Så röstar jag och varför (del 3)

Klamydiabrevet: Sveket: "Detta är en fars. Alla vet det. Men inget kan vi göra åt det. Oavsett vad de hittar på är det skattekronor som bekostar detta. Det gör det samma om det är sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Kan man inte låta människor vara ifred? Vem har vunnit något på att en människa hur brutits ned? De borgerliga politikerna talar gärna om incitament för att arbeta, men vilka incitament har min mor? Ska det vara så svårt att acceptera att vissa människor inte kan bidra lika mycket som alla andra? Dessutom har hon slitit som ett djur i över trettio år, gått till jobbet varenda dag. Kunde inte det räcka? Har hon inte bidragit nog? Om inte sjukersättningen är till för min mor, vem är den då till för?

Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.

Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet."

Läser man Emelies inlägg på Klamydiabrevet behöver väl egentligen inte så mycket sägas. Då handlar valet om människosyn som förstås är ideologiskt grundad. Vi har en hel del sprickor i våra välfärdssystem som faktiskt måste åtgärdas - och i det perspektivet blir slogans som Välfärd före skattesänkningar inte bara slogans, inte bara retorik utan högst verklig politik, för högst verkliga människor.

Fredrik Jansson beskriver Emelies inlägg med orden:

Jag vill bara rekommendera vad som kan vara valspurtens viktigaste läsning. Det är en lång text som vill slita ditt hjärta i stycken. Men det är så här det ser ut i Borgarnas Sverige. Det här är resultatet av att du fått några hundralappar mer i plånboken.

Ali Esbati gör en liknande kommentar:

Inlägget är väldigt långt. Men jag tycker verkligen, verkligen att du ska läsa det, och tänka en gång till på om det är ett sådant här samhälle du vill leva i. Fredrik Reinfeldt och hans regering är stolta över att ha gjort något med sjukfrånvarostatistiken. Det här är vad de har gjort med de människor som är den statistiken

Nu är det förstås inte bara sjukförsäkringsvillkoren det handlar om. Människor råkar inte bara ut för sjukdom. Vi har en hel del annat att ta itu med också - bostäder till hemlösa är ett exempel, ekonomiska villkor för fattiga familjer med barn ett annat. Samtidigt behöver vi visioner som också sträcker sig utöver det kortsiktigt nödvändiga. En sådan hittar jag på nystartade nättidningen Kulturdelen.nu där Helena von Hoffsten beskriver ett kulturpalats beläget där nuvarande McDonalds deprimerande byggnad ligger alldeles bredvid Maren i Södertälje. Kanske skulle jag vilja komplettera hennes vision med ett sprudlande mer vanligt nöjesliv också i detta palats som skulle få det att leva dygnet runt och därmed bidra till ökat folkliv i området, men hon beskriver en tilltalande idé.

Litet PS till Helena von Hoffsen dock - varför skulle Södertäljeborna plötsligt börja gå på bio hemmavid, alla biografer har ju lagts ned på grund av sviktande publikunderlag.

Måste göra en uppdatering (ca 02.27): Alliansfritt kommenterar också Emelies inlägg bl.a. med orden:

Den bild som målas upp i Emilies bloginlägg är långt mycket tydligare än alla tabeller, kurvor och citatsamlingar vi sammanställt. Det som visas är en bild långt mycket mer omfattande än en enskild människas lidande. Det är en bild av vilken framtid de borgerliga har att erbjuda.

Ska du läsa ett enda blogginlägg under den här mandatperioden bör du välja bort Alliansfritt Sverige och istället fokusera på det som verkligen verkligen beskriver den verkliga verkligheten så som den verkligen ser ut för verkliga människor. Emelie erbjuder just detta.

Det är ingen strukturerad text, det är ingen professionell text, det är inget litterärt mästerverk. Det är inte heller någon kort text. Det är en verklighet som inte låter sig beskrivas i politiska talespunkter som upprepas tills de förlorar all betydelse.

Det är på riktigt.

