Apropå de lata grekerna igen

Skyll inte på
lata greker: "Landet är ett av Europas fattigaste, och när faktarutorna listar ”förmåner” i form av några hundralappar i månaden till pensionärer och barnfamiljer känns indignationen krystad. Alltihop är uppenbarligen ägnat att vrida våra blickar bort från det verkliga problemet.
"

Dan Josefsson har helt rätt när han konstaterar att det finns tunga intressen som vill få oss att betrakta Greklands problem som ett problem med en lat befolkning. Så är förstås inte fallet - Grekland är ett av Europas fattiga länder. Däremot har de en något störra "svart sektor" än andra OECD-lander men inte heller det betyder ju att de är lata, bara att en lite större del av ekonomin inte beskattas. Inte ens det gör att Greklands skatteintäkter är uppseendeväckande låga som andel av ekonomin - se gärna Andreas Bryhn på Vänsterakonomi som redovisar, i tabellform båda förhållandena.

Dan Josefsson har sannolikt också rätt i att EMU, eller euron, utgör en del av problemet men kanske inte riktigt så som han tänker. Det är visserligen korrekt att EMU inte innehåller mekanismer för vad man (tror jag) brukar kalla assymetriska chocker och/eller stora obalanser mellan de i EMU ingående ländernas ekonomier. Det borde man ha skapat när man inledde samarbetet - nu får man lappa och laga.

Det stora problemet med Josefsson är dock denna klockartro på det gamla devalveringstricket (alternativt flytande växelkurs). Det verkar som om Josefsson och hans gelikar tror att devalveringar inte kostar något, inte betalas av någon. Det är ju märkligt eftersom det har varit det mest effektiva vapnet för att hålla tillbaka löneökningars kostnadsdrivande effekter - urholka folks köpkraft men inte nominellt så att det blir svårt att förstå - i Sverige under lång tid (fram till början på 90-talet) och sannolikt nu igen under senare tids kris.Så om vi prövar teorin om devalveringens förträfflighet, tänker att Grekland lämnar EMU och gör just det - vem får då betala?

Pandemier - en nationell fråga

Sedan en tid tillbaka har vi hetsats med mer eller mindre skräckjagande rapportering om den hotande svininfluensan - en sjukdom som uppenbarligen för en del insjuknade kan vara riktigt allvarlig. Den debatt som nu blossat upp med anledning av planerade massvacinationer följer intressanta mönster.

De allra flesta tycks eniga om att det är bra med massvaccinering, även om det förstås går att finna röster som ifrågasätter det främst på grund av att vaccinets eventuella biverkningar (och i stort sett alla vacciner har sådana) inte klarlagts, det gives helt enkelt inte tid för den typ av tester som skulle krävas och följdaktligen har man utarbetat en annan metod för godkännande än den som är bruklig när man introducerar nya läkemedel. Kanske är det bra, kanske är det nödvändigt men visst undrar man - det är ju någon som kommer att tjäna rysligt mycket pengar på att tillgodose panikslagna människor (eller är det myndigheterna kanske). Några ifrågasätter själva massvaccinerandet utifrån att det snarast tycks vara ekonomiska övervägandens som styr, snarare än omsorg om befolkningens väl och ve.

Den stora debatten i vårt land tycks dock handla om huruvida vi skall betala för vaccinet, fast det förstår ju var och en att vi måste så det uttrycks snarare om att någon annan helst skall göra det. Man får nästan en känsla av att en del debattörer faktiskt betraktar staten, landsting och kommun som entiteter vars ekonomi inte har något samband med medborgarnas. Några klargör dock att användandet av skattemedel är rimligt av solidariska skäl - vi skall alla bidra så att ingen av ekonomiska skäl tvingas avstå. Andra menar att det är oacceptabelt om effekten skulle bli att bara delar av befolkningen är vaccinerat - därför att landstingen då kan stå med outnyttjat vaccin!

