobbar med detta nätverk. I praktiken fungerar det så att Socialdemokrater som bloggar skriver ett kort meningslöst inlägg, och lägger upp massor med länkar, allt för att knuffa upp varandras bloggar på olika rankingsidor."

(Hittat via knuff.)

Debatten som pågår med anledning av herr Laaksos tillbakadragande av sin medverkan i Netroots behöver hyfsas något. Jag har kommenterat frågan bland annat med anledning av Monkes tal om centralstyrning (finns också på hans blogg):

På ett sätt har dock flera missuppfattat vad Netrrots är. Det startades och har hittills fungerat som dels en bloggportal där medlemmarnas blogginlägg syns (vi ser alltså bättre varandra - finns ett annat s-märkt sådant också s-bloggar), dels, och det är uppgiften för s-buzz, att peppa progressiva bloggare genom att förse dem med information om aktuella frågor/kommande aktiviteter. Därutöver har det inom ramen ordnats en del träffar för inbjudna Netroots med ledande politiker och någon gång ockå mer workshopliknande aktiviteter. Som jag uppfattat det så sker inbjudan till dessa senare aktiviteter numera mer selektivt, dvs alla bjuds helt enkelt inte in. Oklart på vilken grund urvalet görs. Själv uppmärksammade jag detta först i samband med en träff på Bommersvik tidigare i år där flera av "veteranderna" tycks blivit utan inbjudan och nu senast när det gäller att erbjudas möjlighet att följa med på bussturné. Såvitt jag vet har det aldrig riktats några som helst krav på Netrootsare, inga order om vad man skall skriva, ingen centralstyrning i någon vettig mening av begreppet.

Länkandet mellan personer med progressiva böjelser var länga under all kritik. Både Erik, Rosemarie, undertecknad m.fl. har länge drivit denna fråga - långt före Netroots tid - eftersom vi såg att andra grupperingar var mycket duktigare på detta och därmed syntes bättre. Vårt syfte var att öka synligheten av de diskussioner om vägval som borde föras främst i det socialdemokratiska partiet.

Per Ankersjö tillhör dem som är intresserad av att höra hur det är. Tilläggas kan att såvitt jag vet så finnns det en anställd person som har som uppgift att betjäna Netroots-nätverket, nämligen Johan Ulvenlöv - vet inte om han har detta som enda uppgift.

En annan diskussion som uppstått i detta sammanhang gäller den professionalisering jag inom parantes aktualiserade igår. Hos Mark Klamberg pågår en diskussion om detta.