Skiljelinjen mellan de politiska alternativen är tydliga. Det är välfärd eller skattesänkningar som fritar de som tjänar mest från välfärdens ansvar. Det är solidaritet och omtanke om varandra eller mer av det som socialförsäkringsministern på fullaste allvar så adekvat sammanfattar med de bevingade orden att ”de nya skärpta riktlinjerna för sjukskrivningar ska bidra till att betala regeringens skattesänkningar.”

Du väljer.

Tänk dig jävligt noga för.

Technorati Tags:
Klamydiabrevet, Sveket, Fredrik Jansson, Ali Esbati, Kulturpalats, Helena von Hoffsten, McDonalds

Igen om klass

Currently playing in iTunes: Mississippi by JJ Grey & Mofro

Om vad klass är: "Dels har vi ett vad vi kan kalla weberskt klassbegrepp. Weber är i det här fallet den tyske sociologen Max Weber. Han är på inget sätt skyldig till allt som jag skriver här, men får fungera som samlingsnamn. I den här kategorin samlas den typ av klassbegrepp (statusgrupper sa Weber) som handlar om utbildning, kulturella mönster, familjebakgrund, löner, social status osv. Det är ett hierarkiskt system som ofta brukar kunna kokas ner till en klassuppdelning bestående av överklass, medelklass och underklass.

Å andra sidan har vi vad vi kan kalla ett marxskt klassbegrepp. Marx är så klart den lika tyske sociologen Karl Marx. Marx klassbegrepp handlar om förhållande till produktionsmedlen: om du säljer din arbetskraft eller köper andras, arbetarklass och borgarklass. Det är ett begrepp som handlar om maktförhållanden, och en konflikt mellan klasserna om makten.

Båda dessa perspektiv har sina poänger som analysinstrument. De existerar sida vid sida och kan användas för att förstå olika aspekter av vårt komplexa samhälle. Problemet är när de oreflekterat sammanblandas."

Fredrik Jansson skrev 2008 ett riktigt bra inlägg om klassbegreppet. Mycket mera finns förstås att säga om detta men Janssons inlägg ger en mycket bra ingång. För många verkar tyvärr denna typ av lätt abstrakta analyser svåra att förstå. Så blandar somliga lått samman begreppet klass med individers upplevda placering i samhällshierarkin men det är ju något helt annat. Lika gäller frågan om social rörlighet och de mekanismer som fungerar som bevarare av klassamhället - det senare väl utvecklat av sådana sociologer som Pierre Bourdieu.

Den historiska materialismen ger oss verktyg att förstå världen:

Teorin hävdar att tonvikten vid förklarandet av historiska skeenden skall läggas på materiella faktorer. Motsatsen till den materialistiska historiesynen är den idealistiska, som betonar enskilda personers och gruppers handlingar, samt idéers och ideologiers inverkan, då det gäller att förklara historiska skeenden. Den kan också ses riktandes en udd mot ahistorisk materialism, som exempelvis Ludwig Feuerbachs [1] Här citeras Marx i en kommentar om Feuerbach: "I den mån han är materialist är han inte historiker, och i den mån han är historiker är han inte materialist." Materialism förfäktades på något sätt av bland annat Karl Marx och Friedrich Hegel, men är inte uteslutande ett socialistiskt resonemang.

Marx menade att samhällets utveckling hade genomgått ett antal olika historiska perioder, där varje period har karakteriserats av en intressekonflikt grundad i en uppdelning av arbetet. Denna konflikt är det som driver historien framåt som en utveckling av tes, antites och syntes (se dialektik). De senaste historiska perioderna i västerlandet har varit slavsamhället som efterträddes av feodalism och slutligen kapitalism (där imperialismen av Lenin deklarerades vara kapitalismens högsta stadium).

En av de bästa skrifterna, långt ifrån invändningsfria förstås, när det gäller den historiska materialismen är Nikolaj Bucharins Den historiska materialistiska historieuppfattningen (den utgåva jag läst utgiven av Arkiv 1980 (orginal från 1923) med ISBN 91 85 118 39 7. Häri finns redan embryot till det som sedan formar t.ex. Bourdieu.