Här kommer vi emellertid till den riktigt intressanta, om än inte särskilt uppmärksammade, frågan om huruvida solidarisk vaccination också borde omfatta alla människor som antingen själva definitivt inte har råd eller lever i länder som har samma problem. För medan vi här hemma i ankdammen och sommarens nyhetstorka (det händer väl lika mycket på sommaren?) fördjupar oss i psuedodiskussioner om vi skall betala extra med skattade pengar eller om våra redan inbetalda (eller framtida skatt skall finansiera en vaccination vars huvudsyfte tycks vara att undvika produktionsbortfall så kan en icke oväsentlig del av jordens befolkning se framtiden an väl medvetna om att det inte finns någon som bryr sig om att de som sannolikt löper stor risk aldrig kommer i närheten av det skydd som en vaccinering skulle ge. Mitt förslag är helt enkelt att vi först testar vaccinet så att det är säkert och sedan skickar det till Afrika.

Nyföretagandets vedermödor

Antalet nya företag rasar: "-Många förbereder sig men få gör slag i saken. Jag hoppas att vändningen kommer nu, andra halvåret 2009. Då väntas också arbetslösheten öka och det kan göra att fler tar steget och startar eget, säger Harry Goldman.

Han tror att det finns stora möjligheter i egna vårdföretag, exempelvis där sjuksköterskor eller läkare startar eget eller människor som driver fristående apotek.

-Men det krävs att landstingen blir mer tillåtande och att reglerna kring det blir mer lättbegripliga för att den nischen ska få en ordentligt skjuts, säger Harry Goldman. "

(Hittat via DN.)

Tror faktiskt inte att Harry Goldmans teorier om varför det startas få företag är riktiga. Låt vara att jag bara har min egen erfarenhet och bekantas att bygga på men det största problemet för de flesta tycks vara krediter - vare sig det handlar om lån i banken eller om krediter från leverantörer. Själv startade jag och familjen ett företag med butik förra året. När jag har kontakt med leverantörer vill de ha bokslut (med positivt resultat) för att bevilja kredit. Som alla förstår har ett relativt nystartat bolag inget bokslut. Som alla förstås kommer ett nystartat bolag att sannolikt desutom ha ett negativt resultat - det tar lite tid att etablera sig och nyinredningar m.m. kostar. Som alla förstår (som inte har ett riktigt stort eget kapital när man startar) måste man ha relativt genereösa krediter för att få fart på verksamheten.

Nu är inte alla leverantörer lika tråkiga. Det finns de som istället väljer att vara hjälpsamma, som förstår och respekterar att man gör sitt bästa, att man anstränger sig för att göra rätt för sig, att man också ibland hamnar på efterkälken med betalningar.

Som litet företag är förresten motsatsen rätt besvärlig dvs att ge krediter. Och då handlar det inte om förtroendet utan om möjligheten att ligga ute med pengar. Vi har t.ex. några kunder (större företag) som inte respekterar att vi har 10 dagars förfallodatum på fakturer. Lite verkar det som om ju större man är dessto egenmäktigare förfar man - en av våra kunder betalar t.ex. konsekvent efter ca 60 dagar och det måste vi acceptera för att få affären.

Op-Ed Columnist - Making Banking Boring - NYTimes.com

Op-Ed Columnist - Making Banking Boring - NYTimes.com: "Part of the problem is that boring banking would mean poorer bankers, and the financial industry still has a lot of friends in high places. But it’s also a matter of ideology: Despite everything that has happened, most people in positions of power still associate fancy finance with economic progress.

Can they be persuaded otherwise? Will we find the will to pursue serious financial reform? If not, the current crisis won’t be a one-time event; it will be the shape of things to come."

Paul Krugman är en man som rekommenderas till läsning av flera (bl.a. Björn Elmbrandt och Bengt Silfverstrand). I artikeln som citatet är hämtat ur (New York Times 20090409) driver Krugman tesen att det finns ett samband mellan hushållens lånekvot, bankers sexighet (höga löner/hög avkastning) och risken för finansiell härdsmälta. Sambandet skulle kunna formuleras som att när bankerna framstår som upphetsande arbetsplatser lånar de ut hejdlöst och tjänar mycket pengar vilket sammantaget leder till stor risk för kollaps.