Men låt oss återvända till det som föranleder detta inlägg - svårigheten som många har att skilja på materialismen som ett analytiskt instrument i vilket just klassbegreppet spelar en väsentlig roll och den egna upplevda identifikationen med en specifik grupp (som förstås kan rubriceras som klass men lika gärna kan bestämmas av något annat såsom kön, subkultur av valfri typ, etnicitet osv.). Ibland är det faktiskt istället oförmågan att identifiera sig med en grupp som man i mer objektiv mening tillhör som utgör problemet.

Vi lever i ett klassamhälle. Detta manifesteras i det dagliga livet genom de relationer vi har till produktionsmedlen - alltså om vi äger dem och lever av detta ägande, i någon mening har betydande inflytande över dem eller om vi bara har vår arbetskraft att sälja. Om vi tjänar mer än grannen är i sammanhanget oväsentligt. Till vilken klass vi identifierar oss är lika oväsentligt. Det vi förstår av det analytiska instrument som den historiska materialismen ger oss är hur relationerna mellan klasserna driver/bestämmer utvecklingen av samhället.

Något helt annat utspelar sig på den individuella nivån. Dels har vi frågan om klassmedvetenhet, dvs upplevd klasstillhörighet, dels har vi frågan om reproduktion av klasser respektive möjligheterna till social rörlighet/klassresor. Det förra manifesteras i sådant som facklig solidaritet, det senare i faktorer som socialt/kulturellt kapital och möjligheter att förvärva sådant för de som inte fötts med det. Rörligheten uppfattas ofta av den enskilde som en känsla av bristande tillhörighet.

Många tycks tro att klassanalys tillhör det förgångna, att vi lever i ett samhälle fritt från de motsättningar som klassanalysen avslöjar. Ofta tycks skälet till detta vara en relativt hög levnadsstandard även hos grupper som normalt räknas till arbetarklassen. Idén tycks vara att om en eller många yrkesgrupper lyckas förbättra sina villkor (oftast förenat med hård facklig kamp) så upphör de att vara arbetare, så förändras deras position i förhållande till produktionsmedlen. Detta är förstås felaktigt och bara uttryck för att man inte förstått de grundläggande motsättningar som karaktäriserar vårt samhälle.

En lite absurd effekt av bristen på analytiskt arbete inom arbetarrörelsen av idag är det förakt för traditionella företrädesvis kvinnodominerade arbeten som odlas. Således beskrivs ofta arbeten som handlar om städning och annan (hushållsnära) service i nedsättande termer. Likadant får man emellanåt känslan av att det är något fel på folk om de inte eftersträvar socialt klättrande. Det finns i varje samhälle massor med skitgöra som helt enkelt måsta utföras - det skall man kunna ägna sig åt med stolthet!

Technorati Tags:
Fredrik Jansson, Klass, Klassanalys, Karl Marx, Friedrich Engels, Max Weber, Pierre Bourdieu, Nikolaj Bucharin, dialektik

Om du missat - Collateral Murder

Krigets ansikte: "Den 12 juli 2007 attackerade en amerikansk Apachehelikopter en obeväpnad folksamling i Bagdad och dödade ett dussintal människor. De beskjuter sedan den bil som försöker föra skadade till sjukhuset. Bland de döda fanns två lokalanställda från den internationella nyhetsbyrån Reuters. Även två barn skadades i attacken. "

Det är Wikileaks som publicerat och mer läsning finns på Collateral Murder.

Frågan är dock varav upphetsningen. Bara ett mycket tydligt bevis på krigets avhumaniserande effekt på deltagarna. Skickar man soldater från USA att ockupera ett land blir detta en av effekterna. Och dessa soldater är de veteraner man sedan får ta hand om - ytterligare en kostnad för krigsäventyren. Krig som förs för att tillvarata ekonomiska intressen (kontroll över naturresurser) där befolkningen demoniseras genom kopplingen terrorism/islamism/muslimer/araber.