Receptet mot detta är att återgå till tråkig banking dvs hårt reglerad utlåningsverksamhet. Det är säkert rätt (åtminstone ur ett traditionellt konservativt perspektiv) - låt oss backa tillbaka till tiden före 1980 så blir allt bra.

Frågan är förstås vem/vilka som då inte kunde låna

- företagare med behov av riskkapital?
- vanligt folk som ville köpa bostad?

Sådan är kapitalismen

Uppdrag: samhällskritik: "Nu får Mona rådet av borgerliga ledarsidor att "göra en Blair". Men det räcker med anpassningsrörelser högerut. Bara om socialdemokraterna kan befria sig från det finansiella ekonomiska tänkandets bojor, finns det skäl att tro på den återuppståndelse, som påskhelgen lovar."

Björn Elmbrandt reser den kanske viktigaste frågan som det socialdemokratiska partiet har att besvara, tyvärr utan att egentligen besvara den. Istället ger han referenser till några namngivna internatiionella debattörer och uppmanar till kontakt med progressiva akademiker. Gott så, men jag tror också alla vanliga medlemmar borde ägna denna fråga mycket tankearbete.

Under lång tid fungerade den traditionella socaldemokratiska samhällsmodellen i en slags symbios med en i allmänhet långsiktig kapitalism som baserades på industriproduktion. Mervärdet som genererades tillgodogjorde sig kapitalisterna (ägarna) genom avkastning på satsat kapital dvs aktieutdelning. Under sådana förhållanden får man en rätt regelmässigt fungerande situation med konjunkturcykler och strukturomvandlingar - allt vilket vi "vet" hur man skall hantera.

Under de senaste åren (30-40) har detta förändrats och vi har alltmer dragits in i en spekulationsekonomi där handel med finansiella instrument (inkl. traditionell aktiehandel). Kapitalistens (ägarnas) intresse förskjuts då från verksamhetens långsiktiga avkastningspotential (utdelning) till den kortsiktiga kursutvecklingen - företagsledningens framgång mäts inte längre huvudsakligen baserat på företagens resultat utan på hur handeln i företagets akteer utvecklas.

Möjligen är det så att det numera stora instutionaliserade ägandet här spelar stor roll, alltså att t.ex. pensionsfonder är stora aktörer på de finansiella marknaderna. Det betyder ju nämligen att ägarna (fonderna) faktiskt också rent objektivt inte har något intresse för den enskilda verksamhetens långsiktiga potential utan faktiskt bara har till uppgift att producera största möjliga avkastning på satsat kapital.

I sin mer småskaliga version fungerar ju kapitalismen annorlunda - där ägare och företagsledning sammanfaller och där ambitionen är att bygga upp ett blomstrande företag att ge i arv till kommande generationer. Detta står förstås i stark kontrast till den stora världens kapitalism där företagsledningens intressen sammanfaller med de kortsiktiga spekulanternas. Företagsledningens och fondernas intresse sammanfaller - berikande genom att kursuppgång och bonusar.

Hur ser då alternativen ut? Kan man förändra detta på nationell basis eller krävs globala insatser?

Jag är osäker. På nationell nivå kan man förstås åtminstone förändra de av staten kontrollerade fonderna och sannolikt också skapa regelverk för institutionella placerare som försäkringsbolag m.fl. Poängen skulle då vara att med tvingande kraft skapa en reglering som stimulerar/främjar långsiktigt "industriellt" sunt agerande och engagemang. Priset skule sannolikt vara lägre avkastning, dvs lite lägre pensioner. Möjligen skulle priset man får betala bara vara övergående om en sådan reglering faktiskt innebär en långsiktigt förändrad marknad - för att åstadkomma det krävs sannolikt att förändringarna genomförs i huvudelen av världens länder.

Enkelt uttryckt - givet att vi inte kan totalt omstöpa det kapitalistiska system i vilket vi lever så borde vi hitta en metod att få fram storägare i företagen som har långsiktiga ambitioner med just det företaget.

PS Det kanske skall tilläggas att min beskrivning ovan är lite generaliserad. Det finns förstås undantag från regeln - tror faktiskt att Scania skulle kunna tjäna som exempel på det. DS